Herren hjälper idag!

Det är en varm sommardag i början av juli när jag tillsammans med familjen hälsar på hos Carl-Johan och Marianne Söderlind i Docksta, några mil söder om Örnsköldsvik. Jag ringer på och Marianne och Carl-Johan möter oss i hallen. Samtalet blir snabbt både varmt och uppsluppet.

Livslång vandring med Herren

På en hylla strax innanför dörren står en vackert broderad tavla med orden ”I dag hjälper Herren”. Marianne berättar att hon fått den efter att deras yngsta dotter Lovisa flyttat hem till Jesus. Lovisa hade Downs syndrom och även problem med hjärtat. Ofta var hon så sjuk att hon inte kunde gå till skolan. Hon ville gärna dit och en morgon sade hon till Marianne: ”Visst är det så att Herren hjälper i dag?” Marianne svarade ja, och Lovisa knäppte sina händer och bad. När hon på eftermiddagen kom hem från skolan, trött men vid gott mod, utbrast hon: ”Ser du mamma, det gick ju, Herren hjälpte i dag!” Marianne ler vid minnet.

Marianne och Carl-Johan har ett långt liv bakom sig med stor erfarenhet av Guds hjälp och ledning. Det är för att samtala om det jag hälsar på hos dem. Vi slår oss ned i den rosa soffan i vardagsrummet och jag ber dem berätta lite om sig själva, om vandringen med Herren, med tanke på den glädje och sorg de mött i livet.

Drabbad av sjukdom

Carl-Johan är född nära Docksta. Han växte upp på en gård, som enda barnet, och tanken var nog att han skulle ta över jordbruket.

– En dag när jag var fjorton år fick jag plötsligt svår huvudvärk, berättar Carl-Johan. Dagen efter vek sig benen under mig och vi förstod att det var allvarligt. Väl på sjukhus togs prover och det konstaterades att jag led av polio, eller barnförlamning. Sakta spred sig förlamningen till hela kroppen, utom vänsterarmen.

Det visade sig senare att två pojkar som badat i samma sjö som Carl-Johan också hade blivit drabbade, dock inte lika allvarligt. Nu låg han där 14 år gammal och dömd till ett liv i rullstol. Kändes det inte hopplöst? undrar jag.

– Mänskligt sett såg det dystert ut, fortsätter Carl-Johan, men Jesus på korset talade så starkt till mig där i sjuksängen. Det gav mig hopp. Jag fick komma hem till slut och livet gick sin gilla gång. Jag kämpade på med de hjälpmedel som fanns att tillgå. När jag var 19 år träffade jag Marianne första gången. ”Det sa bara klick”, säger Carl-Johan med glimten i ögat och Marianne fyller i:

– Anledningen till att jag hamnade i Docksta var att Carl-Johans mamma hade bjudit upp mig några dagar. Jag hade inte hört så mycket om honom, men visste att han var handikappad och bodde däruppe. Efter ett tags brevväxling gick flyttlasset till Docksta och vi gifte oss något år senare.

– Vår stora glädje har varit våra sex underbara barn, som Gud välsignat oss med, och sedan barnbarn och barnbarnsbarn.

Be i nöd – och Gud ger kraft

1971 föddes deras yngsta flicka Lovisa. Läkaren gav dem då beskedet att hon skulle leva högst ett år och rådde dem att lämna bort henne.

– Men beslutet var enkelt! utbrister Marianne. Lovisa följde med hem från BB och fick sedan under många år vara till stor välsignelse för hela familjen. Till slut orkade inte hennes hjärta längre och Lovisa fick lämna oss samma år hon fyllde 23.

Carl-Johans och Mariannes familj har även senare drabbats av sjukdom och bekymmer. Hur hanterar man prövning och lidande så att det inte leder till bitterhet och bortvändhet från Gud, undrar jag.

– Det har inte alltid varit lätt, men Gud har hjälpt oss gå vidare ett steg i taget. Vi har nog tänkt att om Gud har tillåtit den här svårigheten så ger han också kraft att klara av den, säger Marianne. Det har också varit avgörande för oss att gå till Gud med allt och leva nära honom varje dag. På så sätt har prövningarna fört oss närmare Guds hjärta. Bönen har varit central och livsnödvändig i våra liv.

Carl-Johan påpekar att det inte är kraften i vår bön eller att man finner rätt ord som är avgörande. Han nämner berättelsen i Luthersk Barntidning om den lilla flickan som mötte vargar i skogen. Hon hade lärt sig att man kan be till Gud och nu knäppte hon skräckslagen sina händer och bad högt: Gode Gud välsigna maten. I Jesu namn, amen. Gud hörde hennes förtröstansfulla bön, även om orden inte var de rätta!

– Vi kan alltid ringa Guds ’telefonnummer’ 5015, fortsätter han: ”Åkalla mig i nöden, så skall jag hjälpa dig och du skall prisa mig” (Ps. 50:15).

Hjälp åt varandra

För Carl-Johans del ledde Gud det så att när resepredikant David Pålsson en gång var i Docksta såg han att korgmakaryrket skulle passa Carl-Johan. Många är de som sedan dess fått användning av hans fina korgföremål inropade på missionsauktioner och via försäljning från den egna verkstaden i hemmet. När Marianne och Carl-Johan talar med varandra lägger man märke till den kärlek och respekt som finns mellan dem.

– Vi har haft det så bra tillsammans! säger Marianne och ler ömt mot sin man. Carl-Johan har varit mitt stora stöd i livet och jag kan väcka honom mitt i natten och prata. Jag ligger ofta sömnlös av kronisk värk som jag haft sedan ungdomen. Gud visste verkligen vad jag behövde!

Man förstår på Carl-Johan att det är ömsesidigt. Marianne har varit hans stora hjälp i alla år.

Tjänst för missionen

Vi samtalar om deras långa tjänst i ELM-BVs missionsverksamhet i Ångermanland. Marianne berättar att hon en gång hade en dröm om att få åka ut som missionär. När hon var liten kom hennes faster hem och berättade spännande episoder från missionärslivet i Kina. Det visade sig dock att Herren hade andra planer. De har fått tjäna här hemma i många år nu. Båda är ännu aktiva i bönhuset i Dynäs. Marianne är fortfarande vid 82 års ålder missionsombud och Carl-Johan, 84 år, sköter annonsering och kallar predikanter. Missionsintresset har de fört vidare till barnen. Två av dem, Paula och Carlåke, har bland annat varit ELM-missionärer i Kenya respektive Etiopien.

Herrens löften håller

Marianne avslutar vårt samtal med att återkomma till orden på tavlan: I dag hjälper Herren.

– Det är något vi har fått stava på varje dag! Oavsett hur våra liv ser ut just nu, har Herren lovat att hjälpa och leda oss i dag.

Efter fika och aftonbön runt köksbordet, där Carl- Johan omsluter oss alla i förbön, lämnar vi familjen Söderlinds rödmålade hus. Marianne och Carl-Johan tar sig ut på trappan och vinkar länge efter oss. Det är med en känsla av stor tacksamhet vi beger oss hemåt i den ljusa norrlandsnatten.

Ann-Charlotte Selander Smetana Vännäs