LARS ÅKE NILSSON • Efter den store kung Salomos tid följer splittring, avfall och deportation. Riket delas och många kungar och profeter passerar revy. Det är inte alltid lätt att se den röda Messiastråden eller att placera in rätt profet i rätt tid och rike. Vi har därför bett bibellärare Lars-Åke Nilsson att hjälpa oss att se linjerna och göra kopplingarna mellan Gamla testamentets historiska och profetiska bibelböcker under denna tid.
DE BÅDA RIKENA ISRAEL OCH JUDA upplevde en expansiv tid under 700-talets första hälft. Handeln fick ett lyft, ekonomin förbättrades och välståndet växte. Det var en relativt fredlig tid och de båda rikena hade kraftfulla kungar som regerade länge, Jerobeam II i nordriket och Asarja/Ussia i sydriket. Tillsammans blev rikena nästan lika stora som under guldåldern på det enade rikets tid under David och Salomo.1
Vid Ussias sida stod en rakryggad profet vid namn Sakarja. Så länge han levde gick det väl för Ussia. Sedan ”blev hans hjärta högmodigt”. Framgången steg kungen åt huvudet och han glömde att i grunden beror allt på Guds välsignelse.2
NORDRIKET, Israel, hade fjärmat sig från Jerusalem, templet och den utvalda davidsätten. De får skarp kritik för att de byggt nya strukturer och slagit in på fel spår. Men Gud har fördenskull inte glömt dem utan kommer till deras hjälp.3 Han sänder profeter också till dem. Amos påtalar strax före århundradets mitt den orättvisa fördelningen av det växande välståndet. Han avslöjar egoism, korruption och obarmhärtigt utnyttjande av de svaga och fattiga. Ledarskapet får höra: ”Ni dricker vin ur stora skålar och smörjer er med salvor av finaste olja, men bekymrar er inte om Josefs skada” (Am. 6:6). ”Ni förvandlar rätten till malört och slår rättfärdigheten till marken” (Am. 5:7). De rika kritiseras: ”Ni trampar på den fattige och tar ifrån honom hans säd” (Am. 5:11). Amos går till kultplatsen i Betel som fått ersätta Jerusalems tempel och varnar för att katastrofen kommer, om de inte vänder om. Den ledande prästen där behandlar profeten hårt, förbjuder honom att fortsätta tala och beskyller honom för anstiftan av uppror mot regimen.4
Amos kritik gäller främst den låga moralen och den sociala orättvisan. Profeten Hosea, som också verkar i nordriket men strax efter 700-talets mitt, angriper i högre grad den bakomliggande orsaken: Israel har brutit förbundet med Gud och öppnat dörren för avgudadyrkan.5 De litar mer på avtal med grannländer än på Gud.6 Hosea får i uppdrag att gifta sig med en trolös kvinna som bedrar honom. På det sättet får han i sitt eget liv uppleva och illustrera den smärta som Gud själv känner över sitt folks svek. Hans bok är ett starkt vittnesbörd om den lidande, trofasta kärleken.7
ASSYRIEN, I ÖSTER, växer sig allt starkare. Det expanderande världsriket vill ha kontroll över de viktiga handelsvägarna som förbinder dem med Mindre Asien och Egypten; dessutom finns naturtillgångar som trä och mineraler i länderna vid östra Medelhavets kust. Nordriket skakas vid denna tid av maktstrider och statskupperna avlöser varandra. De har ju ingen given kungaätt. Fem kungar avverkas på två årtionden. Riket vittrar sönder inifrån, politiskt och moraliskt, och samtidigt ökar trycket utifrån. Assyriens kung Tiglat Pileser, i Bibeln kallad Pul, tränger in i landet och Israels kung Menahem tvingas till en kostsam fred. Israel blir lydstat åt Assyrien och tvingas betala en ansenlig summa i tribut.8
Efter en tid börjar ett koalitionsbygge i avsikt att göra uppror mot assyrierna. Israels kung som nu heter Peka och kung Resin i Aram, norröver, påbörjar detta. De får kalla handen från Juda, först av kung Jotam.9 När sonen Ahas tar över angriper de Juda, för att ersätta honom med en mer samarbetsvillig kung.10 I detta allvarliga läge, när Juda invaderats och Jerusalem är i fara att falla, får kung Ahas i Juda besök av profeten Jesaja.11 Ahas och hans folk som darrar av rädsla, får höra att de bara ska ligga lågt, lita på Gud och se tiden an. Som ett tecken till styrka för tron ges den välkända immanuelsprofetian.12 Men Juda kung vågar inte lita på löftet från Gud utan sänder bud till Tiglat Pileser, avslöjar vad som är på gång, böjer sig under honom och ber om hjälp. Därmed ger Ahas upp sitt folks frihet. Han tar i samband med detta djupa intryck av främmande gudsdyrkan och förändrar gudstjänsten i Jerusalems tempel.13 Koalitionen krossas effektivt av assyrierna.
