I Piura i Peru har Thomas Frovin, tillsammans med sin hustru, Anne-Dorthe, kommit igång med sin missionärstjänst. De är med och startar studentgrupper och de går ut i staden och pratar med folk, allt under bön om att Gud ska låta arbetet bli till liv i Kristus.
Det är onsdag eftermiddag utanför aulan i det nationella universitetet i Piura. Fem människor möts och står och pratar lite om livet och dagen och om vad som har hänt sedan sist. De väntar förgäves på några ytterligare, och hittar en plats i gräset. Det är alltid varmt i Piura och det regnar mycket sällan, vilket gör att det är skönt att kunna träffas utomhus. Där sitter de så – tre studenter och två missionärer. En av studenterna är för första gången i sitt liv på ett kristet möte. Tillsammans läser de lite i Bibeln och med hjälp av ett samtalsunderlag pratar de om vem Gud är. Mötet avslutas med bön och en önskan om en god dag.
Så här ser missionsarbetet ut för oss i Piura just nu. Vi har fått lov att vara med och starta två, snart tre, grupper på universitetet här i staden. Grupperna består huvudsakligen av kristna studenter som önskar dela sin tro med sina kamrater. Men det har också tittat in folk som aldrig tidigare varit med i ett evangeliskt sammanhang.
Sända under förbön
Det vi fått påbörja är ett pionjärarbete som ELM-BVs samarbetskyrkor i Chiclayo (IELCH) under lång tid haft en längtan efter att få sätta igång med. Piura, staden som är belägen mitt i öknen och känd för sin ’eviga värme’, ligger långt upp i norr i det stora landet Peru. Det är tre timmars bussfärd från Chiclayo, där församlingarna i Cerropon, Las Brisas, San Antonio och Las Lomas i många år har fått ta emot hjälp och missionärer från Sverige, USA och Danmark. Nu vill de ”ge för intet” vad det har ”fått för intet” och har därför sänt tre familjer, och för tillfället även två volontärer, till Piura.
Det är en väldigt stark upplevelse för oss att kunna gå runt i Piura och veta att vi inte bara har organisationer i Sverige och Danmark i ryggen, utan även fyra församlingar i Peru som önskar att deras landsmän ska nås av evangeliet. Det är många som ber för oss och för staden vi bor i.
Gud öppnar möjligheter
Piura har ett förhållandevis litet antal evangeliska kyrkor jämfört med övriga Peru. Det är som om staden har blivit glömd av de många olika missionsorganisationer som under årens lopp har varit i Peru. De evangeliska kyrkor vi stött på är i hög grad grundade av peruanerna själva som har önskat att nå staden med evangeliet, precis som församlingarna i Chiclayo har gjort. Det gör en ödmjuk, för liksom Gud blev människa för att nå människorna är det nu även gott att se peruanernas vilja att nå peruaner. I det sammanhanget kan man känna sig väldigt utländsk, som en främling, som emellanåt kan tvivla lite på vad i all världen Gud tänkte då han skickade oss halvvägs runt jorden.
Tre familjer, två volontärer, en stad med cirka 400 000 invånare. Vad gör man? Hur startar man? Ja, man ber en del. Man märker hur viktig bönen är. Man tackar Gud för att det sitter trofasta människor i Sverige och i Danmark som ber för oss och vårt sammanhang i en stad och i ett land som fortfarande är nya för oss. Och så går man ut i staden för att träffa folk. Lyckligtvis är peruanerna nyfikna och varma människor som undrar vad dessa ”gringos” gör i deras stad. Vi pratar en stund. Genom våra nya vänner träffar vi andra vänner, och Gud öppnar möjligheter för att samtala lite om honom med dem också.
Guds redskap
En del av våra samtal missionärer emellan handlar om vad vi kan göra för staden Piura. Vi vet ju att uppdraget är att berätta för människor om Jesus och tillsammans med dem öppna Bibeln och läsa den. Men vilka redskap är det Gud vill att vi ska använda för att möta folket här? Inför svaret på den frågan blir man som missionär väldigt liten, för det redskap Gud har i Piura, det är ju jag! Det är mig – med alla min fel och brister, med mina dåliga spanska och med alla mina synder – som Gud har satt i denna varma stad i ett främmande land för att berätta för människor om honom. Och jag får tro att han har skapat mig och gett mig utrustning och redskap till att vara och bli till välsignelse här. Gud är större än mina känslor av osäkerhet och maktlöshet och lyckligtvis säger Bibeln många bra saker om det. Missionärens verk tygslåda är hans liv, erfarenhet, talanger och gåvor. Men den helige Ande är den som ska blåsa liv i det så att missionären inte går i egen kraft, utan går till de människor som Gud önskar att han ska träffa. Det är Guds verk att det som vi säger, gör och är kan bli till liv i Kristus.
Studenter som brinner för evangeliet
Anne-Dorthe och jag har tidigare varit väldigt involverade i studentmission. De erfarenheterna har gett oss redskap som vi använder också här i Piura. Genom AGEUP, den peruanska studentorganisationen (jfr. Credo i Sverige), har vi fått möta en liten grupp kristna studenter som gärna vill ha vår hjälp med att berätta för deras kamrater om Jesus. Det är väldigt gott att ha fått möta dem! Det är en uppmuntran för oss att få umgås med dessa sex–åtta studenter som brinner för att deras kamrater ska komma till tro. Vi har också fått möta nya studenter som inte känner Gud och vår bön är att Gud vill använda oss till att lära dem lite mer om vem Jesus är. Samtidigt är det en väldigt stor uppmuntran att se en stor grupp av studenter i församlingen i San Antonio i Chiclayo, och det är gott för hjärtat att märka att de, genom sina böner för oss, står med i kallelsen att nå universitetsstudenter med evangeliet.
Vi har fortfarande bara börjat. Strategin nu handlar om att bygga relationer, vänskap, och tillsammans läsa Bibeln, lyssna och be för och med studenterna. Så får Gud göra resten! Det har han gjort förr, både i Danmark och i Sverige, och det är så vi har blivit nådda med budskapet om Guds nåd och syndernas förlåtelse. Och det har han gjort i Chiclayo, där kyrkorna nu själva sänder missionärer vidare för att se Guds kyrka växa. Tack för er fortsatta bön om att vi ska få se detta hända också i Piura!
Thomas Frovin, missionär i Piura, Peru