PETER HENRYSSON • Om vi vill betrakta tillvaron endast utifrån vår tids och kulturs perspektiv kan en feministisk utgångspunkt te sig naturlig. Den som vill kunna motivera en uppfattning i fråga om manligt och kvinnligt oberoende av vår egen tid och kultur har anledning att se den som mindre självklar.
Idealismens fara
Jag uppfattar den feminism som vi ofta möter som idealistisk eller utopisk.1 Med det menar jag att den strävar mot ett ideal (t.ex. ekonomisk jämlikhet eller kvinnans jämställdhet med mannen) som man vill se förverkligat på jorden. Nu är sådana ideal eller utopier inte så lätta att uppnå. De kräver kamp. Det kräver offer. När förverkligandet av idealet eller utopin upphöjts till högsta prioritet kan vi tala om en idealism eller utopism. När det sker då sker det på andra ideals eller värdens bekostnad. Det har tydligt illustrerats av Gudrun Schymans famösa och följdriktiga utrop: ”Död åt familjen!”
Upphöjelsen av ett sådant ideal utgår ofta från egna och andras observationer av hur livet ter sig och framför allt av missförhållanden, som uppfattas som oacceptabla och därför bör åtgärdas – eller helst – elimineras. Ett annat tillstånd än det bristfälliga, rådande efterfrågas. Bilder av det önskade tillståndet målas upp i en inre vision, som blir ledstjärna och mål för den ideologi som växer fram under försöken att rätta till missförhållanden och orättvisor genom att påverka tänkande och attityder eller montera ned ”strukturer”. Men det är en form av önsketänkande som inte ges sin prioritet efter att ha balanserats mot andra värden i tillvaron. Fokus är i stället verkligen i första hand eller endast inriktat på exempelvis kvinnosaken. Annat av vikt får komma i andra hand.
Därmed är egentligen kritiken av feminismen – eller varje annan ideologi – i huvudsak formulerad, nämligen som det betänkliga i att upphöja någon del av tillvarons tunga värden till högsta prioritet. Problemet är nämligen det att andra angelägenheter som en direkt följd av den överordnade prioriteringen med nödvändighet kommer i andra hand. Och det sker regelmässigt utan hänsyn till den större bilden av vad som är av vikt i tillvaron – utifrån ett helhetsperspektiv.2
Skälet till att denna tendens till önsketänkande som reaktion på observerade missförhållanden är så vanlig i våra dagar är inte minst att den större bilden av tillvarons mål och mening har blivit suddig och oklar. Det ifrågasätts rentav om en sådan bild alls kan ges. Vi håller på att alldeles förlora det större livsperspektivet och den grundläggande orienteringen i tillvaron. Vi har blivit osäkra inte bara på om Gud verkligen finns utan tvekar till och med inför verkligheten – om den kanske egentligen inte är mer än en social konstruktion.
Anslaget i början av artikeln ställer frågan om det inte finns fastare mark för ett ställningstagande i fråga om manligt och kvinnligt än just vår tids och kulturs nuvarande uppfattningar. Det är egentligen en generell fråga om grunden för moral, om vad som är rätt och orätt, gott och ont – och varför.
Ett principiellt annorlunda synsätt
Den kristna världsbilden är baserad på Bibeln som Guds ord. Bibeln har därför tillskrivits högsta auktoritet. Stabiliteten har ytterst vilat tryggt i den oföränderlige Guden själv och hans väsens egenskaper liksom i den grundläggande struktur som han gett den skapade världen. Den genuint kristna uppfattningen har alltid hävdat att en sådan stabil grund finns och att den inte förändras över tid eller rum. Det har gjort det möjligt att nå fram till en stabil och större bild av tillvaron med en måttstock för att avgöra vad som är av större eller mindre vikt i livet.
Så det klassiska kristna synsättet erbjuder en möjlighet att ställa sig bredvid vår tids strömmande idétrafik och skaffa perspektiv på vad som egentligen händer. Det är möjligt att plocka fram karta och kompass för att få en uppfattning om vilket målet är och vilken väg som leder dit. Kartan kan jämföras med vart vi för närvarande är på väg och utgöra utgångspunkt för en korrigering om så skulle behövas.