ISRAEL ANGRIPS och en del av folket deporteras. Kung Peka själv blir dödad i en kupp. När hans efterträdare Hosea söker hjälp hos Egypten är assyriernas tålamod definitivt slut. Huvudstaden Samaria, utsätts för en förödande belägring och faller år 722 f. Kr
Den djupaste orsaken till att det gick så illa var att de vänt sig från Herren, sin befriare, övergett hans bud och tjänat avgudarna, trots profeternas vädjan och varningar. Därför försköt Herren Israel i sin vrede.14
Assyriernas kung Sargon tog med sig ytterligare en del av folket och ersatte dem med krigsfångar från andra kuvade länder, i tanke att kväva patriotiska strömningar. Ur denna blandning av folk och religioner uppstod samariterna, som vi möter i NT.
Efter 200 år med 19 kungar var Israels tid som självständig nation slut. Det var nu en assyrisk provins. Den i Juda verksamme profeten Jesaja talar om nattsvart mörker och ångest som råder i det av kriget hårt drabbade nordriket. Men just där, profeterar han, ska ett stort ljus en dag stråla i fram. En fridsfurste ska träda fram och skapa rättvisa och fred. ”Herren Sebaots nitälskan skall göra detta”. Denna profetia får enligt Matteus sin uppfyllelse när Jesus träder fram och på- börjar sin verksamhet i just Galiléen.15
I JUDA RIKE efterträds Ahas av sin son Hiskia som bland annat gjort sig känd för den sex hundra meter långa tunnel han lät bygga för att säkerställa Jerusalems vattenförsörjning vid belägring.16 När det blir tronskifte i Assyrien passar Hiskia och några av grannfolken på att göra sig fria.17 Assyriens nye härskare Sanherib får emellertid snart kontroll på hemmafronten och drar västerut i syfte att återta förlorade områden. Innan han hunnit fram till Jerusalem sänder Hiskia bud om att han sträcker vapen.18 Men en stor här sänds ändå mot Jerusalem som belägras 701 f. Kr. Assyrierna försöker knäcka motståndsviljan och få Jerusalem att kapitulera. Vem kan rädda dem från världsimperiets mäktiga armé?19 Hiskia får också ett hotbrev som han i sin hjälplöshet tar med sig in i templet och brer ut inför Herren. Jesaja kommer med en hälsning ifrån Gud att de inte behö- ver frukta: ”Ty jag ska skydda och rädda denna stad, för min och min tjänare Davids skull” (2 Kung. 19:34–37). Samma natt orsakar Herrens ängel massdöd i assyriernas läger och Sanherib tvingas omgående dra sig tillbaka. I sin egen historieskrivning berättar Sanherib: ”Jag erövrade 46 befästa städer i Juda och förde bort 200 000 man. Jag hade Hiskia fången som en fågel i sin bur.”20 I inledningen till Jesaja bok ges en målande beskrivning: ”Ert land är en ödemark, era städer är uppbrända i eld … Sions dotter har lämnats kvar som en hydda i en vingård” (Jes. 1:7–9). Ja, förödelsen i Juda var stor, men Jerusalem stod oförstört kvar. Herren månar om sitt folk. Jesaja vill väcka dem till insikt om deras totala beroende av Gud. Det är tid att gemensamt söka Herren, få sina synder förlåtna och ändra sin livsföring. Annars väntar undergången även för Juda rike.
