Tjugofem år har gått sedan Per-Martin Hjort var missionär i Kenya. Nu har han återvänt till ett land där den materiella nöden är stor, men gudstron lever.
Att resa är lärorikt och berikande. Därför reser unga människor från väst ut som volontärer till länder i syd och öst. Under en tids spännande tillvaro i främmande och exotiska miljöer får de vidga sina perspektiv. Undertecknad har som seniorvolontär fått förmånen att göra en likartad, om än något annorlunda, resa. Det är troligtvis få före detta missionärer förunnat att komma tillbaka till samma plats och gå in i stort sett samma uppgifter efter ett uppehåll på mer än två decennier.
Under det dussintal år då min hustru Gunnel och jag jobbade för Svenska kyrkan i Kina och pendlade mellan öst och väst kunde vi konstatera hur Mittens rike var på uppåtgående både mänskligt och kyrkligt. Vårt eget Sverige beskrevs av missionären och missionssekreteraren Sigurd Stark i mitten av 1940-talet som det lyckligaste landet på jorden. ”Där finnes ännu Guds Ord rikligare än i månget annat land”. Sedan dess har det gått snabbt åt rakt motsatt håll.
När jag nu hunnit landa i Matongo och återknyta kontakten med vardagslivet på den missionsstation där vi som familj vistades under tre års tid mellan åren 1989 och 1991, är mitt första och starkaste intryck att här har ju tiden stått alldeles still! Visserligen har den ’svenska’ kyrkobyggnaden sanerats, samtliga missionärsbostäder på ’övre tomten’ överlämnats till ELCK och numera finns här även ett fungerande lärarseminarium för blivande grundskolelärare, men annars är det mesta sig likt – ständig vattenbrist, ideliga elavbrott och människor som ber om hjälp och tigger så att man ibland känner sig som en livs levande bankomat.
Uppriktigt sagt hade jag nog förväntat mig mer av så kallad utveckling här. Men det är endast den ena sidan av saken. Här finns också något annat. För förändring och utveckling är inte alltid det viktigaste i livet. Det borde kanske jag som svensk ha upplevt tillräckligt av för att inse med tanke på det som hänt i väst under de senaste decennierna. Något som drabbar en när man kommer hit, på samma sätt som den tropiska värmen, är gudstron – människor tror verkligen på Gud och räknar med honom. I smått och stort. Det är inte bara så att den stora kyrkan fylls flera gånger i veckan av gammal som ung, att varje arbetsdag på Teachers Training College inleds med morgonbön och att lärarkandidaterna undervisas ingående i kristen troslära. Ska man klara av livets nödtorft och utmaningar och de ständigt lurande farorna för att drabbas av sjukdom, olyckor eller död behövs hjälpen från ovan – rent konkret och påtagligt.
Gud är nära i Afrika, mycket nära. Men det är också Satan. Djävulen är sofistikerat aktiv här, dessvärre också inom kyrkorna. Särskilt genom personer med makt och myndighet. Det är inte minst i dessa trista och jobbiga lägen som det är befriande och tryggt att vi kan lita på vårt enda hopp i tid och rum – Jesus Kristus. Han är den för oss alla korsfäste och för oss alla uppståndne!
Per-Martin Hjort, volontär, Kenya