Frågan om nattvardsfirande i en ELM-förening har i en del fall lösts naturligt. På andra håll har den känts svårare och mer brännande, kanske till och med löpt risken att bli splittrande. Goda och ärliga samtal hör till varje svår fråga – också denna.
Efter jobbet en kväll i den tidiga vintern träffar jag Karna Arvidsson från Hässleholm och Anders Månsson från Ängelholm. ELF Hässleholm och ELM Ängelholm har sedan en tid firat nattvard i sina missionshus och vi ska samtala en stund om hur det beslutet växte fram, hur det fallit ut och vilka konsekvenser det får för föreningarnas identitet och hållning i kyrkofrågan.
Hur ofta firar ni nattvard och hur ser en gudstjänst då ut?
Karna: Gudstjänst med nattvard är en av flera gudstjänstformer hos oss. Vi har utöver vanlig gudstjänst även ”gudstjänst helt enkelt”, kafégudstjänst, gudstjänst med förbön och lovsång. Gudstjänst med nattvard firar vi två gånger per termin, antingen som högmässa kl. 10 eller som en kortare mässa kl. 17.
Lars-Åke Nilsson, kaplan i ELM Syd och den präst vi hittills använt, har varit med från början. Första gången stannade han till vid varje moment och förklarade innebörden genom en ’pedagogisk predikan’. Vi använder Oslo Gospels musik från Credomässan. Barnen har söndagsskola under predikan, och är sedan med på nattvarden tillsammans med sina föräldrar. Fyra personer skiftas om att hjälpa till med utdelandet av vinet. Vi har välsignat dem och bett för dem vid det första nattvardstillfället.
Anders: Det är ungefär detsamma i Ängelholm. Men en gudstjänst med nattvard skiljer sig inte så mycket; vi har en gudstjänstordning annars också, så är det numera ofta i ELM. Genom åren har det blivit en välsignelse, ja, vägen in för många att medverka i gudstjänsten – mötesledare, mötesvärdar, några som håller i personlig förbön osv.
Vi har program även de stora högtiderna, både juldag, långfredag och påskdag. De är de mest välbesökta. Nattvard firar vi var femte-sjätte vecka, enligt Svenska kyrkans ordning, och då är Lars-Åke oftast även predikant.
Varför började ni fira nattvard?
Karna: Min man hade gått Helsjöns bibelskola där man hade mässa varje vecka; hans längtan efter nattvard föddes där. Han tog upp det i styrelsen och en gudstjänstgrupp började diskutera frågan. Många kände sig inte bekväma med att gå till Svenska kyrkan (SvK.). Vi som familj åkte gärna till Kviinge eller Broby för att fira nattvard, men det blev alltför sällan. Det blev splittrat att ha en förening man engagerar sig i och så fira nattvard någon annanstans – det blev en prioriteringsfråga. Och längtan efter att fira med dem man har sin vanliga gudstjänstgemenskap med drev oss.
Anders: Det var till stor del en praktisk fråga eftersom vår förening i realiteten ganska länge fungerat som församling. Vi hade många funktioner som liknade församlingsliv. Våra gudstjänster firades redan varje söndag hela året. Och en allt mindre grupp valde att gå till SvK. efterhand som man ansåg att man inte där fick det man behövde. De flesta är fortfarande medlemmar i SvK. – men en växande grupp är det inte. Det är verkligheten.
Hur gick det till när ni införde nattvardsfirandet?
Anders: I Ängelholm hade vi hjälp av det arbete som lagts ner i ELM Syd, det som ledde till att Lars-Åke Nilsson anställdes som kaplan 2008. Han är prästvigd i Svenska kyrkan och verkar inom ELM. Det har varit öppningen för oss lokalt – och en hjälp för mig, för jag har varit en rätt ihärdig motståndare till detta. Lars-Åke och jag hade först flera samtal med kyrkoherden i Ängelholm. Sedan kom Lars-Åke till ett möte med hela föreningen och man fick ställa alla sina frågor: Hur ska vi se på oss själva? Hur ser du på dig? osv. Därefter bjöd vi in kyrkoherden och fick fråga honom. Till sist hade vi ett föreningsmöte utan präster där alla fick diskutera fritt. Många yngre var mycket frustrerade över denna långbänk … Det blev så småningom överväldigande majoritet för att fira nattvard. Motståndet kom framför allt från några äldre, de kände att man svek uppgiften ”att vara salt i Svenska Kyrkan”. De flesta av dem deltar nu ändå i nattvardsfirandet. Ingen har helt och hållet lämnat, vad jag vet. Det var en grundlig men inte så infekterad process. Kyrkoherden skickade även hela överenskommelsen till biskopen i Lund, som godkände den. Detta har gjort Lars-Åke trygg när han senare på andra orter kontaktat kyrkoherden och hänvisat till hur vi gör här. I Örkelljunga lovade kyrkoherde Gösta Imberg att vara med vid första tillfället för att visa att nattvardsfirandet i missionshuset var sanktionerat av församlingen.
Karna: I Hässleholm kontaktade två personer från ELF – och Lars-Åke – kyrkoherden. Han sade: ”Jättebra att ni firar nattvard”, och lokalen spelade inte så stor roll för honom. Vi är inte så aktiva kyrkobesökare, det vet han. Men vi bildar tillsammans med ELF, SvK., Pingstkyrkan och Equmenia ett stort kvarter av kyrkor.
