Jag heter Elin och är 10 år gammal. Jag vill berätta om vad som hände under julen förra året. Vi firade jul hemma och hade en gäst som heter Tomas. Han är min gamla morbror och har bott utomlands under många år. det var så roligt att lyssna på när han berättade hur man lever i andra länder. På julafton fick jag ett litet paket av Tomas. Det var en fågel gjord av lera med små fina vingar. ”Vill du höra en berättelse om den fågeln?” frågade Tomas hemlighetsfullt. ”Ja, gärna!” svarade jag. Tomas tog upp fågeln i sin hand och började berätta …
Det var en gång en fågel som hette Pim. Han var en brun mittemellan-fågel, varken liten eller stor. Han tyckte inte om sig själv. Det var tråkigt att vara vanlig.
En dag när Pim satt på en gren och suckade, hörde han en röst. ”Tycker du inte om dig själv?” Pim tittade sig omkring men såg ingen. ”Varför är du inte nöjd?” frågade rösten igen. Pim tyckte att det var konstigt, men han svarade: ”Jag är varken liten eller stor. Jag är så vanlig och enkel.”
Då sa rösten, ”Vill du bli större? Vill du kanske bli den största fågeln i världen?” Pims ögon blev stora. ”Ja. Det hade varit underbart!” Rösten svarade, ”Jag kan hjälpa dig med det, om du bara gör som jag säger. Du ska fl yga mot öknen över de där höga bergen. Jag lovar dig att ju längre du fl yger desto större blir du. Varje gång du slår med dina vingar kommer de att bli allt större och större. Men”, fortsatte rösten, ”du får inte öppna din näbb och säga något. Om du gör det kommer dina vingar att krympa och du blir en vanlig fågel igen.” Pim svarade: ”Är det sant? Om jag fl yger och är tyst kan jag bli världens största fågel? Det är ju enkelt!” Rösten sa: ”Då så, sätt igång!”
Pim tyckte att allt lät märkligt, men han hade redan bestämt sig och började flyga. Så fort han slog sina vingar, märktes det att de började växa. ”Å, vad roligt”, tyckte Pim och flög högre och högre upp i himlen. När han flög över bergen var han redan en riktigt stor fågel. Det kändes så bra att flyga högt och snabbt med de kraftiga vingarna. Andra fåglar beundrade honom: ”Titta! Vilken fågel, vilka mäktiga vingar. Jag har aldrig sett en sådan fågel.” Några fåglar kom nära och frågade om de fick följa med. Men Pim svarade inte. Fåglarna trodde att Pim inte ville ha några vänner. De viskade: ”Visst, han är stor och ståtlig, men han verkar kaxig.” De flög iväg från Pim och kom aldrig tillbaka. Pim kände sig ensam. Han ville ha vänner. Men hur kunde han ge upp de här underbara vingarna?
När Pim kom fram till öknen, började solen gå ner. Han var trött och hungrig. Vingarna var så tunga och det gjorde ont när Pim slog dem. När solen gick i horisonten, tog Pims kraft slut. Han föll och landade på sanden. Där fanns inget att äta eller dricka. Pim, den stora fina fågeln, var nu alldeles ensam i öknen.
Morgonen grydde. När Pim öppnade sina ögon, såg han en liten vit fågel framför sig. Den vita fågeln lade huvudet på sned och tittade på honom. Pim var nära på att säga något, men tänkte: ”Nej, jag får inte säga något. Jag vill inte bli en ointressant vanlig fågel igen!” Pim försökte vända sig från fågeln men kunde inte röra sig.
Den lilla fågeln flög iväg. Men efter en lång stund kom den tillbaka och hällde några droppar vatten i Pims näbb. Det var så GOTT och även om det bara var lite, blev Pim mycket piggare. Men han sade ingenting.
Fågeln tittade på Pim en stund och flög iväg igen. Den kom inte tillbaka förrän solen började gå ner. Då såg den trött ut och vingarna var smutsiga. Fågeln gav Pim några små röda bär. Pim åt dem. De var så GODA. Men han sa ingenting. Pim låg tyst hela natten under en stjärnfylld himmel. Nästa dag kom den lilla fågeln till Pim med vatten och bär igen. Fågelns vingar var nu mycket slitna. Men Pim sade ingenting.
Tredje dagen kom fågeln inte. Pim väntade på den. Nu märkte han att han kunde röra sig lite. När han vände sig såg han fågeln ligga på sanden. Den såg ut som en gammal handske. Pim närmade sig fågeln och upptäckte att den var död.
Pim stod och tittade på fågeln en lång stund. Sedan tittade han på sina stora vingar. Därefter öppnade Pim sin näbb.
”Tack, lilla fågel! Tack för att du räddade mig. Förlåt mig, min vän. Jag har aldrig tackat dig. Jag ville inte förlora mina stora vingar.”
Så fort han sade de orden började Pims vingar att krympa. Men Pim brydde sig inte om det. Han kramade den lilla fågeln en lång stund och begravde den sedan i sanden. Pim sjöng hela tiden en vacker sång för fågeln och hans vingar blev mindre och mindre.
Pim märkte att han nu kunde flyga igen. Hans vingar hade blivit mycket lättare. Pim flög mot bergen och hemåt. Han sjöng och ropade högt: ”Tack, min vän! Tack för att du räddade mig!” Pims vingar blev mindre och mindre och hans hjärta blev lättare och lättare även om han sörjde sin vän.
När han kom tillbaka till sitt bo var Pim precis samma fågel som förr.
På natten hördes rösten: ”Dumma dig! Varför öppnade du din näbb? Du var världens största fågel!” Då svarade Pim: ”Men om jag är alldeles ensam och döende i öknen, vad tjänar det till att vara störst i världen? Det var inte de stora vingarna som räddade mitt liv, utan de små vingarna. De gav mig nytt liv.” ”Grrr”, morrade rösten och försvann i mörkret.
På morgonen när Pim vaknade tittade han mot den blå himlen. Då såg han en liten vit fågel som flög högt uppe i skyn. Den var lik den lilla fågeln i öknen men mycket vitare och ljusare. Då sjöng Pim högt och vackert en sång för sin vän, den lilla fågeln.
Morbror Tomas slutade berättelsen om Pim. men han lade till: ”Ja, så var det med mittemellan-fågeln Pim. men vet du vad, Elin? Pim heter egentligen Tomas.”
Jag blev förvånad. då sade Tomas: ”Jag reste hela världen och arbetade hårt för att bli störst och rikast. Jag lyckades väldigt bra, trodde jag, tills jag en dag upptäckte att jag hade blivit alldeles ensam och att mitt hjärta var slitet och söndrigt som Pims i öknen.”
”Vad hände då?”
”Jag mötte Jesus. En vän berättade om Jesus – varför han kom till världen och vad
han har gjort för mig … Elin, vet du om det?”
Sedan pratade Tomas och jag länge om varför vi fi rar jul. Och i år är det min tur att berätta om Pim och den lilla fågeln, just för dig.
Kiyomi Henrysson, Lund