Om man är flera som hjälps åt kan man få smaka så mycket mer än den vanliga julmaten. Som ’grädde på moset’ får man möta nya vänner som gläds åt julens verkligt stora gåva – Jesus!
Få se nu, köttbullarna måste in i ugnen, och så kycklingkorven förstås. Julskinkan behöver vi inte så mycket av, desto mer skivad kalkon. ”Eva, har du koll på potatisen?” Alla hjälps åt och stämningen är på topp. Från högtalarna strömmar musiken ut: ”Go, tell it on the mountains, over the hills and every where. Go tell it on the mountains, that Jesus Christ is born.”
Det är juldagen och vi förbereder oss för den jullunch som numera har blivit en tradition på Lutherska kapellet i Umeå. Några veckor innan jul sätts det upp en lista där alla får skriva upp sig på vad de vill bidra med. Har man inte möjlighet att vara närvarande på jullunchen köper man in något som man lämnar i kyrkan några dagar före jul. I år blev listan full väldigt fort – när alla hjälps åt att bidra går det lätt! Några hjälper till att duka så att allt är klart. Andra träffas en dryg timme i förväg för att koka potatis, värma upp och ställa fram maten. Många tar med sig sitt bidrag och sätter det direkt på det enkla, men ändå utsökta julbordet. Så enkelt – men så välsignat!
Vid middagstid börjar folk droppa in och pastor David Appell hälsar alla välkomna innan vi hugger in på den goda julmaten. En sida av bordet med fläskkött och en annan sida med halal-mat – dvs. utan fläskkött. Pepparkakorna på godisbordet bakades för ett par veckor sedan av ungdomarna på Café Rafiki, ett mångkulturellt aktivitetscafé som vi har varannan torsdag kväll på Lutherska kapellet. Några av de som kommit till årets jullunch har fått ett inbjudningskort som vi brukar dela ut till de som varit med tidigare år och till andra som kan tänkas vilja komma. Varje år kommer det några från Fridhems elevhem i Vännäs, ca tre mil utanför Umeå, där det bor flera utlandsfödda. Inger Heikki, som bor på Fridhem, brukar fylla bilen eftersom bussarna inte går så flitigt på juldagen.
– Just det, där ser vi Michael och Gelila från Eritrea! De brukar komma varje år och de kommer också flitigt på våra gudstjänster på kapellet. De två bröderna från Irak som är trogna besökare av Café Rafiki finns också på plats i dag. En muslimsk tjej från Palestina ringer och säger att hon är sen men att hon kommer med hela sin familj. Underbart! Några svenskar som inte tillhör vår församling har också letat sig hit. Detta år är det många församlingsmedlemmar som är med, vilket gör att det blir ännu roligare. Jul blir ju lätt en högtid när man bara umgås med familjen, men tänk så trevligt att få fira Jesu födelse med sina kristna bröder och systrar. Och, ännu bättre, tänk att få fira Jesu födelsedag med sådana som inte brukar fira jul eller som inte har någon att fira jul med.
När jag sätter mig ner och ser mig omkring ser jag en mångkulturell samling på ett 50-tal människor från Somalia, Yemen, Mongoliet, Palestina, Eritrea, Sverige och flera andra länder. Tanken slår mig: Jesus uppmanar oss att gå ut, men ibland behöver man faktiskt inte gå särskilt långt. Vilken härlig syn! Människor möts, relationer skapas, folk skrattar, barnen leker i lekhörnan, goda samtal över de papperstallrikar där julmaten ligger – så enkelt, men så välsignat!
När vi njutit av julmaten drar vi oss en trappa upp för att ha julbön i kyrksalen. Några muslimer vill inte vara med på julbönen och vi ger dem friheten att gå. Vi vet ju att Jesus rört vid deras hjärtan ändå, i gemenskapen och i atmosfären. Johan Andreasson tar gitarren och sjunger några sånger med sin familj och David håller en andakt. Budskapet om Jesus går rakt in i människors hjärtan, muslimers, buddisters, sekulariserade svenskars, ortodoxas, och också rätt in i mitt eget hjärta. Vi behöver alla höra om den Jesus som faktiskt lämnade himlens härlighet för att leva här på jorden med oss och sedan offra sitt liv för oss. Tänk, vilken kärlek! Förmodligen var det flera av de närvarande som fick höra om Jesus för första gången. Efter julbönen frågar en muslimsk tjej om hon kan få en till Jesusbok på arabiska, eftersom hennes bror tog den andra … Tack vare Luthersk Litteratur- Mission så har vi många olika småböcker på olika språk som vi med glädje delar ut till dem som vill ha.
När jag något senare sätter mig i bilen för att åka hem efter en avslutad jullunch känner jag mig alldeles upprymd av dagen. Det är verkligen meningsfullt att få fira jul på detta sätt, men man förstår det inte förrän man upplevt det. En god vän som var med och arrangerade jullunchen för några år sedan sa: ”Det var den bästa jul jag någonsin haft.” Jul är att ge – inte bara att få! Ger vi, så får vi också! Det är det som är sann välsignelse och som ger äkta julglädje! Tanken slog mig: Det här är nog precis en sådan födelsedagsfest som Jesus vill ha! Så enkelt – men så välsignat!
Rakel Smetana, Umeå