”Man ska inte bli för nära vän med icke-kristna, det är farligt!”
Ungefär så sa en kristen bekant till mig en gång – och trots att få skulle säga det högt, så inbillar jag mig att de här tankegångarna inte är särskilt ovanliga.
Han hade förstås en poäng. Det finns en risk med att umgås med människor som har en annan trosuppfattning än oss själva. Vi kan påverkas. Det anses frommare, och är helt klart tryggare, att hålla sig till den kristna gemenskapen. Helst innanför kyrkans väggar, inom någon av alla våra verksamheter. Fina och ambitiösa verksamheter – som kräver så mycket av oss att upprätthålla att vi knappast orkar med några andra föreningsengagemang. Eller relationer, för den delen.
Förstå mig rätt. Jag tycker att kyrkan och församlingen/ föreningen är jätteviktig. Det är en växtplats för oss kristna och en mötesplats där vi kan bygga upp varandra. Lite som den där ”övre salen” där Jesus lärjungar samlades för att hämta mod och kraft – för att sedan gå ut i världen och vittna om vad de sett och hört (Apg. 1:13–14).
Men ibland tror jag att vi stannar uppe i övre salen för länge. Vi har det så skönt och ombonat där och så tänker vi att de där andra människorna, de ickekristna, ska komma till oss. Bli som oss. Om vi bara ber och sjunger tillräckligt ofta och vackert i övre salen, så ser de säkert hur bra vi har det där. Kommer ingen? Ja, då kanske vi ändrar lite på formerna för att göra upplägget mer tilltalande. I bästa fall.
Det må vara farligt att leva i världen – men vi är kallade att göra just det. Vi ska inte stänga in oss i kyrkan och fylla våra scheman med enbart kyrkliga aktiviteter. Några kanske har talang för gatumission eller dörrknackning, men de allra flesta av oss har lättare att prata om djupa livsfrågor med vänner. Och då gäller det att vi faktiskt vågar närma oss människor – bli nära vänner. Hålla kontakten med barndomsvänner, bjuda hem en granne. För någon kan det handla om att hänga med på after work med kollegorna eller engagera sig i en förening.
Du behöver inte åka till Afrika för att bli missionär, men du måste våga låta andra människor än den kristna kretsen ta din tid. Som jag hörde en klok människa säga för ett tag sedan (fritt citerat): Kanske är den främsta kallelsen för en vit medelklassman att missionera just för andra vita medelklassmän? Jag tror det är ett större hinder för Guds rikes utbredning att du struntar i inbjudningen till en fika hos kollegan än att du någon gång missar söndagsgudstjänsten.
Caroline Petersson, journalist, Västervik