I relativismens tidsålder är tron på karta och kompass begränsad eller obefintlig. Det är en starkt skeptisk hållning till kristna eller annars objektiva värden som råder – inte minst i Sverige. Men principiellt sett kan frimodigt hävdas att den gamla kristna uppfattningen fortfarande är både intressant, möjlig och hållbar.
Vad har då Bibeln att säga om manligt och kvinnligt? Ja, innan några bibliska utgångspunkter formuleras, vill jag upprepa att den kristna uppfattningen representerar en unik ståndpunkt, nämligen därigenom att den erbjuder en auktoritet som i sina anspråk står över inte bara just vår tids och kulturs uppfattningar utan är överordnad alla tiders och kulturers.
Den kristna ståndpunkten är därför inte bara ett alternativ till vår tids uppfattningar och ideal utan något principiellt annorlunda. Den bibliska undervisningen utgjorde en verklig och omvälvande utmaning för 1500-talets människor i reformationens Europa. Men det gör den i princip även i dag. Och den kommer att göra det även om femhundra år om världen står.
Det går därför inte för sig att avfärda den kristna uppfattningen med hänsyn till att den inte skulle passa för vår tid. Den står med andra ord över tiden och gör anspråk på sanning och giltighet i varje tid.
Den som vill ta avstånd från det kristna betraktelsesättet bör därför ha att prestera en kritik av dess bristande hållbarhet. Det har emellertid historiskt visat sig vara en snårig och svårframkomlig väg. Kristendomens sanningsanspråk tål verkligen fortfarande att synas i sömmarna – tvärt emot den vanliga uppfattningen.
I vår tid har det också blivit populärt att välja och vraka bland det som Bibeln lär. Det som för närvarande passar den egna smaken eller det egna behovet väljs ut och annat ratas. Men den hållningen tillintetgör egentligen den bibliska auktoriteten i ett slag. Det blir eget tycke och smak som i stället för Guds ord blir den yttersta auktoriteten.
Med den inställningen undermineras den kristna uppfattningens ställning som ett principiellt alternativ. Det är som att säga att Gud visserligen har talat klart och tydligt, men på den och den punkten vet jag ändå bättre än min Skapare. Det är både en förmäten hållning och ett allvarligt misstag. Här ska vi därför försöka göra rättvisa åt den fulla bibliska undervisningen och låta den utmana även våra egna favorituppfattningar.
Manligt och kvinnligt i Bibeln – Skapelsen
I den bibliska synen på man och kvinna finner vi två linjer som löper genom hela Skriften och som står i ett visst spänningsförhållande till varandra. Den ena av dessa möter vi redan i Bibelns första kapitel, nämligen likhetslinjen: Människan skapas till Guds avbild, ”till man och kvinna (eller rättare ”manligt och kvinnligt”) skapade han dem” (1 Mos. 1:27). Endast människan är skapad till Guds avbild och likhet. Det gäller inte för något av djuren. Människan ges en särställning genom att hon – och endast hon – utgör en bild av sin Skapare. Det gör nu både mannen och kvinnan – både var för sig och tillsammans. Däri är de lika. Mannen och kvinnan utgör en bild av sin Skapare tillsammans. Det står ju ”man OCH kvinna”. De är lika men ändå olika. Tillsammans – och med sin inbördes olikhet – utgör de Guds avbild. Redan här finns en spänning och dynamik nedlagd.3
Den andra linjen eller tråden finner vi mer utvecklad i Bibelns andra kapitel. Där talas om att mannen skapas först och att kvinnan skapas utifrån mannen (1 Mos. 2:18–23). Här finner vi en olikhetslinje eller ordningslinje. Det uttalas särskilt att kvinnan skulle vara en medhjälpare till mannen – en som kunde upphäva eller lindra mannens ensamhet. Kvinnans bestämmelse är alltså enligt Bibelns inledande ord knuten till mannens behov – av hjälp och av någon vid sin sida.4
Kvinnan kan därför verkligen sägas vara skapad för mannen, ja, för mannens skull. Jag tror att det är just det Bibeln vill säga oss.5
I samma andetag betonas emellertid även likhetslinjen: Vad mannen behöver är ”en som är hans like” (2:18, 20). Båda linjerna kommer till uttryck trots att det är den ena som här står i fokus.
