En gång när jag gick på gatan i huvudstaden Ulan Bator kom en västerländsk man fram till mig och frågade: ”Vad gör du här i Mongoliet?” Jag svarade att jag arbetade för en frivillig organisation. Han tittade konstigt på mig och sa: ”Varför i hela världen?! Det är ju galet kallt här!?” Min spontana tanke var: ”För att människorna här är viktiga och Gud älskar dem”, men innan jag hann svara gick mannen vidare. Ja, det kan verka konstigt att man väljer att bo i en stad som sägs vara världens kallaste huvudstad och där luftföroreningar dödar 1 600 personer varje år. Men har jag verkligen valt att leva här? Det känns inte så. Det känns som att Gud har valt det åt mig.
I fjol vid den här tiden var jag student på Master-programmet i International Development and Management i Lund. Alla i klassen skulle till hösten 2012 hitta praktikplatser i ett utvecklingsland och jag ville gärna göra det för en kristen organisation. Jag tog kontakt med Såningsmannen (FLOM) i Finland och de erbjöd mig och en klasskompis att åka till Mongoliet och göra praktik på ett av deras biståndsprojekt. Under tiden vi var där åkte den sista finska utsända från landet. FLOM i Mongoliet hade stora behov och jag erbjöd min hjälp. Reaktionen i Finland blev: ”Detta är ett bönesvar.” Jag fick jobb som projektrådgivare i Ulan Bator och började i mitten av januari. Det jag har kvar av studierna får helt enkelt vänta till nästa år. Min man Tomas arbetar kvar på sitt jobb som internationell serviceingenjör och reser hit så ofta som möjligt och arbetar då som volontär. Av praktiska skäl var det dock smidigare att ha en svensk arbetsgivare, vilket gjorde att FLOM frågade ELM om de ville stå som arbetsgivare för oss. Och vi är tacksamma för att de ville!
Mongoliet är ett fascinerande land på många sätt. Minst en tredjedel av befolkningen lever ett kringvandrande nomadliv med sina får, hästar, getter och jakar, på samma sätt som deras förfäder gjort, och de bor i traditionella ger (tält). Samtidigt flyttar fler och fler in till huvudstaden, där 63 % bor i tält. Otroligt nog har detta fattiga land varit i världstopp de senaste åren när det gäller ekonomisk tillväxt. Hemligheten är de ofantliga naturresurserna, t.ex. mineraler som koppar, guld, kol och uran. Denna rikedom har den gamla nomadkulturen inte utnyttjat tidigare. Landet bjuder även på otroligt vacker natur med sina öknar, höga berg och rikliga djurliv – här finns de nordligaste kamelerna och sydligaste renarna i världen.
För tillfället har FLOM två biståndsprojekt i Mongoliet som är finansierade av Finska Utrikesministeriet. Projekten verkar för att förbättra handikappades rättigheter och stärka lokala frivilliga organisationer. I tillägg finns några mindre projekt med t.ex. alkoholister och förebyggande hälsoarbete. Jag arbetar som råd givare för alla projekten och har även några andra ansvarsområden. Tomas arbetar i ett projekt med män som är beroende av alkohol.
Under vår fritid är vi med och stöttar de lokala församlingarna och kristna syskonen. Landet har varit öppet för evangeliet sedan början av 1990-talet, efter ca sjuttio års kommunistiskt styre. Kyrkan har på den korta tiden växt ifrån en handfull människor till ca 100 000. Det finns ungefär 600 kyrkor, som representerar de flesta evangeliska samfund. På några ställen är det svårt att vara kristen och den egna familjen kan reagera negativt mot den troende. Öppenheten för det kristna budskapet är likväl stor och de lokala kristna vittnar frimodigt. Be gärna för våra kristna syskon och för dem som inte har hört det glada budskapet än!
Saara Bengtsson, biståndsarbetare, Mongoliet