Vill Gud spy ut oss?

I vardagligt tal associerar vi värme som något positivt. När Paulus skriver att Titus hjärta klappar nu ännu varmare för er1 förstår vi ganska väl vad han vill säga.

Hur kan då Anden här i Uppenbarelseboken önska att församlingen vore kall? Det är svårt att inte studsa till och reagera på de orden.

En annan sak vi nog reagerar på är orden om hur Gud ska spy ut den som är ljum. Det är ett oerhört grovt bildspråk. Den som känner likgiltighet och brist på glädje över Guds nåd blir lätt orolig. Tillhör jag de ljumma? Ska Gud spy ut mig?

Vattnet som tolkningsnyckel

Laodicea var beläget söder om Hierapolis, en kurort som var känd för sina varma källor, och väster om Kolosse som i sin tur var känt för sitt livgivande vatten. Lika berömt var inte vattnet i Laodicea. Det var ljummet och innehöll höga halter av mineralämnen. Om någon hade vattenkvaliteten som kriterium för vilken stad den skulle välja att bosätta sig i hamnade Laodicea sannolikt utanför listan.

Eftersom det ter sig väldigt märkligt att önska att någon skulle vara kall, är det troligt att just stadens vatten ska användas som tolkningsnyckel för orden här i Uppenbarelseboken. Församlingen får svidande kritik för att de liknar dåligt, snarare än friskt och livgivande, vatten.

Andlig missväxt

Vår första association när vi läser om den ljumma församlingen går nog till människor som inte brinner för Jesus av hela sitt hjärta. Ändå vill jag sätta ett frågetecken inför den förståelsen. Till vem av oss skulle inte Jesus kunna säga: ”Du kunde ha varit mer brinnande för mig.” Vi vet att vår tro många gånger är kluven. Anden helgar oss. Vi är uppmanade att växa till i tro och ta emot Guds rike i våra liv. Men så länge vi är här i världen kommer vi att frestas och även falla för otro, begär och likgiltighet. Vårt enda hopp om evigt liv står till Guds nåd i Kristus.

Den som är ljum kämpar inte trons goda kamp mot otro och svårbesegrad synd. Nej, den ljummes inställning lyder: Jag är rik, jag har vunnit rikedom och behöver ingenting. Att säga så skulle visserligen kunna vara uttryck för en förnöjsamhet. ”Jag har verkligen allt jag behöver och är så tacksam för det. Jag känner mig rik.” Men i detta fall handlar det snarare om självgodhet. Laodicea var känt för sitt bankväsende, sin blomstrande textilindustri och för sina läkemedel. Församlingen hade dragits med i stadens framgångar och funnit sin identitet och trygghet i materiellt välstånd. Guld, kläder och salvor gav anseende. När Anden här avslöjar deras andliga välstånd är statusen en helt annan: eländig, beklagansvärd, fattig, blind och naken. Inte utan viss ironi i tonen uppmanas de att köpa andligt guld, andliga kläder och andlig salva av honom, för mitt i sin materiella rikedom har de utarmats i själen. Deras tro bär ingen frukt. Den har blivit en privatsak, i stället för en tjänst för världen.

Det ljumma livet

En riktigt varm dag slår hettan emot oss. En riktigt kall dag drar vi ner mössan när vi kommer ut i den isande vinden. Men en ljum dag, då vi varken svettas eller fryser, tar reaktionen på temperaturen längre tid. Vi noterar den inte med samma självklarhet. På samma sätt var det med församlingen i Laodiceas gärningar. De märktes inte. Församlingens medlemmar tänkte på sig själva och glömde de behövande som låg på Guds hjärta.

Gud blir upprörd när vi börjar be ”mitt dagliga bröd” i stället för ”vårt dagliga bröd”. Han tål inte att se på hur andlighet går från tjänst för medmänniskan till att enbart handla om en själv och sin utveckling. Genom profeten Amos säger han: Jag hatar era fester, jag föraktar dem, jag tål inte era högtider … Låt rätten flöda fram som vatten och rättfärdigheten som en ständigt rinnande ström.2 Jesus själv är lika uppfodrande. I evangelierna varnar han för sådant som kan hindra människor från att komma in i Guds rike. En sak som återkommer är rikedom. Den som i sin fattigdom förstår att den är behövande och beroende kallar han salig. Den som är rik varnar han. Välståndet, om än gott i sig, skapar lätt en falsk trygghet och snål livshållning. Världsliga bekymmer, bedräglig rikedom och begär efter allt annat kommer in och kväver ordet, så att det blir utan frukt.3

Efter de starka domsorden och varningarna avslutas brevet till Laodicea med en uppmaning till helomvändning som i det närmaste liknar Sackeus i Lukasevangeliet.4 Denne tog emot Jesus i sitt hem och gick från roffarmentalitet till generositet. Nu uppmanas församlingen att vara ivrig att omvända sig. De ska ångra sin materialism och bära frukt i omtanke om sin medmänniska. De ska också släppa in Jesus i sina liv. Han står utanför dörren och knackar på. Han önskar en nära och förtrolig gemenskap.

Om vi stänger ute Jesus ur våra liv kommer han fortsätta att knacka. Men en dag har han gjort sitt sista försök att nå oss. Då är det ljuva ljumma liv vi hängett oss åt för alltid över. Jesus spyr ut den människa som inte vill ta emot honom, ett uttryck för ett slutgiltigt och ofrånkomligt avvisande. Självsäkerhet och förvärldsligande är vämjeligt för honom. Den får till slut hans sökande kärlek att vändas i dom.

Men ännu bjuder oss Jesus att komma till honom och börja vandra efterföljelsens väg. Låt oss inte ignorera hans vädjanden, utan vara ivriga att omvända oss. Se, nu är den rätta tiden, nu är frälsningens dag.5

Markus Hector, Malmö

1. 2 Kor. 7:15
2. Amos 5:21, 24
3. Mark. 4:18–19
4. Luk. 19:1–10
5. 2 Kor. 6:2