För några månader sedan hörde jag en mening som har fastnat hos mig: ”Att bryta upp är något gott.” Först hajade jag till och tänkte att det håller jag inte med om. Trohet, kontinuitet, ansvarstagande, uthållighet och liknande begrepp är sådant som jag värderar högt. Men ändå fastnade det hos mig. Och jag är numera beredd att hålla med. Inte ovillkorligt; kontinuitet och ansvarstagande är tillsammans med uthållighet nödvändigt för att saker i vårt samhälle ska kunna fungera på ett bra sätt. Trohet i relationer är nödvändigt för att vi människor ska må och fungera som bäst.
Kanske var det för att ’uppbrottstanken’ provocerade mig en aning som den ändå fastnade. Poängen är: att bryta upp från något av så att säga positiva orsaker kan få oss att reflektera kring livet. Till exempel kan det att säga upp sig från ett väldigt bra och givande jobb (som jag nyss gjort) till en början kännas lite korkat. Och man bör alltid fundera kring saker i ens liv som spontant känns just korkade.
I skrivande stund vet jag inte riktigt vad jag ska göra efter sommaren. Jag har en tanke och en önskan, men jag vet inte säkert om det kommer att bli så. Detta har gjort något med mig, fått mig att reflektera över livet. Inte bara frågan om jobb eller sysselsättning har kastats upp i luften; jag har även funderat över många andra områden i mitt liv och där prövat mina värderingar, val och prioriteringar. De flesta har jag nog kunnat bekräfta som hållbara och de är oförändrade, men en del har jag omvärderat då jag har insett att här fi nns något som skulle kunna vara bättre på ett annat sätt.
Jag har förmånen att vara gift och lever därför i en nära gemenskap med en annan människa. Och mitt ’uppbrott’ berör ju oss båda. Det är spännande att ta chansen att tänka till tillsammans. Det finns inga stora uppenbarelser från Gud att skryta om, men jag kan ändå uppleva att jag har fått kasta mitt liv upp i luften och plocka ner det igen – och att det har varit bra för mig och Gud har lett.
I mitt arbete som bibelskollärare och själavårdare har jag ofta samtalat med ungdomar som står inför en mängd val. För dem är, om inte alla så i varje fall väldigt många möjligheter öppna. Det kan generera ett livsmod och en framåtanda, men också en ångest. Det som är helt avgörande är vilken grund man står på när man försöker få grepp om sitt livspussel. När många saker inte är givna på samma sätt som tidigare, så är det avgörande att veta vad man navigerar efter och försöka genomskåda vad som är en hjälp för mig i mina livsval och vad som inte är det. Vad är det ytterst sett som jag förlitar mig på?
Vi som inte längre är tjugo år kan lätt tänka att allt detta är över – och att det är för väl att det är så. ”Jag har valt. Jag vet vem jag är, var jag bor, vad jag gör.” Och vi kan känna en tillfredsställelse i det. Men det finns en risk också: att vi förlitar oss på tillfredsställelsen över livet i stället för på Gud. Vi vet redan vad vi tycker och tänker – och så är vi inte öppna för Guds ledning. Personligen gillar jag inte ovisshet, men jag inser att jag blir mer beroende av Gud i situationer där jag inte riktigt har kontroll. Jag vet att mitt livspussel håller för att Gud håller i mig.
Så, våga reflektera kring ditt liv. Var lyhörd och beredd att omprioritera när Gud kallar – även om det är i en överraskande riktning och kan få större konsekvenser än du kan överblicka. Han håller i dig.
BenedIkte Nilsson, Stidsvig
Nybliven f.d. bibelskollärare på Strandhem