För MIG!

Upplysningen genom evangelium. När Guds Helige Ande väcker tro i en människa, sker det genom upplysningen genom evangeliet – begreppet talar om hur processen går till. evangeliets ord om Jesu död och uppståndelse blir personliga. att ”komma till tro” är effekten av upplysningen genom evangeliet – Guds ande tänder tro till det glada budskapet om att ”det var för mig”. Omvändelse är ett annat ord som mer fokuserar på vad som hänt, att man vänt sig om från att leva utan Gud, till att leva med Herren och tro att Jesus är ens personlige Frälsare

Tänk att han skulle glömma halsduken på bussen! Och vinterrocken han bar hade inte knäppning så långt upp att han kunde känna sig varm. Han knep ihop glipan med vänsterhanden så gott han kunde mot vintervinden.

Det kändes som om han stod på tröskeln till något ännu obekant men lockande, likt en doft som lovade något mer. Som doften av marmeladstängerna han som barn brukat få av farmor. Så var det med detta. Det tändes en längtan efter detta okända som lockade med en doftnot av nya vidder. Vad det egentligen var får framtiden visa, tänkte han.

Han räknade sig som troende nu. Han hade ju bestämt sig. Inte så att han kunde ställa upp på precis allt i trosbekännelsen – framför allt inte i den där långa, krångliga som man läste i julas under julnattsmässan. Varför i hela världen skulle alla trötta och sömniga julfirare tvingas igenom denna långa harang mitt i natten? De flesta hade också varit tysta eller bara mumlat med. Men kören hade varit bra. Och solisterna. Predikan hade han lite svårare med, särskilt det som prästen hade sagt om att ”låta Kristus födas i ditt hjärta”, det lät lite krystat. Trots de gamla ordvändningarna lät det ändå som om den gamle prästen trodde på det han sa. Fanns det fortfarande sådana? Hade inte någon ärkebiskop sagt att det inte var så noga nuförtiden med jungfrufödseln? Men äktheten i prästens attityd bar med sig något av det där doftstråket som attraherade. Det hade respekt med sig att stå för något så urbota gammaldags inför alla julglöggsstinna åhörare. Det var äktheten och detta vaga som hade fått honom att börja fundera, att föra den egna inre diskussionen ner på ett något djupare plan.

Den tidigare insikten om att han själv var behäftad med sådana uppförandefel att han lätt kvalade in som ”syndare” hade ju fått honom att inse att han både behövde korrektion och någon slags förlåtelse. Det var ett slags aha-upplevelse. Det var då han hade bestämt sig. Nu fick det vara slut med att både försöka vara sig själv och andra till lags, nu var det dags att sätta ned foten.

Så hade han kämpat med sig själv. Sett avigsidor i sin personlighet och tagit sig an dem i projektet ”bli en god människa”. Han hade inte lyckats. Snarare sett mer av avgrundsdjup svärta. Så hade han lugnat ned sig något och insett att det var nog ändå rätt få som tog det på så blodigt allvar …

Han uppskattade kyrkan och gudstjänsterna. Det lugn och den frid han kände innanför de svala kyrkväggarna tog han gärna med sig därifrån. Och, när han nu tänkte efter, visst hade det hänt saker med honom under den tid som gått. En hel del i den kristna tron hade fallit på plats, det hade berikat honom, det kände han. Men samtidigt som han sugit åt sig av ’basfödan’ hade det ändå inte lugnat ner sig där inombords, så som han hoppats. Det skavde liksom fortfarande, trots alla beslut och all kamp. Han huttrade till. Det var som om kylan i luften kröp in under huden och ned i benmärgen och in allra djupast i honom. Inte ens den sköna halsduken hade hjälpt emot detta, det insåg han. ”Vilken gravens kyla”, tänkte han.

