Vilken semester han ändå haft. Sol, sol, sol. Högt uppe svirrade svalorna, allra högst tornseglaren, och halvvägs upp till dem rörde sig ladusvalor i graciösa piruetter. Han kisade lätt för att se bättre. I lumpen hade han kallts Hawk-eye eftersom han oftast var den som först såg de anfallande målflygen. Men det var nog inte så mycket skarpsynthet det gällde utan fokusering och uppmärksamhet. Somliga har det, andra inte. Att i ögonvrån se det som är på väg att hända, och hinna reagera. Vara beredd på det värsta – ja, kanske om att inte jämt tro människor om det bästa, inte heller sig själv, snarare tvärtom … Han hade på sistone tänkt sådana tankar då och då. Vad människor kan ställa till med – det ena värre än det andra. Fanns det ingen spärr hos en del? Var det inte ganska självklart att uppföra sig hyfsat? Efter en omskakande vår och försommar då han själv tagit sig före att ”rensa upp i livet”, kunde han nu känna att livet ändå var rätt bra. Han var faktiskt rätt nöjd med sig själv. Inga lik i någon garderob längre. Han kände sig som en man som mötte livet rakryggad och kunde möta andra med ärlig blick och fast handslag. Dessutom var han ju numera regelbunden – nåja, något så när i alla fall – gudstjänstbesökare i en faktiskt ganska populär kyrka. Det kändes gott.
Han gillade de andra besökarna, och vanligtvis också predikningarna. Det mesta kunde man ställa upp på, tyckte han. Och jo, han tog dem på allvar, gjorde så gott han kunde, och var nog ändå rätt nöjd med hur han lyckades i den vägen. Självklart var det inget man kunde säga högt, en klädsam ödmjukhet passar ju bäst. Häromdagen hade han sett att konfirmanderna hade klistrat en dekal på prästens bil utan att denne märkt det. ”Elfte budet: Sköt dig själv och skit i andra!” stod det. Han smålog åt det och tänkte: ”Ja, visst, perfekt, så är det ju. Svenska folk, läs Bibeln, gör så gott du kan och låt andra vara i fred!” Synd att inte det där bonusbudet står i Bibeln, det hade platsat där.
Ett ilsket tutande bakom fick honom att irriterat se i backspegeln. Vadå, är det inte nittio här, kanske? Ska du köra om då, det kommer ju en kurva inte långt fram! Han la sig demonstrativt mitt i körbanan så att han blockerade för omkörning. Regler är regler! På nästa raksträcka gled bilen förbi med föraren vänligt vinkande. Han ansträngde sig att vinka vänligt tillbaka, fastän det kokade inom honom.
Då och då kom den alltså fram, Bibeln. Men på något konstigt sätt var det som att han liksom fastnade i läsningen vid ord som var obekväma. Då lade han vanligtvis undan boken, och nästa gång var det inte så farligt längre, inte om han valde ett annat bibelord. Det kändes i alla fall fint att kunna säga att Bibeln var viktig för honom. Det borde den vara för fler, tänkte han, mycket i samhället skulle se annorlunda ut då. Men de där obekväma orden, de liksom poppar upp ändå, då och då, lite obekvämt. ”Du är den mannen”, ”Jag tackar dig för att jag inte är som denne publikan”, ”… av vilka jag är den störste” – var det inte Paulus som hade sagt det sista? Vilken falsk ödmjukhet! Någon gång hade han hört i predikan att ”vi är alla gåvor till varandra, och det viktigaste är att vi tar vara på vars och ens gåvor och inte dömer någon” – det kändes lite tillrättalagt, men ändå med någon slags sanning, hur, det kunde han inte säga. Ja, det var mycket som inte gick ihop, som liksom skavde. Kanske man skulle leta efter någon som predikar lite mer rejält, hade han tänkt då, och så hade han verkligen hittat något som var salt så det förslog, inte ett dugg insmickrande, alla plattityder lyste med sin frånvaro – men tänka sig, de där besvärliga orden kom tillbaka! ”Du är den mannen!” Gång på gång riktigt hörde han orden. Nu kunde han inte ignorera dem längre. Vad betydde de?
Han började lyssna till predikningarna på ett annat sätt. Annat dök upp i medvetandet och kopplades ihop på ett märkligt sätt. Elfte budet på förre pastorns bakruta och orden ”Du är den mannen” – och så något som hade hittat på nätet i våras, då när han hade den där jobbiga perioden, något om ”vi kom till tro på att en kraft starkare än vår egen kunde hjälpa oss att återfå vårt förstånd”. Hur hänger allt ihop? Vad betyder det?
Det gick gradvis upp för honom att han själv faktiskt inte lyckats i sitt projekt att bli en god människa, han var ju precis som den där farisén i Bibeln som satte sig över människor, människor som förmodligen var bra mycket bättre än han själv. Ja, orden ”Du är den mannen” var faktiskt riktade till honom själv. Från vem? Skickar Gud tankar och ord så här? Nu kom han ihåg sammanhanget i Bibeln, det var profeten Natan som sa dem till kung David. Och David tog orden som om de var från Gud. Då är de kanske till mig också …
Det gjorde ont där inne att tänka på sig själv på det sättet. Förr brukade han fly från sådana jobbiga tankar – nu gick det inte längre. Den där ödmjukheten som Paulus gett uttryck för, nu förstod han den bättre. Hur hanterar man sådana insikter? Han tog fram Bibeln igen, letade efter det där ödmjuka som Paulus hade skrivit, men fastnade i andra ord som grep tag i honom, direkt och omedelbart. Ja, det goda som jag vill gör jag inte, men det onda som jag inte vill, det gör jag. Precis så är det, tänkte han. Varför är jag sådan? Blicken for runt på boksidan, några rader högre upp läste han: Ty jag kan inte fatta att jag handlar som jag gör. Bottenärlige Paulus – du sätter ord på mig själv. Blicken irrade vidare utan att stanna och läsa längre sammanhang. Lite längre ner, fler ord som grep tag: Så finns nu ingen fördömelse för dem som är i Kristus Jesus. För dem ja! Men för mig då?
Hur skulle han förstå orden? Han kände att han behövde hjälp här. Hos honom lämnade de bara en känsla av att vara utanför, uträknad. Alla pratar ju numera om att man inte med sina ord ska stänga någon ute – är det inte precis det som kristendomen gör? ”Du duger inte, för du är inte perfekt!”
Nu kom Bibeln fram så gott som dagligen. Men det var som att han bara såg allt som han inte klarade av, krav på krav. Även psalmer och sånger hamrade in samma budskap: det han behövde gällde ”den som sig bättrar och tror”. Men han kunde ju inte bättra sig! Det är ju hela problemet! Han insåg i sitt projekt att bli en bättre människa bara stod och stampade på samma fläck. Nej, om han skulle vara lika bottenärlig som ’broder Paulus’, så var det snarare så att han såg mer av fel och missgrepp i sin personliga historia än han sett förut. Människor han sårat, bortglömda felsteg, förträngda smärtsamma elakheter. Och hur bättrar man sig från minnena som hela tiden drar en nedåt och bakåt?
Hur var det nu? ”Vi kom till tro på att en kraft starkare än vår egen kunde hjälpa oss …” Så mycket tro hade han i alla fall att han såg att den enda kraft som skulle kunna hjälpa honom det var Gud. Han själv klarade det inte. En bön han en gång hört steg upp i hans inre, gång på gång: ”Herre, Jesus Kristus, Guds Son, förbarma dig över mig. Herre, Jesus Kristus, Guds Son, förbarma dig över mig!”
Anders Göth