Till Livs ”böneskola” handlar den här gången om tungotalet, en av många gåvor som Jesus vill ge oss.
Tungotalet är en nådegåva som den helige Ande ger åt den kristna församlingen. Och det är en värdefull gåva – Anden ger bara värdefulla gåvor. ”Hindra inte tungotalet”, uppmanar Paulus församlingen i Korint. Han utbrister i tacksamhet: ”Jag tackar min Gud – jag talar tungomål mer än ni alla!”
Tungotal kan vara ett språkunder av det slag som ägde rum på den första pingstdagen (Apg. 2:5–11), då någon talar ett känt språk som man själv inte behärskar och förstår, men som en del av åhörarna förstår. Den sortens tungotal är sällsynt, även om det finns en del omvittnade exempel från kyrkans historia.
Den andra och betydligt vanligare varianten av tungotal är den som Paulus tänker på i 1 Kor. 12–14. Den förstår varken tungotalaren eller åhörarna. Därför menar Paulus att detta slag av tungotal ska uttolkas om det framförs i församlingen – annars blir det inte till nytta i gudstjänstsammanhanget. Detta tungotal är framför allt tänkt att vara ett värdefullt bönespråk som den enskilde använder när man är i bön inför Herren. Det är inget mänskligt språk, format med förståndet. Det är ett hemligt tal, ett hjärtats språk, där förnuftet får vila medan vår ande är intensivt indragen i den helige Andes bön. (Paulus kallar det också för ”änglarnas språk”.) Det är Anden som ber i lag med vår ande. Paulus skriver att tungotalet blir till uppbyggelse, uppmuntran och tröst för den enskilde, vilket indirekt blir till nytta för hela församlingen.
Men finns inte tungotal också i andra religioner – är det inte ett allmänt religiöst extatiskt fenomen? Jo, tungotal finns som ett extatiskt fenomen i många religioner, men det ska inte förväxlas med det äkta tungotal som vi läser om i Bibeln. Det kräver inte extas – tvärtom är i regel den som talar i tungor vid sina sinnens fulla bruk. Man avgör själv när och hur man ska tala i tungor. Oftast är det ganska odramatiskt. I äkta tungotal finns en samverkan mellan talaren och Anden. Kanske kan man förklara det så här: Anden ger orden, medan talaren ger ljudet. Tungotalaren kan låta bli att tala när det inte passar sig, eller bara tala i tungor inom sig själv. Eller tala tyst, eller högt eller lovsjunga i anden.
De som inte talar i tungor utgör inte ett B-lag. Alla kristna talar inte i tungor! Men Paulus uppmanar oss samtidigt att söka de olika andliga gåvorna, varav tungotalet är en. Och Gud har förmodligen tänkt tungotalet till långt fler än de som i dag talar i tungor.
Många har erfarenheten att de andliga gåvorna kommer till oss först efter en längre tids längtan och bön. Så var det för min egen del. I många år hade jag bett om att någon eller några av Andens nådegåvor tydligt skulle bryta fram hos mig. Och för nu rätt så många år sedan kom tungotalet till mig. Det var i en enkel förbönssituation med handpåläggning. Den första tiden var ’mitt tungotal’ ganska taffligt, men det har vartefter tagit sig och är nu en stor skatt för mig. Jag har sällan varit någon föredömlig bönemänniska men tungotalet har berikat mitt böneliv oerhört. Det har hjälpt mig i min relation med Gud och låtit mig förstå att Gud är ”på riktigt”. Det har gett mig en större längtan att lyssna in i vad Herren säger till mig i sitt Ord. Det har förökat min lovsång och frimodighet, och gett mig råg i ryggen att upptäcka och bruka fler av Andens gåvor.
Sträva ivrigt efter kärleken, men sök också vinna de andliga gåvorna …
1 kor. 14:1
Fredrik Carlsson, präst, Hanaskog