Rättfärdiggörelsen. Kristus har tagit på sig straffet för människans onda handlingar. förlåtelse finns därför för alla som tar emot den. rättfärdiggörelsen går ett steg längre. Gud inte bara befriar från syndens följder, utan tillräknar också människan Jesu helighet. detta brukar kallas för det saliga bytet och skänks människan gratis, av bara nåd (gratia), det vill säga helt utan att hon lyckas med någon förbättring eller har en speciellt djup tro.
De sista, ljuva tonerna av Faurés Requiems avslutande sats, ”In paradisum”, klingade sakta bort i katedralens oändliga efterklang. Nästan en halv minuts total tystnad följde, under vilken många satt med slutna ögon, inte så få med fuktiga ögonvrår. Det var mer än musiken som berörde. Mer än de varma rösterna, de perfekt avstämda instrumentalisterna, mer än det där ogripbara som det innebär att vara publik och tillsammans njuta av något osannolikt och fantastiskt, ja, mer än byggnadens sakrala tyngd – det var en försmak av det heliga, det rena, det som drar varje närvarande människa obetvingligt, oundvikligt, med full kraft in i något man inte trott vara möjligt eller sant. Jo, det var verkligen Gud själv som hade talat, och fortsatte att tala, där i en uppmärksam tystnad …
Slutligen drog alla som på en gemensam överenskommelse efter andan och tillät livet här och nu att bli närvarande igen, nu genomlyst uppifrån och inifrån och med en nytänd längtan efter det där rena, sanna. Man såg ned i knät, lite förstulet torkades de våta kinderna samtidigt som man stämde in i den försiktiga applåden som växte i styrka. Bänkgrannar som kommit tillsammans log lite trevande mot varandra, någon viskade: ”Fantastiskt!” De som kommit ensamma var tacksamma för det. Själv suckade han lätt. Lät det heliga som berört få vara i fred, tänkte bara ett kort: ”Tack, Gud. Tack.”
Det var föraning av vår över gatorna i marskvällen. De snödrivor som var kvar bar tydliga spår av dagsmeja – de sista månadernas sandningar syntes i strimmor, som tidsavlagringar. ”Så ser det ju ut inom mig också”, tänkte han. Några ord steg upp till medvetandets yta: Den som är i Kristus är alltså en ny skapelse, det gamla är förbi, något nytt har kommit.1 Genast hörde han, som en återklang av de orden, en ny melodislinga inom sig. Det tog någon minut, men så kom även orden: ”Så komme vår i Jesu namn i folkens liv, i kyrkans famn, till alla själars fromma.” Vartefter som han gnolade på versen, kom resten av psalmen fram. ”Därför, så länge världen står, det efter vinter kommer vår också i Andens rike …” Så orubbliga ord: ”Så länge världen står.” Han var själv indragen i denna eviga rörelse av sådd och skörd, höst och vår, gula höstbjörkar och samma björkdungar nu lilatonade i vårväntan: ”… det efter vinter kommer vår – också i Andens rike.” Han kunde nästan känna hur vinterdrivorna smälte inom honom och avslöjade all hans smuts. Det skrämde inte längre. Det fanns en trygghet i att någon annan hade kontrollen över den process han var inne i. Någon som gav sådana här trösteögonblick som alldeles nyss, där inne i kyrkan, ögonblick som han behövde för att hålla fast och hålla ut i det han ju faktiskt hade fått smaka. Det kvarvarande tilltalet inom honom påminde honom om den kommande helgen – ja visst, han skulle ta sig till mässan då. Han behövde det. På mer än ett sätt. För några år sedan skulle han ha avfärdat sin längtan som något känslomässigt, men han hade verkligen förändrats sedan dess. Det var ju på riktigt, det som hände i nattvarden. Inte för att han alltid kunde känna det, men han kunde tro det. Det var Gud själv. Högheligt.
