Ny kyrka i Harrar

Det kom ett brev till jul från qes Daniel Wolde Kidan, pastor i den evangelisk-lutherska kyrkan i Harrar. Han skrev: ”Det står väl till med oss alla här i vår församling. Sture och Elsie Bengtsson är här och arbetar med kyrkbygget. Det blir en väldigt vacker kyrka. Länge har vi bett om denna kyrka, och nu har Gud hört våra böner. Över all förväntan har han gett Sture Bengtsson kraft att vid hög ålder bygga kyrkor i Qersa, Asella och nu också här i östra Etiopien, i Harrar.
Han ger den trötte kraft och ökar den maktlöses styrka. Ynglingar kan bli trötta och ge upp, unga män kan falla. Men de som hoppas på Herren de får ny kraft, de lyfter med vingar som örnar. De skyndar iväg utan att mattas, de färdas framåt utan att bli trötta (Jes. 40:29–31).
Må den allsmäktige, evige Guden med sin nåds rikedom välsigna alla medlemmar i ELM-BV, som genom pengar och böner, i kärlek, stöder det evangeliska arbetet i Etiopien.”

Kyrkan – ett bönesvar
”Våra böner har blivit hörda”, skrev qes Daniel. Ja, det har länge varit en önskan hos många att det skulle byggas en kyrka i Harrar. På 90-talet var planerna i full gång men strandade då det inte fanns någon på plats som kunde ta sig an arbetet.
Den gamla byggnaden, som utvändigt inte liknade en kyrka, hade tjänat som sådan ända sen 1920-talet, från missionär Anton Jönssons tid i Harrar. I Missionstidningen kunde man se foto från interiören, t.ex. april 1929. Där var den vackra altartavlan – målad av missionär Fride Hylander – med de tre korsen, orden ”Det är fullbordat” samt ”Så älskade Gud världen …” från Joh. 3:16.
Missionsskolan, som startade på 20-talet med några få elever, utökades så småningom till en skola i åtta klasser med internat för flickor och pojkar. Det blev trångt i kyrksalen när dessa ca 400 elever samlades till morgon- och aftonbön. Sångerna, som översatts av Simon Röstin m.fl., lärdes utantill och sjöngs av hjärtans lust; ”En blick på den korsfäste livet dig ger” och ”Skynda till Jesus, tveka ej mer” hörde till favoritsångerna.
I Harrar, som är Etiopiens tredje stad i storlek, finns flera statliga läroanstalter och elever från dessa har tidvis fyllt kyrksalen. Men av muslimerna, som dominerar staden och dess omgivning, har ännu inte många velat lyssna till evangelium om Jesus. Ska den nya kyrkan kunna locka några av dem?

Förberedelser inför festen
Invigningen av den nya kyrkan var bestämd till söndagen den 11 mars. Eftersom kyrkans (EELC) årsmöte skulle hållas i Harrar det veckoslutet väntades många gäster, bland andra delegater från kyrkans alla synoder.
Vi var några tidigare ELM-missionärer som kom till Harrar redan på måndagen – vi hade därför tillfälle att följa förberedelserna den sista veckan. Det var mäktigt att se denna kyrka som så många längtat efter. Jag tänkte särskilt på vår tidigare pastor, qes Worqalemahu, och flera andra som nu är hemma hos Herren. Hur gärna hade inte de velat se denna kyrka under sin livstid!
Arbete med källarvåningen pågick fortfarande. Marken utanför kyrkan skulle jämnas – allt med handkraft. Porten skulle målas. Fönstren putsas, gardiner hängas upp och golvet skuras. Slutligen blev allt mycket vackert.
Innanför porten, i skuggan av träden stod en oxe. Den skulle slaktas och av köttet skulle lagas pepparsås. Man beräknade mat till 300 gäster på söndagen. 100 kg lök hade köpts in och hackades av flitiga kvinnohänder.

Invigning i stor glädje
Söndagen blev en glädjens dag – det går inte att med ord beskriva. Vänner från när och fjärran samlades utanför kyrkporten, i väntan på att Elsie och Sture skulle klippa av bandet. Först kom ett tiotal präster i procession fram till porten, där qes Dawit Tufa, president i EELC, inledde med bön och överlämnade nyckeln till pastorn i Harrar, qes Daniel. Porten öppnades och folket strömmade in i kyrkan, som snabbt fylldes. Där var nog mellan 400 och 500 personer.
Prästerna, som placerat sig vid altarringen, läste var sitt bibelord. En kör från Addis Abeba medverkade med värdefull sång; flera av medlemmarna i kören har sina rötter i församlingarna i Harrar, Alemaya och Dire Dawa.

En gripande gudstjänst
Det var särskilt tre programpunkter i gudstjänsten som gjorde djupt intryck på mig:
• Den unisona sången ”Jag har en vän som älskar mig så högt att han lät offra sig”. Aldrig i mitt liv har jag hört en så underbart himmelsk lovsång. Kören sjöngs om och om igen: ”Halleluja, jag har en vän som leder mig till himmelen. Han hela vägen med mig går, och av hans hand jag kronan får.” Sången leddes bl.a. av Israel Simon, son till en tidigare anställd lärare i Arsi.
• Qes Mekonnen Geremews innehållsrika predikan över 1 Tim. 3:14–16 (se s. 26). Alla löften i Gamla testamentet har fått sin fullbordan i Kristus, han som är vår enda frälsning. Paulus predikade Kristus i alla sina brev. Så bör kyrkan göra också i dag, en tid då det finns mycken förförelse. ”Predika Jesus, Jesus, Jesus”, sa qes Mekonnen, och församlingen svarade: ”Amen.”
• Sången från ungdomskörerna i Har­rar, Alemaya och Dire Dawa, ett 80-tal ungdomar som iklädda sina kördräkter sjöng lovsång till Lammet som löst oss åt Gud med sitt blod. För mig var det omöjligt att hålla tårarna borta.

Tal och mer sång
De närvarande skandinaverna, ett femtontal, ombads att sjunga en sång på svenska. Flera tal hölls, bl.a. av ELMs missionssekreterare Jens Aage Nielsen som även läste Tit. 3:4–7. Mats Gisels­son, som representerade ELM-BVs sty­relse, överlämnade stolor till församlingen och påminde också om tidigare missionärer och präster som säkert hade varit glada om de kunnat vara med på denna högtid. Harrar behöver evan­geliet om Jesus – orden på tavlan med de tre korsen gäller också i dag.
Sture Bengtsson höll ett intressant tal med redogörelse över byggnadsarbete och kostnader. Gåvor överlämnades och tack riktades till alla som på ett eller annat sätt medverkat. Naturligtvis riktades särskilt tack till Elsie och Sture. Men ändå fick Herren Gud den största äran.

På morgonen dagen därpå frågade jag qes Daniel Wolde Kidan vilka önskningar han hade för framtiden. Efter en stunds eftertanke sa han: ”Att evangelium ska predikas och människor komma till tro på Herren Jesus.” Får detta ske har inte kyrkan byggts förgäves.

Kristina Ingvert, Laholm
Missionär i Harrar 1969–77