VEM SKÖT SVERIGES STATSMINISTER Olof Palme? Och varför? Det har sagts att svenska folket efter mordet i februari 1986 lever med ett sår som inte läks förrän allt är utrett. Och skulle så ske skulle ändå en skada vara kvar, för något är förändrat i grunden.
En skada som inte går att reparera. Man ser sedan dess med mer misstänksamhet på dem man möter på trottoaren eller i motionsspåret. Och samtidigt – en ögonöppnare. Människan kan vara kapabel till så mycket ont. Skotten på Sveavägen för snart 30 år sedan läggs på toppen av så mycket annat vi fått ta del av; politiker, företagsledare och andliga ledare som gjort oss så besvikna – och så slår tanken oss: det kunde varit jag.
NEJ, JAG SKÖT INTE statsministern. Men jag inser att jag bär på mer ont än jag själv förstår, som det som kallas syndabekännelsen uttrycker det. Nej, jag förstår verkligen inte att de tankar som jag inte vill tänka ändå väller upp. Detta delar jag med mänskligheten, att jag gör sådant som jag inte vill, och det jag vill det gör jag ofta inte. Den frustrationen delar jag med många jag samtalar med. Man ville gärna vara en bättre människa, men man kan det bara inte.
I kyrkans årstider är vi nu inne i brytningen mellan fastan och påsk. Fastans tid är en tid för reflektion då jag får fundera över frågor som ”Vem är jag?”, ”Hur agerar jag?” och ”Vad är min djupaste längtan?”. Påsken är frigörelsens tid. Jag får lägga ner allt mitt smutsiga och misslyckade vid ett nerblodat kors där en som var mer än människa dog i mitt ställe för att göra mig totalt fri. Han som gjorde det heter Jesus. För så älskade Gud världen att han gav den sin ende son, för att de som tror på honom inte ska gå under utan han evigt liv.
JAG GJORDE DET. Jag får bekänna. Jag gjorde allt detta onda som skadat och skadar mig själv och andra. Men …
JESUS GJORDE DET. Han dog för min synd och nu är jag fri. Om jag så vore mördare, så är jag förlåten och fri. Det är snart påsk. Tack gode Gud!
Hör hur fågelropen höjs!
Hav och strand sig gläder.
Se, hur mark och träd tar på
sina sommarkläder.
Genom tjäle, köld och död
Tränger solens eld och glöd.
Det är påsk på jorden.
Sv.Ps. 536 v.2
Anders Göth