Att vara skapad till Guds avbild innebär att både man och kvinna var för sig – men framför allt tillsammans – har en skapande förmåga och en arbetskapacitet. Människan har en förmåga och kallelse att lära, att lägga jorden under sig och att råda över den. Tillsammans skulle man och kvinna vara fruktsamma och föröka sig och uppfylla jorden (1 Mos. 1:28).
Den starka samhörigheten mellan man och kvinna markeras även genom att kvinnan skapas av mannens revben och inte – som mannen själv – direkt av jord. På det sättet betonas mannens och kvinnans gemensamma organiska ursprung. Det är inte tal om två konkurrerande mänskligheter med olika ursprung. Även Adam och Evas barn är lika starkt knutna till sina båda föräldrar. Vare sig Abel eller Kains existens är tänkbar utan båda föräldrarnas existens och medverkan.
Det bör eftersträvas av varje man och kvinna att upprätthålla respekten för båda dessa linjer. När fokus ligger på olikheten mellan könen måste likheten hållas i åtanke. När likheten mellan dem betonas ska olikheten inte glömmas bort. … Här finns både frihet och gränser för friheten. feminism och bibeln 23 När fokus ligger på olikheten mellan könen måste likheten hållas i åtanke. När likheten mellan dem betonas ska olikheten inte glömmas bort. Så formas ett spänningsfält eller ett frihetens område att hålla sig inom. Utan tvekan är olika ståndpunkter möjliga inom ett område vars gränser utgörs av respekten för dessa två linjer. Här finns både frihet och gränser för friheten.
Det var en utmärkt Guds ordning, som rymde över- och underordning (människa – djur/ jord). I människan fanns både enhet och mångfald, på liknande sätt som i Guds treenighet (tre personer i en gudom). Gud såg att allt han hade gjort var mycket gott (1:31).
Människan gavs frihet att gestalta sitt liv under ansvar – inom ramen för sin bestämmelses gränser. Människan fick inte agera på sådant sätt att hon förnekade eller förfelade Guds avbild i sig. Hon fick inte göra sådant som stred mot Guds goda väsen. Det gällde både man och kvinna.
– Syndafallet
Gud ger sig beröm när han har gjort något gott (1 Mos. 1:12, 18, 25, 31). Gud ger också människan beröm när hon gjort gott. Men eftersom Gud är god ger han på motsvarande sätt kritik när människan gör ont. Gott och ont är inte detsamma för Gud. Han ställer både man och kvinna till svars för deras handlingar. Det ser vi både i det tredje kapitlet i 1 Mos. och i Bibeln i övrigt. I själva verket hör det till människans egentliga adelsmärke att hennes gärningar är föremål för bedömning.6 Hennes frihet medför ansvar. Hon har att svara för sina val och handlingar inför Gud.7 Det är det yttersta beviset på människans höghet och särmärke. Det gäller både man och kvinna. Den som medvetet har valt orätt och förstått det, blir av Gud behandlad med respekt för sitt val och får av Gud en påföljd efter förtjänst, ett straff.
När sedan människorna, man och kvinna, handlar emot sin bestämmelse att vara Guds avbild och lika honom och syndar, finns likväl en skillnad i hur Adam och Eva bemöts. Det är Adam och inte Eva, som först tilltalas av Gud. Gud frågar Adam var han är. Gud framför inte sin kritik direkt till Adam genom ett påstående om synd utan genom att fråga efter Adam. Därefter vänder sig Gud även till Eva, som får en direkt fråga: ”Vad är det du har gjort?” Hon hålls ansvarig för sitt handlande och hon får sitt straff. Det kan uppfattas som negativt men bör i första hand ses som ett uttryck för Guds respekt för människans höga bestämmelse och värdighet. Det gäller båda könen.
