ELM vill gärna satsa på mission i städerna. I Malmö, Sveriges tredje största stad, öppnades det för cirka ett år sedan en möjlighet för ELM att ha en anställd stadsmissionär. Projektet fortsätter – följ med Anders Göth på en tur runt Möllevångstorget.
– Hej! Nu är jag på Södervärn, men jag hittar inte riktigt sista biten?
Anders förklarar, jag traskar fem minuter från busshållplatsen och möter honom i solskenet på hörnet utanför Betlehemskyrkan, ELM Malmös samlingspunkt på Södervärnsgatan, där Anders har sitt arbets- och samtalsrum. Han visar mig runt i huset och sist kommer vi till det rum som används för både söndagsskola, enskilda samtal och arbetsrum för Anders. När han ska gå sin kaférunda brukar han börja antingen här, eller också tar han bussen hemifrån direkt ner på Möllan.
– Jag har fyra–fem kaféer som jag går till stadigt, de dagar jag är ute. Fast ibland blir det bara ett, jag har ju Till Liv-jobbet också. Vart jag går beror på var jag tror att det finns folk just då, men jag brukar också be Gud att styra stegen: ”Vart vill du att jag ska gå i dag?”
Anders öppnar sin väska och plockar upp det han alltid har med sig när han går sin kaférunda.
– Jag har några nummer av Till Liv, Jesusbibeln, en bön- och psalmbok, Dag Sandahls ”Jesus, motspänstig medmänniska”, den ger jag till den som funderat lite mer. Till den som kanske kommit bort från bibelläsningen har jag en bok med dagliga andakter, och här är en liten broschyr med bl.a. Fader vår och trosbekännelsen till den som undrar vad vi gör i kyrkan. Och så har jag ju mitt visitkort.
Vi plockar ihop och går ut. På insidan av ytterdörren sitter en ’varningsskylt’ med texten: ”Obs! Du beträder nu missionsfältet!”
OBS! Du beträder nu missionsfältet!
På väg till det första kaféet passerar vi säkert fem fruktbutiker på ömse sidor av samma gata.
– Möllan är ett bra område, här finns alla slags människor. Här inne säljer de ett jättegott te från Iran, säger Anders, när vi går förbi butiken Al Bashair.
Vi kommer till Café Simpan.
– De spelar reggae, jazz och allt möjligt. Bästa musikblandningen i stan … för att nu göra lite reklam för Simpan, ler Anders.
Vi köper kaffe och te och sätter oss vid hans vanliga plats, ett litet bord nära kassan.
– Jaha. Och sen … sitter du bara här?
– Ja. Precis. Jag sitter här, dricker kaffe, har min prästskjorta på mig och ser oupptagen ut.
– Men vad är målet med det då?
– Jag har en bärande bön: ”Fyll mig med din kärlek så att det rinner över.” Det är målet. Att få vara ett kärl som rinner över för andra. Alla människor behöver Guds kärlek och nåd, men man är inte alltid medveten om det – och det blir kanske inte tydligt under ett enda möte. Men man kan få en glimt! Det kan räcka att jag sitter här i prästskjortan för att någon ska få en tanke, en påminnelse. Vi tror ofta att det ska vara så avancerat, att det ska bli djupa samtal på en gång. Men Gud arbetar mycket genom de här små puffarna.
Kafémission behövs
– En missionär i Malmö låter lika ovanligt som en stadsmissionär från ELM. Hur tänker du kring det?
– Jag har tänkt ganska länge att vi kanske är flera som känner en kallelse att sitta på kafé och bara vara, finnas här. Lite kafémission? Olika personer som sitter ensamma på kafé, men som vet om varandra och kan be för varandra. Det är viktigt att man sitter ensam, det signalerar att man inte är upptagen med annat. I kyrkan i stort är det storstäderna som är i fokus nu och ELM har också uttryckligen sagt att man vill satsa på städerna. Då är det här en grej som alla kan vara med på, antingen man nu bor i Kristianstad, Malmö eller Stockholm. Om det fanns en sådan kafémission skulle jag gärna vara med som inspiratör för den. Jag har haft en dröm om det här i många år, men nu ser jag att det faktiskt fungerar och då kommer ju tankarna.
Tillgänglig och öppen, för Gud och människor
– Vi svenskar drar oss ju lite för att prata med främlingar. Hur kommer du över den barriären?
– Något igenkänningstecken är bra – jag har ju prästkragen, där får jag det gratis. Det viktiga är att man visar att man inte är upptagen, och att man är intresserad av varje människa på ett öppet och rent sätt.
– Hur visar du det?
– Det hänger på att jag hela tiden är i bön. Är man inte det så funkar det inte. Jag måste ha tankarna hos Gud och ha i bakhuvudet en medvetenhet om att han är här. Det är ett nödvändigt flöde hela tiden. Att man inte avgränsar sitt tänkande utan är öppen för honom.
När jag är i bönen kan jag få känslan av att den eller den personen kan jag närma mig. Då gör jag det. Om någon frågar ”Får jag sätta mig här?”, då tar jag det som ett tecken. Så frågar jag hur det är, vad gör du i dag och så. Eller om jag ser att någon läser en bra bok som jag också läst, eller om någon har en hund som är fin, då kan man gå fram och prata om det.
Innan trodde jag ju inte att jag kunde det här. Jag har alltid sett mig själv som en ganska osocial person.
– Men ändå drömde du om ett sådant här arbete?
– Ja. Eller att jag hade en tanke om att något liknande skulle kunna fungera. Och nu känner jag att jag är på precis rätt ställe. Och jag tror att det skulle kunna finnas fler inom ELM som känner samma kallelse – kanske också med den här dubbelheten att man undrar om man klarar det … Men allt hänger på att man är medveten om att Gud är med.
När kaffet är urdrucket lämnar vi Simpan och går bort till Södervärns krog. Där är bästa platsen i hörnsoffan mitt i lokalen. Den är perfekt för där har han plats att korsa benen, och det är lätttillgängligt för folk att sätta sig. Anders hälsar vid disken och ”det är som vanligt i dag”, han vill ha kaffe med grädde.
– Här slår jag lite på stort någon gång i månaden och beställer lite mat. Han i kassan blir så lycklig då. ”En kaffe?” ”Nej, mat”, och då skiner han upp.
Synliga resultat?
Jag gillar själv inte min nästa fråga, men jag vill ju veta hur han tänker och hittar inga bättre ord:
– Ser du några resultat?
– Jag är tacksam för att jag inte har några resultatkrav på mig. Jag tänker som varje präst i en församling: man sår ut, ibland får man se något hända, ibland får någon annan skörda. Jag får några samtal då och då, vad det blir för resultat av dem vet inte jag. Av slumpen eller Guds välsignelse har några av dem blivit återkommande. Några sporadiska gudstjänstbesök har vi också fått. Det är som med Street Church-arbetet här i Malmö. Vi är där, och vill Gud använda oss så får han det. Det känns skönt att kunna lämna bort resultattänkandet och bara finnas här som Guds resurs. Jag är inte här som teologen, utan som – vad ska man säga? – Guds utsträckta hand, på något sätt.
Maria Gunnarsson, Lund