Något av det svåraste en kristen kan få uppleva är att Gud är tyst. Man får gå igenom mörka, stumma perioder. Målet med det är dock gott – en något djupare tro och tillit än tidigare.
En av de svårare kriserna i mitt eget liv uppstod när jag och min familj var i Peru. ELM hade sänt ut oss som missionärer till Chiclayo. Vi befann oss mitt i ett arbete som bar frukt. Vi var behövda och efterfrågade. Våra gåvor passade väl in i missionsarbetet. Det var tacksamt att bedriva mission i Peru, eftersom man tar emot Guds Ord med större glädje där än här i Sverige. Kunde något vara mera meningsfullt än att ge Guds Ord till människor som tacksamt tar emot det? Kunde Guds vilja för oss vara något annat än att fortsätta detta arbete? Samtidigt som arbetet gick bra blev familjesituationen allt tuffare. Det var oerhört slitsamt att vara ensam, svensk småbarnsfamilj på fältet. Till slut orkade vi inte längre. Var fanns då Gud? Sov han? Hade han lämnat oss? Vi återvände till Sverige i september 2012, och jag bar med mig många frågor.
Plötsligt vänds allt i mörker
Livet blir inte alltid som man tänker sig – inte heller för Guds barn. Min egen kris är ett exempel, men det kan lika gärna handla om att man förlorar jobbet, förlorar sin livskamrat eller annan familjemedlem, sin hälsa, sin kyrka och församling, eller vad som helst. Ibland förändras vår tillvaro plötsligt. Livet tar en annan väg och ingen frågar oss om vi vill ha det så. Vad händer när man inte kan välja väg? Kan Gud leda ändå?
Kan Gud lämna oss?
Var det då annorlunda på Bibelns tid? Levde Bibelns gestalter i ständig framgång under åren på jorden? Omvandlades deras frid med Gud till ständig seger över fienden? Blev livet alltid som de hade planerat? Knappast! Tänk på Abraham – han fick lämna hela det liv och den tillvaro han hade sin trygghet i. Gud kallade honom ut ur sitt eget land till det land han hade lovat honom. Tänk på Josef – aldrig hade väl han kunnat ana vad hans bröder skulle göra när de sålde honom som slav till Egypten! Tänk på Daniel som aldrig fick återse det land han föddes i. Tänk på Job som satt i askan och skrapade sina bölder med en lerskärva. Och tänk på Jesus som på korset ropar: Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?1 Det är i sådana stunder lätt att fråga: Vad håller Gud på med egentligen? Var finns hans ledning? Varför ska livet vara så svårt? Vi kanske stämmer in i Jesajas ord: Ja, du är sannerligen en outgrundlig Gud, du Israels Gud, du frälsare2, eller ropar med psalmisten: Vakna upp! Varför sover du, Herre? Vakna! Förkasta oss ej för alltid. Varför gömmer du ditt ansikte och glömmer vårt lidande och betryck?3 Eller så sätter vi rent av frågan på sin spets: Har Gud abdikerat? Är det inte längre han som har makten? Kan det onda göra som det vill? Kan lidandet drabba urskillningslöst?
Vi drabbas av ont
En närmare titt på Bibelns gestalter ger konturer av ett svar. För det första: Det händer mycket i livet som inte kommer från Gud. Josefs bröders handlande och Judas förräderi är två exempel. Men även i dessa fall kunde Gud ta det svåra, det onda, det meningslösa i sina händer och ge det en mening. Josef summerar sina lidanden så här: Ni tänkte ont mot mig, men Gud har tänkt det till godo.4 Judas förräderi ledde till försoningen på korset – en välsignelse för alla människor. Gud kan vända det svåra till något gott!
Gud vänder ont till gott
För det andra: Även i mörka stunder kan vi alltså tro att Gud vänder det onda till något gott. Men detta handlar just om tro, inte om något vi ser! Såg Daniel Guds ledning på väg ner i lejongropen? Såg Job Guds ledning när han satt på sophögen? Såg Abraham Guds löften förverkligas under de år då han väntade på Isak? Nej, men i samtliga fall fanns möjligheten att ändå tro på Gud! Tron är en övertygelse om det man hoppas, en visshet om det man inte ser.5
Gud tröstar genom sitt Ord
Trons kamp i livets mörka stunder handlar därför om att våga tro att Gud är god, barmhärtig och bryr sig om oss, även när omständigheterna verkar tyda på motsatsen. Den handlar om att våga tro att Gud leder i allt, åtminstone i den bemärkelsen att han kan ge en mening åt det meningslösa, att han kan vända till gott även det som i sig själv är ont och att han låter allt samverka till det bästa. Denna trons kamp är helt omöjlig utan Guds vägledning i Ordet. Just i Ordet visar han mig att jag inte är den förste som kämpar. Tvärtom, det finns oräkneliga exempel på människor som Gud har hållit sin hand över även i de stunder som verkat hopplösa.
I vårt vardagsrum hänger numera ett krucifix, uppsatt över familjebilderna. I Latinamerika var det vanligt att se krucifix i hemmen – ett lidande folk hade lättast att identifiera sig med den Gud som lider. Något av detta bär jag med mig. När jag ser på krucifixet vet jag att Gud ser till den som lider. Han bryr sig om den som blivit bortryckt ur sitt sammanhang och han har gjort det som behövts för att sona mina synder och göra gudsgemenskapen möjlig igen. Liksom Hagar i öknen tänker jag: Nu har jag verkligen fått se en skymt av honom som ser mig.6 Krucifixet vittnar om att familjen och jag är i Guds händer. Så länge jag är i Guds händer vågar jag tro att han leder även om jag inte ser det. Eller som Luther uttryckte det: ”Jag känner inte vägen Gud leder mig, men jag känner honom som leder.”
Mattias Lindström, lärare, Örkelljunga