Det är intressant att lägga märke till att Evas straff verkar innehålla en förstärkning av ordningslinjen: ”Till din man skall din lust vara och han skall råda över dig” (3:16). Att mannen skulle råda över kvinnan har inte tidigare uttalats. Det som sagts är endast att hon skulle vara mannens medhjälpare och sällskap. Den i skapelsen uttalade ordningen att kvinnan är till för mannen snarare än tvärtom verkar som straff för synd skärpas till ett förhållande av mannens uttryckliga dominans över kvinnan. Eva får alltså ett straff som relateras till mannen.
Detsamma gäller inte mannen i förhållande till kvinnan. Adams straff avser skärpta arbetsvillkor och närmare bestämt villkor för bruket av jorden. Det hade också varit mannens uppgift före fallet – att odla och bevara lustgården och att ge namn åt djuren (2:15, 19). Att skilja ett djur från ett annat genom att ge dem olika namn var en sak som Gud överlät till mannen att göra. Det var också ett uttryck för mannens överordning över djuren. Det är därför inte oväsentligt att det är mannen som ger namn åt kvinnan och inte tvärtom (2:23).
Någon form av formell överordning, huvudmannaskap eller förmynderskap för mannen över kvinnan liksom över de barn som kan komma att födas i deras äktenskap synes därför ha funnits redan före fallet. Om det är en riktig uppfattning, ger det en god förklaring till att Adam får hela skulden för att synden kommit in i världen (Rom. 5:12). Det kan ju – med hänsyn till Evas delaktighet i fallet – sägas vara en sanning med modifikation.
Om Adam står som ställföreträdare i någon mening inte bara för sin hustru utan även för sina barn och efterkommande och därmed för hela människosläktet, blir det också begripligt att syndens konsekvenser med rätta kan drabba alla människor – även dem som inte själva var födda när de första människorna tog av den förbjudna frukten.8
Gud klandrar inte uttryckligen Eva för att hon gav Adam av frukten. Däremot formulerade sig Adam just så när han svarade Gud: ”Kvinnan gav mig.” Gud förnekar inte Evas delaktighet och skuld men i förhållande till Adam är fokus att han lyssnade på sin hustru (3:17). Gud klandrar Adam för det.
Paulus åberopar också ordningen vid människans skapelse (dvs. att Adam skapades först) för att motivera kvinnans underordning i församlingen (1 Tim. 2:11–13). Intressant nog åberopar Paulus till stöd för samma ordning även det förhållandet att Eva blev bedragen och överträdde Guds bud (1 Tim. 2:14).9
På samma sätt som en enda människas/mans synd slår mot alla människor, män såväl som kvinnor, kan enligt Paulus en enda människas/ mans död, Kristi död på korset, ge försoning och upprättelse åt alla människor. För att Kristi verk ska gälla man som kvinna krävs att det sammanbindande draget mellan man och kvinna betonas och inte det åtskiljande draget. Möjligen måste därutöver också mannens ”huvudskap” över kvinnan ges ett erkännande för att frälsningen – genom mannen Kristus – ska gälla alla människor, man lika väl som kvinna.
Evas – och därmed kvinnans – räddning ligger i att hon, som kvinna, är den som föder den person som först anges som den som ska krossa ormens huvud, dvs. kvinnans säd eller avkomma (1 Tim. 2:15). Genom denna avkomma – och det sting som ormen härvid orsakar avkomman – skall den förförande ormen krossas och världen räddas (1 Mos. 3:15).
Vi kan alltså både i skapelsen och fallet tydligt se dessa två linjer, likhetslinjen och ordningslinjen (eller olikhetslinjen). I fråga om värdet som människa finns ingen skillnad mellan man och kvinna. De har som nödvändiga betingelser lika stor del i ett nytt människolivs tillblivelse. Inget barn kan förklara sin existens vara oberoende av någondera av sina föräldrar.
Med hänsyn till ordningslinjen skulle man möjligen kunna påstå att mannen har ett större ansvar än kvinnan. Men något utrymme för kvinnan att förvänta sig att helt undgå Guds dom enbart i sin egenskap av att vara kvinna finns inte i Bibeln. Hon har ett fullt ansvar för sina handlingar, livsval och synsätt. Eva fick också sitt straff på grund av vad hon hade gjort. Det följer av likhetslinjen.