Vid en resa till London tidigare i januari hade han passerat en kyrka och gått in just då klockorna ringt till gudstjänst. Han hade kunnat hänga med i det mesta, gudstjänstordningen var i stort sett densamma som den han var van vid. Han fäste sig vid att man stod upp mer, och att församlingen var mer aktiv med olika bönesvar. Men det som grep honom mest var ändå att prästen hade tvättat händerna inför hela församlingen innan han rörde vid det framburna nattvardsbrödet. Det kändes helt rätt. Var det på riktigt, eller inte? Här visade man att det verkligen var det. Det gjorde hela nattvardsgången mer verklig. Det bröd som prästen varit så noggrann med, det var Jesus. Den brödbit som han fick sig serverad i munnen, med en näsduk under för att fånga upp eventuella flagor i, det var verkligen Jesus som blev ett med hela hans blodomlopp, och påverkade honom inifrån.
Det var nästan så att han kunde känna kampen inom sig då, kampen mellan det som inte kunde eller ville höra samman med det nya, rena, och just detta heliga som han själv nu ju bar inom sig.
Predikan hade varit svårare att följa med i. Det var en hel del som han inte förstod, men församlingen tog tydligen till sig vad som sades eftersom man vid ett par tillfällen utbrast i ett högt ”Amen!”. Det var han inte van vid. Två bibelord snappade han i alla fall upp och slog fram på sin Bibelapp i telefonen. Först: Det goda som jag vill, det gör jag inte, men det onda som jag inte vill, det gör jag.2 Och sedan orden Då vi nu har gjorts rättfärdiga genom tro har vi frid med Gud genom vår Herre Jesus Kristus. Han har gett oss tillträde till den nåd som vi nu lever i.3 Kombinationen av de två bibelorden blev hans predikan.
Här, i senvinterkvällen, kom minnet av den predikan fram. De två bibelorden kunde han applicera på sig själv. Han ville ju bli hel och ren, ja, andligt alltså, men kunde inte själv. Han fick den renheten genom tron på Jesus – det förstod han nu. Förlåtelsen var en sak, den kunde han lita på. Det var smärtsamt att inse att han hade mycket att bekänna fortfarande, men förlåtelsen för Jesu skull, den litade han på. Men detta att han också, i samma grad fick del av Jesu helighet, det steg fram som en ny sanning. Han var inte bara förlåten. Han var lika helig som Gud själv. Det sade ju Paulus. Rättfärdig genom tro.
Ja, trots dubbelheten. Samtidigt som den där rena existensen var en del av honom, så fanns den andra, den som drog nedåt och ville tvivla på allt tal om renhet och rättfärdighet. Han visste att detta fick han leva med. Det enda han kunde göra var att vara ärlig och gång på gång ge hela sitt krångliga jag till Gud.
Så blev det även nu. Väl hemma satte han sig först vid TVn, men blev bara störd av allt tjatter. Någon musik satte han inte på, det skulle kännas så futtigt efter upplevelsen i kyrkan. Nej, det blev bara läsfåtöljen och utsikt genom fönstret ut över stadens nattljus. Han lät tankarna vandra, riktade dem gång på gång uppåt. ”Allt i dina händer, Herre”, upprepade han. ”Allt i dina händer, Herre.”
En ljusgul bit tunn kartong fungerade som bokmärke i den bok han höll på att läsa. Han slog upp boken, tog lappen, läste och bad:
Tag, Herre, och mottag all min frihet
mitt minne, mitt förstånd och all min vilja
Allt vad jag äger och har.
Du har gett mig det, till dig, Herre, ger jag det åter.
Allt är ditt, förfoga över det helt enligt din vilja.
Ge mig bara din kärlek och din nåd, så är det nog.4
Det var samtidigt ett avslut och en nystart. Det var verkligen hans djupaste längtan: att Gud härefter skulle få sista ordet i allt. Att ge sig själv och allt sitt tillbaka till Gud var den enda framkomliga vägen, det förstod han, och den önskan lade han ned i sin fortsatta bön:
”Ja, jag vill dig, Herre, med hela mitt delade hjärta …”
Anders Göth