Bitterhet gör livet plågsamt för både oss själva och vår omgivning. Vi behöver hjälp att sörja våra förluster för att Guds godhet ska kunna nå in och tina upp våra frusna själar.
Vi människor är relationsvarelser. Vi föds in i en gemenskap och är redan från början beroende av andra. Det hör till de mänskliga villkoren att leva och verka tillsammans. Vi behöver varandras godhet och kärlek. Eftersom syndens skada drabbat oss gör vi varandra också ont. Sådan är verkligheten i en fallen värld.
Sorgen över det som inte blev
Den som inte blivit sedd och älskad bär det med sig som något som värker inombords. Livet blev inte som man hoppats. Kanske har man dessutom mist något som var värdefullt för en – ett arbete, en relation, sin hälsa. Man känner sorg och vrede över att man inte fått de möjligheter som man hade behövt eller det erkännande som man gjort sig förtjänt av. Själv har man också gjort saker som man grämer sig över och känner skuld för. Minnet av egna misslyckanden eller andras oförrätter kan ligga och skava. Också besvikelse över kyrkans förfall kan förbittra livet.
Ingen av oss är osårad. Vi kan fastna i tunga och dystra tankar, inte minst när vi blir äldre. Det kan gå så långt att vi blir bittra, hatiska och uppgivna. Vi blir en pina för oss själva, en plåga för vår omgivning och därmed också alltmer isolerade.
Nytt ljus över livet
Det är en tröst att sådana här känslor finns beskrivna i Bibeln och att där också visas på vägar igenom. Psalmförfattaren Asaf förbittrades över livets orättvisor så till den grad att han var nära att förlora tron.1 Predikaren fylldes av hat till livet som han tyckte var tomt och meningslöst och han var nära att förtvivla.2 Kung Hiskia drabbades fyrtio år gammal av en dödlig sjukdom.3 Men de blev alla hjälpta, var och en på sitt sätt. Predikaren fick sina ögon öppnade för de små glädjeämnena i livet. Han lärde sig att leva i nuet, njuta av god mat och gemenskap, vara närvarande i sina arbetsuppgifter och se livet som en gudstjänst. Gud visar godhet mot oss i det enkla och lilla.4 Asaf blev hjälpt av ett få se det stora perspektivet. Livet är inte bara den korta tid jag lever här i denna värld. När evigheten öppnas över mig får de orättvisor som drabbat mig andra proportioner. Det viktigaste blir att få tillhöra Herren och vandra mot framtiden vid hans hand.5 Hiskia blev föremål för ett under. Han fick femton år ytterligare att leva och han säger att det bittra blev honom till förbättring.6
Gud är med i det svåra, han ger akt på olycka och jämmer för att ta det i sin hand.7 Paulus som grämde sig över att ha förföljt Guds församling hade sin övning att göra: Jag glömmer det som ligger bakom och sträcker mig mot det som ligger framför.8 Den som fruktar Gud kan försonas med det svåra och finna en hållning präglad av förnöjsamhet.9
Gemenskap som läker
Det är en utmaning för den kristna gemenskapen att möta dem som tenderar att fastna i bittra tankar. De är inte hjälpta av kritik och tillrättavisning. Kärleksfull omsorg, däremot, kan sätta igång sorgearbetet över det som gått förlorat så att läkningsprocessen kan börja. Djupast sett handlar det om att på nytt få blick för Guds godhet och villkorslösa kärlek och känna värmen från nådens sol. Då kan man försonas med det som varit, upphöra med att förebrå sig själv eller anklaga andra, lyfta blicken och med tacksamhet ta emot det goda som Gud dag för dag ger till oss.
Kärleken från Jesus har en förunderlig förmåga att trösta och läka, att ge hopp och skapa framtidstro. Med honom börjar en ny skapelse präglad av rättvisa och godhet.
Lars-Åke Nilsson, kaplan, Åsljunga
- Ps. 73:3f, 21
- Pred. 2:17, 20
- Jes. 38:1
- Pred. 9:7–10
- Ps. 73:16–28
- Jes. 38:17
- Ps. 10:14
- Fil. 3:13
- 1 Tim. 6:6