En annan profet som är verksam vid denna tid är Mika. Han försöker slå hål på den andliga säkerhet som rikets ledare fastnat i. Han ser en katastrof som annars kommer att drabba.21
Kung Hiskia får gott betyg för sin gudsförtröstan, sin kamp för Israels tro och mot avguderi och omoral.22 Han genomför en viktig reformation, en förbundsförnyelse som får en ganska utförlig beskrivning i 2 Krön. 29–32 kap. Men även Hiskia har sina fel och begränsningar.23 För att frälsa folket, sona synden och skapa en framtid präglad av rättvisa och godhet behövs en ännu bättre kung. Jesaja profeterar: ”Ett skott skall skjuta upp ur Isais avhuggna stam” och ger sedan en beskrivning av denne kommande davidsättlings gudsnärhet, rättfärdighet och godhet (Jes. 11:1 ff).
Även profeten Mika utlovar på Guds uppdrag en kung ”vars ursprung är före tiden”, och som likt David ska komma från det oansenliga Betlehem och träda fram som ”herde i Herrens kraft” och skapa frid intill jordens ändar (Mik. 5:2–4).
Hiskias son Manasse blir en katastrof för riket. Han öppnar för avgudadyrkan i dess grövsta former, kanske under tryck från omgivande politiska makter. Fruktbarhetskult med sakral prostitution, spådom och magi i olika former införs, barn offras till och med. ”Manasse förledde Israels barn så att de gjorde mer ont än de folk som Herren hade utrotat för dem och han utgöt så mycket blod att det uppfyllde Jerusalem” (2 Kung. 21:9, 16). Bortförd till Babel som fånge insåg dock Manasse sitt svek, vände om till Herren och fick komma tillbaka till Jerusalem. Manasse får så tillslut stå som ett exempel på Guds oförskylda nåd och förlåtande godhet.24
Det assyriska väldet har nu sett sina bästa dagar. Skyterna invandrar norrifrån, babylonier och meder trycker på söder- och österifrån. Därmed får Juda rike större rörelsefrihet, både politiskt och religiöst. Under kung Josia följer nu en tid av fred, framgång och andlig förnyelse. Den unge Josia ser till att rusta upp templet och rena det från förfallet under tidigare kungar. Hans religiösa reformarbete märks ända in i nordriket.25 Under arbetet i templet upptäcks en bokrulle, en helig skrift, möjligen Femte Mosebok, som glömts bort. När Josia hör vad som står i den och inser avståndet mellan folkets liv och Guds vilja, grips han av djup sorg och oro. Han sänder genast bud till profetissan Hulda, som bekräftar Guds vrede över sakernas tillstånd, men också att domen skjuts på framtiden därför att Josia ödmjukat sig.26 Kungen kallar samman folket och förnyar förbundet med Gud. Han tar konkreta krafttag mot avvikelserna från den rätta vägen och samlar hela folket till ett högtidligt firande av påsken och de gläder sig åt Guds tidigare frälsningshandlande. Detta sker mot slutet av 620-talet.