Efter vår första kontakt med Lars-Åke blev det en mycket respektfull process med ödmjuka samtal inom föreningen. Vi hade ett par ’Försöksmässor’ under den tiden och två årsmötesbeslut – inte förrän rätt nyligen är nattvardsfirande en permanentad programpunkt. Flera som varit helt emot är nu aktiva. Det har inte blivit något hot mot ens personliga förhållande till Svenska Kyrkan och inte mot oss som förening – och Lars-Åke är här en stor trygghet. För många var nattvardsfirandet tidigare allvarstyngt och man firade bara nattvard på läger och på skärtorsdagen. Nu får det betyda mycket för många.
Anders, för dig har det också varit en personlig process … ?
Anders: Ja, inte bara kyrkorättslig utan även känslomässig. Jag har fått ta emot min kristna tro inom Svenska Kyrkan, är döpt och konfirmerad där. ELM har jag mer sett som möjlighet till fördjupning. Men det kyrkliga landskapet har radikalt förändrats under min livstid. Jag har inte kunnat hålla fast vid en teoretisk modell utan måste acceptera verkligheten. Nu har jag fått en frid i att låta ELM vara platsen där jag får leva med Kristus – inte bara för att få fördjupning. Det är där jag ser människor i alla åldrar komma till tro; det blev nästan ett förräderi att inte hjälpa dem vidare. Då blev sakramentsförvaltningen en fantastisk tillgång. Så jag ändrade uppfattning. Fem år tog det, medan ELM Syd jobbade med frågan. Jag var väldigt tagen när vi första gången hälsade varandra med Guds frid. Det började röra sig i bänkarna … man förstod vad som började hända.
Karna: Ja, det blev så starkt första gången! Kristi kropp och blod var för alla. Alla delade detta, och det var mina vänner. Stora och små, gamla och unga var med.
Hur har nattvardsfirandet påverkat er som kristen gemenskap?
Karna: Det utåtriktade arbetet med pannkakskyrkan och torgkyrkan har nog förändrat oss mer. Vid förra årets 100-årsjubileum bjöd vi in till Öppet hus med andakt en gång i timmen och gratis tårtbord. Det kom trehundra personer från staden. Det har medfört att vi nu har Öppet hus med sopplunch på långlördagar. Detta har blivit verkligt gemenskapsfrämjande – kanske ännu mer tydligt än nattvarden som mest gett oss ett lugn, vi slipper stressa vidare. Och det är lika viktigt med nattvard som söndagsskola, förbön och det andra vi har. Vi har några som inte kommer till nattvarden, men de kommer annars och man kommer även från föreningar runtomkring.
Anders: Det blev en verklighetsanpassning som sved lite men värmde mer. För de yngre familjerna var det otänkbart att även leta upp en kyrka – de och ungdomsgruppen har sagt: ”Tack, ni har gjort det enklare för oss.” Vi är en förening som fungerar som en församling. De yngre kallar oss också församling – i början rättade jag dem men det har jag slutat med. De äldre talar uteslutande om föreningen och juridiskt är det så, vilket löser en del problem. Vi lägger ett särskilt teologiskt och andligt ansvar på predikanterna i föreningen, alltså inte bara på dem som besöker oss. Föreningsstrukturen ger oss det större närverk vi behöver för att inte hamna i sekterism.
Vad skulle ni ha gjort om några familjer sagt att detta vill vi inte, då lämnar vi?
Karna: Jag tror inte att vi då hade gått vidare. Under året vi jobbade med frågan kändes det som att vi hade en reträttväg. Vi behöver inte åka mer än tjugo minuter för att komma till en mässa, på t.ex. Strandhem.
Anders: Vi hade nog varit beredda att låta några gå … men det behövdes ju inte. Längtan efter nattvard var så stor att om man backat hade nog priset blivit för högt.
Finns det inte en risk om vi blir föreningar som fungerar som församlingar? Förändras inte ELMs identitet?
Anders: Jag ser det mer som att vi bekräftade något som redan fanns. Föreningen hade i praktiken fungerat som en församling ganska länge. Inte på grund av direktiv ovanifrån, utan för att våra medlemmar valt att prioritera föreningen. Kanske uppfattas vi faktiskt som mer seriösa av andra kristna nu. Genom att vi följer Svenska kyrkans ordning, med präster därifrån, blir vi inte en frikyrka. Det skiljer sig på så sätt inte så mycket från EFS ganska fria modell. Vi är också väldigt glada över ELM-arvet, att vi är del i ett större sammanhang. Genom att inte ha nattvard varje söndag blir vi inte beroende av präster, utan kan stå kvar i ELMs lekmannatradition. Där finns en tydlig struktur för kallande och utbildande av predikanter, som också är ett stöd för oss som förening.
ELM-föreningarna kan se sig som fria gemenskaper. Vi håller fast vid bekännelsen som gäller i SvK. men vi praktiserar en fri beslutsordning. Vi behöver inte oroa oss för att vi sårar SvK. Vad är det hemska som kan hända …?
Vårt samtal drar ut på tiden och det finns mycket att tala vidare om. Kan nattvardsfrågan verkligen undgå att bli en kyrkofråga? I de nordskånska föreningarna verkar det så. ”Den blir lätt en kyrkofråga – men behöver inte bli det, så länge inte någon av parterna ser det så”, menade Anders. Svenska kyrkan verkar inte se det som ett problem att vi firar nattvard i våra missionshus. Många av dem som längtar efter att få fira nattvard tillsammans gör det inte främst i protest mot läget i Svenska kyrkan. För dem är det en bekräftelse av något som redan finns, som Gud verkar använda och välsigna. Kanske finns det en välsignad pragmatism, funderar jag, när den inte råder på bekostnad av Guds Ord. Men vad hade hänt om någon i föreningarna ovan verkligen motsatt sig detta? Hur viktigt är det då att få fira nattvard tillsammans? Viktigare än att undvika splittring? Vi får samtala vidare om det.
Sara Olsson, arkitekt, Lund