Så långt har vi diskuterat skapelsens och fallets betydelse för synen på manligt och kvinnligt. Hur är det med upprättelsen och frälsningen i Kristus – vilken skillnad gör den i sammanhanget? Jag skulle vilja föreslå att de två skissade linjerna gör sig gällande även här.
– Upprättelsen i Kristus
Likhetslinjen kommer till uttryck genom att frälsningen erbjuds alla – eller med Bibelns individualiserande ordval, ”var och en”. Ingen diskriminering på grund av kön eller på annan grund finns i NT:s undervisning om bönen (Matt 7:8), vem som kan komma in i Guds rike (Luk. 16:16), vem som behöver födas på nytt (Joh. 3:8), vem som erbjuds evigt liv (Joh. 3:15), vem som kommer att kunna uppstå till liv (Joh. 6:40, 11:22).
NT:s uttryckliga fokus är dock inte att framhäva icke-diskriminering på grund av kön utan på grund av etnicitet, social status eller tidigare religiös tillhörighet: ”Här är inte jude eller grek, slav eller fri, man och kvinna. Alla är ni ett i Jesus Kristus. Om ni nu tillhör honom är ni Abrahams avkomlingar, arvingar enligt löftet.” (Gal. 3:28–29).10
Redan i GT sägs att ”var och en som åkallar Herrens namn skall bli frälst” liksom att Gud ska utgjuta sin Ande över allt kött (Joel 2:32, 28–29). Det inbegriper uttryckligen båda könen. Petrus citerar det avsnittet i sitt tal på pingstdagen. Det talas om ”söner och döttrar” och om ”tjänare och tjänarinnor” som ska profetera och ta emot Anden (Apg. 2:17–18).
Syndernas förlåtelse erbjuds var och en, man som kvinna (Apg. 10:43, 13:39, Rom. 1:16). Detsamma gäller den räddande tron. Såväl den bedragande mannen Jakob som den prostituerade kvinnan Rahab ges i NT erkännande för sin tro (Hebr. 11:21, 31)
Även om kvinnans uppgifter skulle anses vara starkare relaterade inte endast till graviditet och barnafödande utan även till oavlönad omvårdnad, omsorg och uppfostran av barn, vore det helt främmande ur ett bibliskt perspektiv att anse det som en uppgift av mindre värde eller vikt än ett välbetalt lönearbete. Det är materialistens devalvering av människolivets värde som tenderar att otillräckligt värdera arbete som inte mäts i pengar.
Detsamma gäller inte den kristna människosynen som den kommer till uttryck i vad vi här kallat för likhetslinjen, att både man och kvinna skapats till att var för sig, men än tydligare tillsammans, utgöra Guds avbild. När frågan om rättfärdighet ställs måste vi med Luther och reformatorerna svara att avbilden förstördes. Härligheten försvann (Rom. 3:23). När frågan om människovärde ställs måste vi svara att avbilden finns kvar. Det är på grund av människans höghet och stora värde som Gud var beredd att för människans frälsning betala med sin egen Sons dyra blod och liv. Som människa har man och kvinna samma värde.
I församlingen och äktenskapet ges i NT förmaningar som sätter mannen över kvinnan men det hindrar inte Gud från att låta de första vittnena till Jesu uppståndelse vara kvinnor. Det hindrar inte Paulus från att i Filippi acceptera en inbjudan från Lydia att komma och bo hemma hos henne efter det att hon blivit kristen och döpt. Det hindrar honom inte heller att kalla Priska och hennes man Akvila för ”mina medarbetare i Kristus Jesus” (Rom. 16:3). Etc.
