Äktenskapet – en trygghet för barnen

Nils-Ola Andersson vänder sig i en insändare till Till Liv (9/2012) emot att en tidigare artikel av Jakob Andersson om äktenskap och sambo brister i realism. Jag kan dela uppfattningen att artikeln målade äktenskapet i väl grälla färger. Även om äktenskapet bärs upp av Guds välsignelse finns det mycket mörker i människan oavsett om man lever som gift, ensam eller som samboende. Det följer av att människan är fallen i synd allt sedan begynnelsen. Däri delar jag Nils-Ola Anderssons uppfattning. Jesus kallar till och med sina egna lärjungar för onda (Luk. 11:13). Det onda i den kristne försvinner inte för att man gifter sig. Men vilka företräden har då äktenskapet framför samboskapet?
Jag delar i allra högsta grad även artikelförfattarens uppfattning att äktenskapet men inte samboskapet är välsignat av Gud. Att följa Guds bud är alltid välsignat. Varför? Därför att Guds ord och lag hjälper oss att se och bejaka verkligheten. En intim relation mellan man och kvinna är inte en privatsak – en myt som vår tid och kultur omhuldar och försöker intala sig. Den heterosexuella relationen rymmer nämligen i sig fröet till en ny generation. Det gäller i äktenskapet och utanför. Men det är för att skydda ett nyfött, skyddslöst och av föräldrar helt beroende barn mot skada, sjukdom och död som det är viktigt att det finns en stabil och trygg välkomnande inramning. Det lilla barnet skall tas om hand inte bara två dagar utan tjugo år, typ. Äktenskapet sätter upp ett skyddande staket mot objudna gäster och välkomnar till sig och barnet endast välvilligt inställda medmänniskor. Föräldrarna vakar över sitt barn för att ge stimulans, skydd och kunskap om omvärlden. Föräldrarna måste också förlita sig på omvärldens stöd och hjälp i den uppgiften. Det gäller inte bara mormors eller grannflickans barnpassning, utan barnmorskor, dagispersonal, lärare, fotbollstränare, sittvagnstillverkare etc., etc. Det gäller i värsta fall kanske också socionomer, psykologer, advokater och domstolar, vars tjänster kan behöva tas i anspråk för att hantera icke önskvärda konsekvenser av ”vår privatsak”. Barnet är som människa en social varelse och lever inte i ett oberoende av andra människor eller av samhället i stort.
Även mot bakgrund av att den sexuella relationen mellan man och kvinna resulterar i väl över trettiotusen aborter och släckta barnaliv i Sverige varje år, är det omöjligt att verkligen göra gällande att den skulle kunna vara en privatsak. Kvinnoklinikernas abortverksamhet är bevis nog på motsatsen. Vi kallar det för sjukvård för att hålla vår verklighetsförnekande inställning vid liv.
Men den intima relationen mellan man och kvinna är mer basal än att kunna ge upphov till nya generationer. Den är också grunden för såväl min egen existens som alla andra människors. Jag är själv ett ovedersägligt bevis på vilken dynamik den heterosexuella relationen rymmer. Utan den hade jag inte ens kunnat skriva dessa rader. Det finns ingen människa som inte har sitt ursprung i sädescellen från en man och ägget från en kvinna. Dessa objektiva fakta väljer vår kultur och våra lagar att förhålla sig till utan att kräva äktenskapets inhägnad runt den könsliga relationen. Det innehåller ett stort mått av respektlöshet och bristande uppskattning över det egna livet när inställningen tydligt formuleras: ”Vårt samhälle kan relatera till den sexuella relationen mellan man och kvinna utan att erkänna att det är på den själva vår existens bygger.”
Äktenskapets företräde framför samboskapet består alltså framför allt i att det inte påstår att man-kvinna relationen är en privatsak. Det hetero­sexuella förhållandet skall inte påbörjas hemligt utan offentligt. Det är en god ordning att äktenskap registreras så att man kan veta vem som är gift med vem etc. Vid en offentlig ceremoni avges också ett löfte om trohet som ger ett värdefullt skydd om det inte bryts. Det behöver inte bara den svagare av makarna utan framför allt barnen, som aldrig tillfrågas om de vill födas av seriösa eller mind­re seriösa föräldrar. Det är viktigt för vart och ett barn att få ha båda sina föräldrar med sig på livsresan i alla fall ett par årtionden. Det ingår i äktenskapets förutsättningar att makarna är inställda på att tillsammans vara med på den resan. Något sådant löfte är inte obligatoriskt vid samboskap. Ett äktenskap kan inte heller avslutas hur enkelt som helst utan kräver domstols dom.
Äktenskapets inhägnad är viktig för makarna men det är framför allt viktigt för barnet och därmed för människan. Det är därför en samhällsangelägenhet och bör inte – i vare sig teori eller praktik – hållas för en privatsak. Tack för ordet!
Peter Henrysson
Advokat och predikant

Foto: lightstock.com / Tina Vanderlaan