Han satte sig inför Herrens ansikte.
2 Sam. 7:18
Så står det om David. Han ville tala med Gud, om det som var aktuellt och om framtiden. Vid årsskiftet blir det på samma sätt för oss, vi vill göra något slags bokslut. Men det behöver vi inte göra på egen hand – vi får gå till Gud. Vi får sätta oss inför hans ansikte och dela våra tankar med honom.
När vi tänker tillbaka kommer vi ihåg det som vållat oss bekymmer. Men både det ena och det andra har lagt sig till rätta. Kanhända kommer det för oss vad vi hört de gamla berätta. Så kan det bli för mig. Min far växte upp på 1860-talet. Då var det svåra tider. Hans mor var änka. En morgon sade hon: ”I dag, Johan, får du stanna i sängen för vi har ingen mat. Jag ska försöka skaffa.” Hela dagen väntade han och systern på mamman. Och till sist kom hon och då fick de mat. Så har det varit i vårt land. Det är länge sedan. Men i nyheterna hör vi att det alltjämt är så för många människor ute i världen. Vi har all anledning att tacka Gud – och vi måste hjälpa dem som lider nöd.
Vi tänker på hur fort året har gått. Hur ofta har vi inte sagt: ”Tänk, nu är det lördag igen!” Eller: ”Vart har den här månaden tagit vägen?” Tiden går så fort, inte bara för dem som står mitt uppe i livet utan också för oss pensionärer. Hela tiden har vi mycket att ordna och uträtta. Men somligt har vi försummat. Och ibland blir det sagt. Jag minns ett sådant tillfälle. Vi hade besök i mellandagarna. Mitt i samtalet sade en våra besökande: ”Jag känner mig bekymrad.” När jag frågade vad hon menade sade hon: ”Det är så mycket jag har försummat.”
Kanhända kommer det sådana tankar vid årsskiftet: Vi kunde ha gjort det där besöket. Vi kunde ha hört av oss till den vännen. Vi kunde ha sänt in ett bidrag till det hjälpändamålet.
Vad ska vi då göra? Svar: Vi får gå till Gud med detta. Vi får bekänna det som synd. Då förlåter Gud oss. Det står i Johannes brev: ”Om vi bekänner våra synder, är han trofast och rättfärdig, så att han förlåter oss våra synder och renar oss från all orättfärdighet” (1 Joh. 1:9).
Men våra tankar går också framåt. Kanske har vi frågor kring vår hälsa. Eller det kan gälla barnen som har så mycket om sig. Kommer de att orka? Och hur blir det för barnbarnen, kan de få något arbete? Hur blir det med ekonomin ute i Europa och här hos oss? Och hur blir det i kyrkan, hur blir det i vår församling, i våra gudstjänster?
Frågorna hopar sig. Men vi sitter ju inför Guds ansikte! Vi får bära fram våra önskningar till honom. Vi får göra som aposteln Petrus lär oss. ”Kasta alla era bekymmer på honom, ty han har omsorg om er”(1 Petr. 5:7). Varför säger han att vi ska kasta våra bekymmer på Gud? Jo, han vet hurdana vi är, att vi ofta lurar oss själva. Vi menar att vi har lämnat bekymren till Gud men vi fortsätter att älta dem. Men vi får släppa dem. Vi får kasta dem ifrån oss, kasta dem på Gud. Då skall Guds frid, som övergår allt förstånd, bevara våra hjärtan och våra tankar i Kristus Jesus (Fil. 4:7).
Gustav Börjesson, prost
Sätila