Under Josias tid verkar Sefanja som profet. Han kallar folket till stillhet inför Herren, mot bakgrund av att tiden för Herrens ingripande är nära, bestraffar dem för både kultiska och moraliska felsteg och talar om en renad rest av folket som en dag ska bli till berömmelse och lovsång bland alla jordens folk.27
Även Jeremias gärning infaller under denna tid. Han ger ett starkt erkännande och stöd åt det andliga uppbyggnadsarbetet.28 Men inte heller Josias reformation leder till en djupgående och bestående förändring. Jeremia talar om att de visserligen är noga med sin gudstjänst, men de vill inte ställa vardagslivet under lydnaden för Guds bud. Man upprätthåller en viss fasad, men hjärtat förblir lika hårt och opåverkat som tidigare. Problemet sitter djupt: ”Bedrägligare än allt annat är hjärtat, det är obotligt sjukt. Vem kan förstå det?” (Jer. 17:9, 5:23 ff).
PÅ DEN STORPOLITISKA FRONTEN börjar nu omvälvande saker hända. Assyriens huvudstad Nineve ödeläggs av babylonier och meder år 612. När en ny drabbning är på gång drar farao Neko i Egypten norrut för att undsätta den forne arvfienden i kampen mot det nybabyloniska riket, som är på frammarsch. Kung Josia tar motsatt parti och försöker därför hindra faraos armé på dess väg norrut. Vid Megiddo öster om Karmelberget stupar Josia endast 39 år gammal. Assyrien besegras definitivt vid Karkemis år 605. Den kraftfulle babylonske härskaren Nebukadnessar står som segrare och påbörjar sitt imperiebygge.
I Juda tar nu Josias söner över. Efter en kort tid av egyptiskt inflytande blir det lilla riket underställt Nebukadnessar och tvingas betala stora summor i tribut till det nya imperiet. I en första deportation förs Daniel och hans vänner till Babel.
Profeten Jeremia kommer med Guds ord in i den nya situation som nu uppstått. Men kung Jojakim böjer sig inte för Guds ord som hans far Josia gjorde utan visar en total nonchalans när han får höra profetens ord.29
Nebukadnessar märker snart att den nye kungen i Juda inte är lojal mot honom och drar med sin armé mot Jerusalem år 598. Jojakim dör och hans son, med det snarlika namnet Jojakin, tar över i tre månader. När Jerusalem intas förs han tillsammans med 10 000 av de ledande i riket till Babel.30 Bland dessa finns även Hesekiel, som senare blir kallad till profet. Jojakins farbror Sidkia insätts nu som kung över ett illa tilltygat folk. Denne har bara uppror i tankarna. Trots att han med ed lovat Nebukadnessar trohet söker han stöd hos Egypten, ivrigt påhejad av falska profeter som påstår att Babel snart ska falla.31 Jeremia däremot ger honom rådet att böja sig under Nebukadnessar för att undgå en värre olycka.32 Han skriver brev till de bortförda i Babel och uppmanar dem att inrikta sig på en längre tid i exil.33 Jeremia blir sedd som förrädare och fängslas. Man tror att Jerusalem, där templet finns, är ointagligt. Kanske hoppas man på ett under likt det som skedde under Hiskias tid drygt ett århundrade tidigare. Men tilliten till institutioner, utan hjärtats uppriktiga omvändelse visar sig vara fåfäng.34
Åter belägras Jerusalem, Egypten som kommer till undsättning blir snabbt besegrat och efter en tids belägring faller staden. Det sker 586 f Kr. Templet plundras, bränns och raseras, liksom murarna runt staden. En stor del av folket deporteras, bara en liten del lämnas kvar att sköta landet.35 En ståthållare insätts, Gedalja, som efter en tid dödas i ett attentat. Av fruktan för repressalier från Babel söker en del kvarvarande judar skydd i Egypten trots Jeremias avrådan därifrån.36
ETT STARKT DECIMERAT FOLK, sargat av krigets fasor, av hunger och sjukdomar, är nu tillbaka i utgångsläget, fångar i främmande land. De befinner sig i ett nytt ”Egypten”. Allt tycks förlorat och läget verkar vara helt hopplöst. Dock hörs hoppets röster ljuda i mörkret.