Luther introducerar läran om det allmänna prästadömet och envisas med att ordet präst på bibliskt sätt endast skall användas som benämning på de kristna. För honom finns inget annat prästämbete än det allmänna som innebär att varje kristen, man som kvinna, har en rätt – och skyldighet – att berätta evangeliet för världen. Det vi i dag kallar prästämbete kallade Luther för ”predikoämbetet”.11 I lågkyrkliga sammanhang har predikanter del i det av NT förordnade ”predikoämbetet”, som i och för sig omfattar inte endast predikan utan även bland annat sakramentsförvaltning.12
Feminism och biblisk människosyn
Vad gäller feminismen går den ofta helt på likhetslinjen och erkänner inte någon ordningslinje över huvud taget. Just däri ligger dess grundläggande problem. Samtidigt ska det sägas att ordningslinjens giltighet formellt sett är begränsad till äktenskapet och till gudsfolkets organisering i församlingen.13 Vad gäller politikens, skolans eller näringslivets område finns ingen motsvarighet till Bibelns könsdiskriminerande regler inom äktenskap och församling.14
Feminismen kan på det sättet å ena sidan sä- gas bygga på och faktiskt förutsätta den kristna människosynen (– närmare bestämt likhetslinjen). Feminismen skulle mot denna bakgrund kunna kallas en kristen villolära – liksom för övrigt kapitalismen eller kommunismen. När något annat än Gud upphöjs till högst prioriterade mål i tillvaron blir denna företeelse på så sätt en avgud.
Feminismen är ett ideal som inte förverkligas utan kamp. För att målet skall nås måste mannens makt, ställning och ”privilegier” motarbetas, slipas ned – eller elimineras. En antagonism som ställer kön mot kön – liksom socialismen ställer klass mot klass – förstör den samverkan och det ömsesidiga beroende mellan man och kvinna som den bibliska människosynen starkt bekänner sig till.
Och om kvinnan i könskampen sätter upp mannen som norm och sträcker sig efter allt vad mannen äger och har, riskerar hon då inte sin kvinnlighet? Och skulle det visa sig omöjligt att bli som mannen kan alla orättvisor rättas till endast om alla män blir som kvinnor – eller något däremellan. Båda dessa tendenser är iakttagbara i dag inte minst bland barn och ungdomar.
Men om verkligheten inte är så formbar och subjektivt präglad som vanligen antas, är risken att vi själva, man som kvinnan, tar skada. Om vi verkligen är skapade lika men olika, är frågan om vi inte gör klokt i att respektera de verklighetens gränser som Gud lagt fast och som den bibliska människosynen hjälper oss att se och bejaka. Att vara kristen är att stå på verklighetens sida:
En tjänsteman bör sträva efter att bli en verkligt tjänande man i allmänhetens – och ytterst i Guds tjänst. Trädgårdsmästaren bör sträcka sig mot trädgårdens utmaningar, dynamik och potential i sin arbetsgivares eller uppdragsgivares – och ytterst sin Herres – tjänst. Såväl män som kvinna bör sikta mot att ge uttryck för sin sanna manlighet respektive kvinnlighet. Det kan inte ske utan att den manliga och den kvinnliga mänskligheten bejakas fullt ut. Mannen är lika beroende av kvinnan som kvinnan av mannen. Det är likhetslinjen. I vart fall inom äktenskapet och den kristna familjen, Guds ”hus”, bör även ordningslinjen erkännas och komma till principiellt och praktiskt uttryck.
Att hålla båda dessa bibliska linjer i ära är en stor och svår men viktig utmaning för 2000-talets kristna. Det gäller även för den som inte har barn, eftersom både föräldrar och barnlösa har egna föräldrar av olika kön. Även den mest hängivna feminist har sin pappa – eller i vart fall en manlig könscell – att tacka för sitt liv.15 Det må synas som en bagatell i sammanhanget men är det i verkligheten inte utan en nödvändig förutsättning för det mänskliga livet.
Peter Henrysson
Redaktör
1. Idealismen måste skiljas från idealiteten som Christian Braw (under pseudonym) så förtjänstfullt påpekat och illustrerat i sin essä ”Gregers Werle”: Idealisten, det är den som osjälviskt verkar för att i vår jordiska verklighet omsätta höga, ädla ideal. Låt vara att de verkar ouppnåeliga, men idealisten är ju dock så osjälvisk, så ädel, han vill så väl.” … ”En ideellt lagd människa kan arbeta för att återanpassa dömda brottslingar. En idealist vill riva alla fängelser. Idealisten vill inte acceptera, att vår jordiska tillvaro är ett stort provisorium, där ingenting blir fullkomligt.”, ur F.J. Nordstedt, Kulturkampen, Stockholm 1983, s. 41.
