I kristna sammanhang lyfts ofta äktenskapet fram som något bra. Varför?
Tre av Guds mest centrala egenskaper är innerlig gemenskap, trofasthet och utgivande kärlek. Människorna skapades till Guds avbild – till att vara lika honom. Guds sätt att vara – och förhålla sig till andra – är därmed det enda sättet som livet var tänkt att levas på.
Mot bakgrund av detta anar vi vilken katastrof syndafallet innebar. Människorna valde distans i stället för innerlig gemenskap, oberoende i stället för trofasthet och egoism i stället för utgivande kärlek. Grundsynden är att sätta sig själv i centrum i stället för Gud. Den ondes lögn, då som nu, är att vi mår bättre genom att bli fria från Guds vilja och fria från att bry oss om andra – då vi därmed blir fria att gå vår egen väg och sätta vår egen vilja och våra egna behov främst.
Denna lögn präglar tveklöst vår tid mycket och kristna är inte på något sätt opåverkade av den. För visst smakar ’friheten’, självständigheten och egoismen gott till en början, oavsett vilket område av livet det gäller. Kanske blir det som allra tydligast på relationernas område.
’Frihetens’ baksida
Att kunna fly från problemen i stället för att ta tag i dem, att kunna välja det som man själv upplever känns rätt, att aldrig behöva tröttna på sin partner, att inte hela tiden behöva rätta sig efter vad den andre vill, att kunna prova på och inte binda sig vid något … det verkar onekligen som garantier för lycka inom relationernas område. Att låsa in sig i ett äktenskap verkar dumt och nästan farligt eller helt enkelt ett för stort steg – fram för friheten och samboskapet!
Kanske missar man på detta sätt den stora poängen med hur en kärleksrelation mellan man och kvinna är tänkt att fungera. Kanske missar vi då det som vi egentligen innerst inne längtar efter när vi går in i en relation – att vara älskad för den man är och få en tillhörighet där jag alltid kan vara trygg. Att själv kunna överge innebär alltid en risk att själv bli övergiven. ’Frihetens’ baksida är alltid otrygghet, och otryggheten gör att jag inte vågar vara mig själv, och genom att inte vara mig själv kan jag aldrig heller uppleva mig som helt älskad. Den så kallade friheten gör alltså att jag aldrig kan bli tillfredsställd i relationen.
Trygg i överlåtelsen
Guds idé, som är tydlig i Bibeln, är däremot helt fantastisk! Genom trofasthet och överlåtelse till varandra och genom utgivande kärlek med ständigt fokus på den andre, kan en plats skapas där total trygghet får råda. Första Mosebok 2:24–25 lär oss detta. Genom att lämna sin far och sin mor och hålla sig till varandra och bli ett kött, så finns ingen återvändo. Man är inte längre en ensam individ och banden till föräldrarna är klippta och man sitter nu ihop med sin fru eller man – man är ett för alltid. Och det är då tryggheten infinner sig: Och mannen och hans hustru var båda nakna utan att blygas för varandra. Där blir vi fria och vågar vara de vi är i total ärlighet, äkthet och öppenhet. Här kan vi smaka något av den innerliga gemenskap som har sitt ursprung i Gud själv. Här kan vi vara svaga och misslyckade, konstiga och pinsamma – för vi har överlåtit oss till varandra och vet att vi är älskade, tills döden skiljer oss åt.
Fundament för relationen
Det som sker när man ingår ett äktenskap är att det läggs en grund för hela relationen. Den grunden består av två viktiga delar: löftena och Guds välsignelse. Löftena om trohet ges till varandra, men också inför församlingen och inför Gud. Det är viktigt, för därmed förankras äktenskapet utanför en själv – det är inte längre en privatsak. Gud vill också ge sin välsignelse över de par som inför honom lovar trohet. Detta ska inte underskattas! Guds välsignelse är inte en religiös formel eller fin förhoppning. Nej, när Gud talade skapades hela universum och på samma sätt sker välsignelse när han talar välsignelse! Jesus säger att det är Gud själv som är den aktive när han på detta sätt fogar samman mannen och hustrun (Mark. 10:7). Att tro att Guds välsignelse är meningslös – det är att tro att Gud inte är verklig.
Det som händer vid samboskap är att man ingår ett oäkta äktenskap därför att Gud själv har lämnats utanför. Han fick inte vara med och välsigna, han fick inte vara med och foga samman, och man var inte beredd att inför Gud och människor lova den trohet som är hela grundtanken för en kärleksrelation. Man väljer dessutom bort församlingens förbön, som om den vore oväsentlig.
Låt Gud vara med!
Att den som inte tror väljer samboskap är egentligen fullt förståeligt då man inte tror på Gud eller ibland inte ens på att ett löfte är ett löfte. (Men också då kan man upptäcka poängen med äktenskapet! Guds sätt är det bästa sättet att leva livet på, även för den som inte tror.) Men att kristna lever på detta sätt är mer tragiskt och vittnar om en förvirring och en bristande tillit och respekt för Gud och kyrkan, och det pekar på hur påverkade vi är av lögnen om den obundna frihetens lycka. Det enda man egentligen gör genom att bli sambo är att inte ge sin älskade några garantier för sin trohet samt att säga till Gud att man inte behöver hans välsignelse och därmed stänga honom ute. Det är inget bra alternativ. Att gifta sig är inte att klä sig fint och ha en stor fest (skippa det om det är problemet – fest kan man ha senare!). Nej, det är ytterst sett att låta Gud vara med i det nya, gemensamma liv som skapas när två människor vill leva tillsammans. Där gör han skillnad!
Verklig frihet
Det finns i dag en förvirring kring skillnaden mellan att falla i synd (alltså att misslyckas i sin efterföljelse) och att leva i synd (att välja att gå en annan väg än Kristus och hans kyrka). Det finns väldigt mycket tröst i Bibeln för den som misslyckats eller omvänt sig från syndens väg – faktum är ju att det är det som hela Bibeln handlar om. Men samma förbarmande ser vi inte gentemot dem som accepterar synden som en del av livet.
Guds vilja är alltid det bästa för oss, men om vi lever utan Gud innebär det att hans goda vilja kan verka främmande. I ett liv nära honom upptäcker vi i stället hans godhet och förstår hans vilja mer och mer och att följa honom blir därmed självklart. Men då vi dels är trasiga och dels här på jorden alltid lever på avstånd från Gud, kan hans vilja ibland verka märklig också för en lärjunge. Även då, alltså även när vi inte förstår Gud, är vi kallade att lyda honom. Vi får lita på att han vet bäst och – i stället för att ta ett steg bort från den uppfattning som hans kyrka hållit för självklar i 2000 år – våga tro att hans vilja alltid är för vårt bästa. Honom får vi söka, som individ och som par, så att han kan bli allt viktigare för oss, få forma oss mer och få fortsätta uppenbara sig själv och sin sanning för oss.
Det är sanningen som ger oss verklig frihet. I den kan vi våga överlåta oss, lova trohet och älska i nöd i lust och på så vis återspegla Gud och skapa en plats av trygghet, helande och liv – både för oss själva och för människor i vår närhet. En plats där Gud själv får vara i centrum.