Profeten Jeremia skriver i sina Klagovisor bokstavligen på Jerusalems rykande ruiner: ”Herrens nåd är det att det inte är ute med oss, ty det är inte slut med hans barmhärtighet. Den är var morgon ny” (Klag. 3:19 ff). I Babel lever den avsatte Jojakin och därmed davidsätten vidare. Det en gång så ståtliga kungaträdet är visserligen kapat jäms med marken, men det finns liv i roten.37 Jeremia talar om folket som ”finner liv i öknen”. Han talar om Guds kärlek som är evig och om ett nytt förbund som Gud i framtiden ska sluta med sitt folk och som ska föra med sig en fullständig försoning och förlåtelse och en genomgripande förvandling av människohjärtat.38
Hesekiel, som är verksam som profet och själasörjare bland exiljudarna i Babylon, förmedlar en märklig syn. Han ser en hel dal full med benknotor. Kan man tänka sig något mer tragiskt och utsiktslöst? Så får han i uppdrag att tala Guds ord till de torra benen och kalla fram Anden. Och undret sker, Guds ord och Guds Ande förmår bryta dödens makt och ge nytt liv.
”Han sade till mig: ’Du människobarn, dessa ben är hela Israels hus. Se, de säger: Våra ben är förtorkade, vårt hopp är ute, det är slut med oss. Profetera därför och säg till dem: Så säger Herren, Herren: Se, jag skall öppna era gravar och låta er, mitt folk, komma upp ur era gravar och låta er komma till Israels land. Ni skall inse att jag är Herren, när jag öppnar era gravar och för er, mitt folk, upp ur dem. Jag skall låta min Ande komma in i er, så att ni får liv, och jag skall låta er få bo i ert land. Och ni skall inse att jag, Herren, har sagt det, och att jag har gjort det, säger Herren’” (Hes 37:11–14).
Vi har följt gudsfolket genom två dramatiska århundraden. Gud hade en gång befriat dem från slaveri för att de skulle leva i tillit till honom och lyda hans lag och bud. Han, deras rätte herre och kung, skulle leda och skydda dem. De hade av Gud fått ett land att leva i, en kungaätt som styrde, ett tempel där präster sörjde för en gudstjänst, som band samman den Helige och hans folk. Förbundet var en ömsesidig överenskommelse, lik ett äktenskap, som förutsatte kärlek, lojalitet och uppriktighet från båda sidor för att fungera.
Men folket och dess ledare hade svikit sin överenskommelse med Gud. Han försökte väcka dem genom att sända sina budbärare men ”de föraktade hans ord och hånade hans profeter till dess att Herrens vrede över hans folk växte så att det inte mer fanns någon bot” (2 Krön. 36:16). Straffet blev hårt och lidandet svårt. De skulle nu gå genom en smärtsam reningsprocess. Men Guds kärlek stod kvar. Han var fast besluten att genomföra sin frälsningsplan. Det fanns en väg genom det svåra tack vare Herrens trofasthet.
Samtidigt är dessa händelser en allvarlig påminnelse om hur viktigt det är att lyda Herren och inte förhärda sitt hjärta när han kallar. Gud dömer förr eller senare de obotfärdiga, medan de som vänder om till honom får nåd och barmhärtighet. Ett strålande exempel på det senare är kung Manasse som nämnts ovan. Det Gud en gång lovat Abraham är han alltså fast besluten att förverkliga. Den utlovade Messias skall sändas. Det sargade gudsfolket skall upprättas och Davids rike omfatta inte bara landet utan hela jorden och bli bestående för evigt.
