Är det lönt att be? Hör Gud min förtvivlade bön och vill han mig väl? Till Livs Böneskola vill hjälpa dig.
Jag ville skriva om tröst i nöd och hjälp i rätt tid – men orden studsar mot förtvivlade ögon och öppna munnar utan rop.
Jag ville skriva om en Gud som sig förbarmar, om skydd under modersvingen och om en far som inte ger sitt barn en sten när han ber om ett ägg, men fram i minnet stiger alla de som upplevt och berättat om just detta, om hur modersvingen svikit och livskorgen fyllts av stenar.
Jag ville ge tröst och livsmod, ge liv åt tron, ge nytt hopp till nytt liv, men glädjen rann bara bort i mötet med alla frågor som inte fått sina svar.
Hur många gånger har jag inte suttit med förtvivlade medmänniskor som inte kunnat ta till sig några ord om ”en Gud som sig förbarmar”. Hur många gånger har inte orden fallit platta till marken inför bottenlös meningslöshet. Och allt jag kunnat göra, var att sitta där, vistas i samma rum, och be och be och be utan att ens kunnat säga bara detta enda ”Jag ber för er/dig” – för jag har sett raseriet ligga halvvaket bakom ögonlocken och så har jag bara kunnat be och väntat på att Gud skulle höra och göra ett under av nåd – men inget har hänt.
Och ändå – vad jag har mött av andras förtvivlan och besvikelse på Gud, är bara en ynkedel av all förtvivlan och besvikelse som världen rymmer. Därtill kommer, att den egna upplevda förtvivlan för varje enskild person med råge väger minst lika tungt som all världens i den andra vågskålen.
Goda råd är ingenting för förtvivlansstunderna.
Samtidigt: att vara människa, det är att gå från den ena förtvivlan till den andra. Att gång efter gång råka in i situationer som man inte tror sig själv om att varken orka med eller reda ut. Att vara människa är att lära sig att hantera detta, livets svåra.
Insikten är just denna – detta klarar jag inte av. Att växa och mogna är att inte låta den insikten slå sönder allt, utan att använda den som en botten att stå på för den egna bönen.
Precis samma insikt arbetar A-lagaren som blivit AA-medmänniska med. Steg ett i Tolvstegsrörelsens program säger: ”Vi kom till insikt om att vi var maktlösa / inför problemen / – att vi inte längre kunde hantera våra liv.” ’Tolvstegaren’ lägger ned försöken att vara stark och klara av. ’Tolvstegaren’ tillåter sig vara svag för att lämna sin oförmåga i En Annans händer.
Nästa viktiga pusselbit i Tolvstegsmodellen är att varje deltagare inbjuds att ”dela” sin berättelse. Ingen ger några råd, man bara berättar vad man själv varit med om. Att sitta med och lyssna in de andras livsberättelser, det lyfter blicken från den egna misären. Det är djupt stärkande för tron att på ett enkelt sätt få höra om vad Gud gjort i andra människors liv – och så börjar hoppet spira. När andra tackar Gud för nytt, stabilt fäste i livet, börjar samma bön eka i den som ännu inte kommit dit.
Så – vad är att be i tider av personliga svårigheter?
Det är att ge upp. Det är att ge sin uppgivenhet till Gud. Och det är att dela sin situation med en annan bedjare.
Förtröstan, tillit och tro – det är något som Gud ger i ett senare skede. Kanske när man något kommit ut på andra sidan och kan och orkar se bakåt: Detta gjorde verkligen Gud. Mitt i allt det mörka fanns ändå hans ljus. Mitt i det bottenlösa fanns fast botten – trots att jag inte alls förstod det då.
Så blir till sist detta enda kvar: ”Du, Gud. Bara du, Gud.”
Visst hörde han. Och visst gjorde han. Först nu ser jag det.
”Och buren jag honom kan följa genom öknars brännande sand …”
Anders Göth, Malmö
Stadsmissionär