Någon vinkade på andra sidan gatan. Han kände vagt igen en örnnäst profil … Nämen, det är ju Göran! Det var länge sedan de setts, men var gång det hände blev han glad. Han vinkade tillbaka. Göran mimade och gjorde en gest med armen som om han drack något. Fika? Jo, men det vore ju jättetrevligt! Han gjorde tummen upp till svar, och Göran gestikulerade: ”Kom då!” Gammaldags konditori med plyschstolar, tunga dukar och tunt porslin, gott, starkt kaffe, och till och med riktig grädde i sniporna.

De hade snabbt uppdaterat varandra om det senaste, sjönk sen in i en skön vänskaplig tystnad. Då plötsligt erinrade han sig att Göran ju en gång för länge sedan tänkt sig att bli präst. Med några lätta ord nystade han en aning kring ämnet innan han beslöt sig för att blotta sig.

”Vi behöver ju inte längre debattera detta med tro och vetande, Göran, sedan ungefär ett år tillbaka är jag också en sådan som du!”

”Jag anade att det var så”, sa Göran. ”Det märks något …”

”Det är bara en sak”, sa han. ”Alltså, jag tror inte att jag är så mycket värre än andra … men det där med att ’bättra sig’ det funkar inte så där hundra. Det känns lite hopplöst, liksom.”

”Jo, så är det. Även för mig! Det är så dubbelt. Jag har fortfarande kravet på mig att bli en fullkomlig människa, men jag klarar inte av det. Jag blir så ledsen på mig själv …”

”Men då är ju det här med tron bortkastat!”

”Nej”, sa Göran, ”inte på något sätt bortkastat. För mig handlar det numera inte så mycket om att jag måste lyckas fixa till mig. Det är ju redan fixat! Det är därför påskarna har blivit så viktiga för mig, att få följa med i dramat, att genom påskens dagar föra in mig själv i det som då hände … långfredagen och påskdagen först och främst, naturligtvis, men även palmsöndagen och skärtorsdagen. Jag ser ju att jag själv bär på dubbelheten de beskriver: jag bejakar allt som har med Jesus och tron att göra, men så är jag en sådan svikare … Och det är just detta som korsfäste Jesus. Mina svek! Uppståndelsen är sedan mycket mer än en proklamation, jag blir väldigt konkret avlyft bördan av att bli perfekt. Ja, just så är det – just där och då, på korset, gör Jesus mig perfekt. Han gör jobbet åt mig.”

Några ord rann upp i hans inre: Han var genomborrad för våra överträdelsers skull, slagen för våra missgärningars skull. Straffet var lagt på honom för att vi skulle få frid, och genom hans sår är vi helade. Orden lade sig över tankarna som en lugn arm över axlarna.

Göran fortsatte: ”Nu slipper jag detta tröstlösa kravet att bli felfri – jag vet att jag aldrig kommer att nå fram. Men det hänger inte på det, allt hänger på vad Jesus gjorde när han dog. Jag får sätta in mig själv där. Det var för mig. Och du får sätta in dig själv där. Det var för dig!”

Doften av kanelbullar blandat med varm choklad från bordet intill blev med ens tydlig. Han drog en djup suck. Så är nu ingen fördömelse för dem som är i Kristus Jesus … Var det inte det här den gamle prästen hade menat? Så paradoxalt rätt det ändå var. Jo, Kristus föds i hjärtat när jag inser – tror – att han dog för mig. För mig. Mitt bland shoppingkassar, stressade servitriser och småpratande kondiskunder kände han hur ögonen tårades. ”Det var för mig”, mumlade han. ”Det var verkligen för mig.”

Göran lade sin grova hand över hans handled. ”Du finns i mina böner”, sa han enkelt. ”Det är stort när någonting sådant här går upp för en.”

”Mmm, jo … tack”, var allt han kunde klämma fram. ”Tack.” Han hörde som ett eko från den gångna julnatten: ”… som för oss människor och för vår salighets skull har stigit ned från himmelen och tagit mandom genom den Helige Ande av jungfrun Maria och blivit människa; som ock har blivit för oss korsfäst under Pontius Pilatus, lidit och blivit begraven …” För oss, ja, för oss. För mig! Tack!

Anders Göth