FÖRBUNDEN MED ABRAHAM OCH DAVID är grundläggande för Guds handlande i världen. Dessa vilar på ovillkorliga löften från Gud och kan inte rubbas av människors synd och svek. Vårt Nya testamente inleds med orden: ”Detta är berättelsen om Jesus Kristus, Davids son, Abrahams son” (Matt 1:1). Det finns alltså en obruten kontinuitet mellan Gamla och Nya förbundet och dess skrifter. Lång blev väntan på Messias, löftessonen, men i den av Gud bestämda tiden kom den son Gud lovat både åt Abraham och David. Han som återlöser och förnyar det hårt åtgångna gudsfolket och i det även införlivar hednafolken och så fullbordar löftet som en gång gavs Abraham ”I dig skall alla släkter på jorden bli välsignade” (1 Mos. 12:3). Genom tron på Kristus och dopet till honom blir även icke-judar fullvärdiga medlemmar i Guds utvalda och befriade folk, ”Abrahams avkomlingar, arvingar enligt löftet” (Gal. 3:26-29, 4:28–5:1).
I Nya testamentet växer även landlöftet ut. I GT står det att ”de som väntar på Herren, de ödmjuka ska ärva landet” (Ps. 37:9, 11). I Jesu mun har detta löfte vidgats och lyder: ”Saliga är de ödmjuka, de skall ärva jorden” (Matt. 5:5). Detta löfte är i NT ett löfte om att Guds rike med Jesus Messias som kung ska komma till jorden och Guds vilja en dag ske här så som den sker i himmelen.39 Det är detta frihetens goda land, vårt sanna hemland som Abraham och Guds folk i alla tider längtat efter och hoppats på.40 Det är bara Jesus, den sanne Josua (som betyder Herren frälser) som kan leda Guds folk in i det landet. Den sista kvällen som Jesus var tillsammans med sina lärjungar utspann sig följande samtal: ”Simon Petrus sade till honom: Herre, vart går du? Jesus svarade: Dit jag går kan du inte följa mig nu, men längre fram skall du följa mig” (Joh. 13:36). Det är i detta sammanhang som Jesus tillkännager: ”Jag är vägen och sanningen och livet. Ingen kommer till Fadern utom genom mig” (Joh. 14:6). Jesus måste alltså gå före och bana vägen hem. Det gör han genom sin död och uppståndelse. Sedan kan vi som tillhör hans folk följa efter. Han tar oss med sig in i sin Faders rike. Det är så vi kommer hem i den djupa mening detta ord har.
Lars-Åke Nilsson
Lärare på Strandhems Bibel- och lärjungaskola, Åsljunga
1 2 Kung. 14:23–15:7
2 2 Krön. 26:5, 16
3 1 Kung. 12:25–31, 2 Kung. 14:26
4 Am. 7:10–17
5 Hos. 8:3–6
6 Hos. 8:8–10
7 Hos. 1-3, 11 kap.
8 2 Kung. 15:19
9 2 Krön. 27:6
10 Jes. 7:6
11 2 Krön. 28:16–25, Jes. 7:1-9
12 Jes. 7:14
13 2 Kung. 16:7–18
14 2 Kung. 17:7–37
15 Jes. 9:1-7, Matt. 4:12–17
16 2 Kung. 20:20, Jes. 22:11
17 2 Kung. 18:7
18 2 Kung. 18:13–15
19 2 Kung. 18:19 ff.
20 Sanherib skriver inte hur det går i striden utan fortsätter med att berätta annat.
21 Mika 3:9-12
22 2 Kung. 18:3–8
23 2 Krön. 32:25 f.
24 2 Krön. 33:11–13. Se även boken Manasses bön i GT:s apokryfer.
25 2 Krön. 34:3–6
26 2 Kung. 22:11 ff.
27 Sef. 1:1, 7, 3:9–20
28 Jer. 22:15 f.
29 Jer. 36:21–26
30 2 Kung. 24:14
31 Jer. 28:2–4
32 Jer. 27:10–17
33 Jer. 29:4–14
34 Jer. 7:3–8
35 2 Kung. 25:1–12
36 Jer. 41–43
37 Jes. 11:1
38 Jer. 31 kap.
39 Matt. 6:10, Upp. 21:1–5
40 Hebr. 11:9 f, 13–16