2. Medför exempelvis inte all den energi som kvinnan i dag lägger på avlönat arbete – och måhända även allt det fokus som inriktas på arbete för kvinnosaken – en motsvarande resursförsvagning av den uppmärksamhet som barn behöver ägnas för att förberedas för vuxenlivets utmaningar?
3. Denna kombination av likhet och olikhet – eller enhet och mångfald om vi så vill – har enligt en del utläggare sitt ursprung i Treeningheten, Fader, Son och Ande, tre personer i en gudom.
4. Det motsäger naturligtvis inte att det samtidigt kan förhålla sig på omvänt sätt, nämligen att kvinnan har behov av hjälp och av någon vid sin sida – även om det inte uttryckligen sägs i texten.
5. Det gäller på horisontalplanet. På det vertikala planet – och ytterst – är såväl man som kvinna skapade för Guds skull eller som det heter i en av reformationens bekännelser: Människans främsta syfte att förhärliga Gud och att leva av honom för alltid.
6. ”Därför skall jag döma er, var och en efter hans gärningar, ni av Israels hus, säger Herren, HERREN.” (Hes. 18:30). ”Om ni ropar ’Fader’ till honom, som opartiskt dömer var och en efter hans gärning, så vandra här i gudsfruktan under er tid som främlingar” (1 Petr. 1:17).
7. ”Må du då höra det i himlen där du bor och förlåta och utföra ditt verk, och ge var och en efter hans gärningar, eftersom du känner hans hjärta. Ty endast du känner alla människors hjärtan” (1 Kon. 8:39). ”Ty Gud skall föra alla gärningar fram i domen, med allt som är fördolt, vare sig det är gott eller ont” (Pred. 12:14).
8. Jfr 1 Kor. 15:22: ”Liksom i Adam alla dör, så skall också i Kristus alla göras levande.”
9. Även i 2 Kor. 11:3 framhålls att Eva lurades av ormen. Adam nämns inte i sammanhanget.
10. Det lilla ordet ”och” antyder att barnaskapet hos Gud är för man och kvinna, (dvs. likhetslinjen). Paulus antyder att det inte är man som ställs mot kvinna – som grek ställs mot jude eller slav mot fri. I stället verkar han vilja säga att det är fel att diskriminera man och kvinna i förhållande till en annan man och kvinna. Ett äktenskap (eller en familj/hus/hushåll) diskrimineras inte av evangeliet i förhållande till ett annat äktenskap. I vilket fall som helst ställer ordet ”och” man och kvinna tillsammans i stället för att spela ut dem mot varandra. Se vidare Rom. 4:11–12, 1 Kor. 12:13, Kol. 3:11.
11. Vi är alltså i det avseendet dåliga lutheraner.
12. Olika uppfattningar förekommer huruvida kvinnor bör uppträda som predikanter i lågkyrkliga sammanhang. Om predikanten verkligen anses ha del i predikoämbetet, vilket i NT är förbehållet män, bör detsamma gälla för lågkyrkliga predikanter.
13. Men det förefaller svårt att helt undvika att ordningslinjen gör sig gällande exempelvis i skolan, där de flesta flickor och pojkar ändå har att se fram emot en framtid i äktenskapets hägn. Även arbetslivet måste i betydande omfattning sägas påverkas av äktenskapets följder.
14. Det har kommit till tydligt uttryck i kyrkohistorien: När Skottlands kraftfulle 1500-talsreformator John Knox på teologiska grunder ville göra sig av med landets kvinnliga regent fick han sin läromästare John Calvin emot sig. Till stöd för sin uppfattning åberopade den senare domaren Deboras exempel i GT (Dom. 4-5 kap.). Knox har på det hela taget fått få efterföljare i just den frågan.
15. Än mera hårdsmält för feministen, än att ge det mänskligt maskulina sitt erkännande, är det att ge erkännande åt den evigt gudomliga Fadern som alltings Skapare, Sonen som hela världens frälsare och åt Anden som kristenhetens heliggörare.