En resa till Mongoliet

Just när sommaren började ta sig här hemma i Sverige lyfte vi, Sofia och jag med vår tyska vän, Anne, tillsammans med ett gäng andra medresenärer, mot Mongoliet – ett land som ligger intryckt mellan Ryssland och Kina. Det blev en lång resa som resulterade i att Sofia blev helt utslagen vid ankomsten. Hon piggnade dock snabbt till igen efter att ha fått vila och redan samma kväll var hon på benen.

Vi blev varmt välkomnade av Saara och Tomas Bengtsson som sedan en tid tillbaka är bosatta i huvudstaden Ulan Bator. De första dagarna fick vi tid att både återhämta oss från resan, ställa om i tid (de är sex timmar före oss i tiden) och också bekanta oss lite mer med staden. Det är en relativt stor stad med ungefär 1,8 miljoner invånare av 3 miljoner invånare totalt i hela landet. Med andra ord är drygt hälften av befolkningen bosatta i Ulan Bator, medan andra områden i landet är mer eller mindre obebodda.

Det var inte helt enkelt att ställa om och vi var mer påverkade av denna jetlag än vi trodde. Första natten vaknade jag kl. 02.00. Det var omöjligt att somna om och dessutom var jag riktigt hungrig. Jag smög ut i köket. Bara några minuter senare kom Sofia också upp och lyckades skrämma mig ordentligt. Jag var övertygad om att jag var den enda i lägenheten som inte kunde sova och hade inte förväntat mig att Sofia skulle stå vid köksingången och säga ”bu”.

Under en veckas tid åkte vi runt i landet, och det kändes som om vi åkte in i en helt ny värld. Vilken fantastiskt vacker natur! De gröna kullarna kändes som mäktiga berg. Vildhästar sprang längs de stora slätterna, liksom getter och får som inte hade vett att flytta sig när bilarna rullade förbi. Vi passade också på att känna en liten del av Gobiöknens sand under våra fötter, en av världens största öknar som upptar stora delar av Mongoliet. Vi bodde i runda vita tält, även kallade ger, som man inreder med sängar längs väggarna och med en kamin i mitten. Det gällde att huka sig ordentligt när man skulle igenom dörrhålet, annars kunde man få sig en rejäl bula i huvudet.

Majoriteten av mongolerna är buddister. Många av dem lever i en ständig fruktan för att inte ha varit tillräckligt goda. Vid ett besök i ett tempel förstod jag hur mycket de styrs av sina ’måsten’. Genom den lilla inblick jag fick in i den buddistiska världen blev det tydligt för mig att deras tro var något som satt i huvudet men som aldrig hade fått nå till hjärtat.

Det som gjorde starkast intryck på mig var de personliga möten vi fick. Vi träffade människor vars liv förändrats totalt. En kvinna som varit buddist hade fått möta Jesus och från den dagen hade alla hennes buddhabilder och statyer åkt ut ur huset. Vi besökte henne en söndag och eftersom vi kom på eftermiddagen hade de redan hunnit ha en gudstjänst i hennes hem. Hon dukade fram mat, försökte prata med oss genom Saara som var vår tolk och efter en stund tog hon fram sin Bibel och började predika för oss. Hon var en kvinna, fylld av frimodighet och en förtröstan på Gud och det var omöjligt att inte bli berörd. Vi träffade också en man vars liv präglats av många års alkoholmissbruk. Han hade bott på gatan, urfattig och utslagen. Så en dag fick han ta emot Jesus och allt förändrades. I dag är han pastor och driver ett hem för män med alkoholproblem. Jag blir förundrad över hur stor Gud är och hur människor förändras i hans närhet.

Kort sagt

Istället för socker har Mongolerna salt i sitt te … Det är ingen myt att man blir törstig i öknen … Det är mer vanligt att köra off road än on road … Mongoliet = köttlandet. Det fi nns hur mycket kött som helst och därför äter människorna det fl era gånger om dagen … Det var aldrig någon som skrek wazungu (swahiliord för vit människa) efter oss, vilket jag var lite besviken över efter alla mina besök i Kenya … Människorna är mycket artiga och absolut inte påflugna … Saara och Tomas är fantastiska! Och Gud är helt enastående!

Lina Jämstorp, Kristianstad