Fem dagar hos kyrkan i Asmara

Det surrar av aktivitet i och runt omkring huset i Asmara där ELCE,1 den evangelisk-lutherska kyrkan i Eritrea, har sitt huvudkontor. På andra sidan gatan ligger den stora lutherska kyrkan. På fjärde våningen har jag under fem intensiva dagar i december mitt rum med en vidunderlig utsikt över en del av staden. Besvikelsen över att inte få myndigheternas tillstånd att resa utanför huvudstaden Asmara förbyts ganska snart i tacksamhet över att få mera tid till att träffa vanliga kristna, både bland dem som jobbar på kontoret och bland församlingsmedlemmarna.

Kvinnogrupper
Längst nere i huset, med egen ingång från gatan, träffas en grupp äldre kvinnor en gång i veckan till bibelstudium, bön och inte minst tedrickning och gemenskap. Den här veckan är det ELCEs president Yosief Ariaya som leder studiet, och samlingen avslutas med te och hambasha (som en stor vetebulle ungefär). I ett annat rum inryms ett 30-tal symaskiner, alla förstås trampmaskiner så man inte är beroende av el för att kunna använda dem. En sykurs har precis avslutats och en ny ska starta om en vecka, så jag missar både examen och nystart.
I några containrar på området runt den stora kyrkan arbetar några yngre kvinnor med att förbereda försäljning av sina alster. Denna ska äga rum i feb­ruari, och man samlar ihop färdiga sjalar, dukar, kuddöverdrag med mera. Vävstolarna går varma och stämningen blir uppsluppen när kvinnorna förstår att jag gärna handlar julklappar av dem i stället för att springa ut på stan och vara turist. ”Då blir du ju inte lurad!” skrattar de.
Yosief Ariaya tar mig med på en liten rundvandring i Geza Kenisha, bostadsområdet runt den stora lutherska katedralen och ELCEs kontor. ”Det betyder helt enkelt området kring den lutherska kyrkan”, svarar han på min fråga om vad Geza Kenisha betyder. ”Många av våra medlemmar bor här, liksom jag själv och min familj. Vi har till och med fått ett eget apotek i området!” Vi stannar en stund för att hälsa på hos några av de 15 äldre änkor som bor i små lägenheter som kyrkan betalar hyra, el och vatten för. ”Det är församlingens uppgift att sörja för dem”, säger Yosief, ”men det är bara ibland som vi kan hjälpa dem med lite extra mat.”

Annorlunda tisdagskväll
Efter två dagars fruktlöst arbete med att ändå försöka ordna tillstånd för mig att besöka flera av de platser där EFS bidrar med projektmedel, ger till och med
Yosief Ariaya och Temesghen Brhane (ELCEs generalsekreterare) upp. Men bara för att tiden är för kort, jag måste snart resa hem igen. Det har pendlat mellan hopp och förtvivlan, nya regler och ganska mycket farande mellan olika kontor och myndigheter.
Asmara är en fantastisk stad, så mellan varven har vi haft tid att äta en och annan pizza eller injera med shiro och druckit ett antal koppar cappuccino på café. Människor är vänliga och till­mötesgående, och inte ens sena kvällar på väg hem från restaurang känner man sig rädd på gatorna. När kontoret har stängt säger Yosief: ”Vi åker ner på stan, det är något som du måste få se och uppleva.”
Färden går till en annan av ELCEs kyrkor (tidigare Lutherska kyrkan1) där man varje tisdagskväll samlas till bön och lovsång. Kyrkan är full och människor står packade också utanför. Yosief tar mig med runt till baksidan så vi kommer in på podiet. Jag upplever omedelbart en så stor känsla av frid som det var längesen jag kände. Sången var mycket lågmäld, men där var ingen som bad högljutt eller talade i tungor och ingen som föll till golvet. Det hände absolut ingenting – förutom att Guds Ande var påtagligt närvarande på ett mäktigt sätt. Människor satt eller stod upp, böjde sina huvuden i bön eller var bara stilla. Det var en stor tröst för mig efter två dagar av besvikelse över uteblivna tillstånd för att besöka platser utanför Asmara. Vi var där i kanske en kvart, sedan gick vi ut i mörkret igen, märkbart berörda.

Från många samfund
”Det är alltid så här många människor här”, säger Yosief, ”och de kommer från alla olika samfund. Pingstvänner, ortodoxa, katoliker och lutheraner. 70 procent av dem som kommer är från andra kyrkor än den lutherska. De behöver en kyrka att gå till och be i gemenskap med andra, och de saknar nattvarden eftersom många inte är tillåtna att ha egna kyrkor.”

Torsdag är min sista kväll och jag följer med generalsekreteraren Temesghen till kyrkokören. ”Detta är mitt andningshål två gånger i veckan”, säger han, ”när jag inte är ute och reser vill säga.” Kören leds av Girmay Hadghu som är pensionerad sedan länge och nu nästan blind. Han är en duktig musiker, och i sina mörka glasögon och med hjälp av förstoringsglas läser han noterna och leder kören med stor precision. Kören består av medel­ålders församlingsmedlemmar, och repertoa­ren är ganska lik den svenska – vi sjunger ur Haydns Skapelsen, Psaltaren 19, och så de traditionella julsångerna förstås.
Jag känner mig hemma i miljön och sitter tillsammans med altstämman och sjunger med i de kända sångerna.
En sista måltid på stan – det blir lasagne, som liksom pizzan och cappucinon är ett arv från den italienska kolonisationen – innan jag skjutsas till flygplatsen mitt i natten. Samtalet rör sig om de svårigheter som de kristna i Eritrea upplever. Friheten är begränsad och informationsflödet likaså. EFS kontakter med Eritrea daterar sig till 1866 då EFS styrelse beslutade att sända missionärer till dåvarande Etiopien. De första pionjärerna landsteg i Massawa vid Röda havet och det var starten för svenskt bistånd i Afrika. Banden mellan EFS och den evangelisk-lutherska kyrkan är starka och måste så förbli – att stödja kyrkan med besök, förbön och inte minst ekonomiska bidrag till olika projekt är vårt sätt att visa vår solidaritet med våra kristna syskon i Eritrea.

Annika Ovander
Artikeln har varit publicerad i EFS.nu nr 2012/2
(se www.efs.nu) och är något kortad.

1 År 2006 bildades ELCE efter en sammanslagning av Evangelical Church of Eritrea, ECE (ursprung EFS), och Lutheran Church of Eritrea, LCE (ursprung ELM-BV).