När höstterminen startade på Missionsgården Strandhem hade man glädjen att välkomna Louise Nilsson som ny i personalen. Louise kommer senast från tjänstgöring på en gymnasieskola i Norge. Här berättar hon om såväl förväntningar på nya jobbet som berikande erfarenheter från åren i Balestrand.
– När jag i våras såg annonsen för tjänsten på Strandhem kändes beslutet att söka givet. Jag känner mig verkligen sugen på att börja jobba här.
Jag sitter och samtalar med Louise Nilsson i trädgårdsmöblerna på baksidan av Missionsgården Strandhem, dagarna innan hon där ska påbörja sin nya tjänst. Det är en plats hon känner väl från när hon var på läger som barn och ungdom. Men nu är det ett tag sedan hon deltog i verksamheten.
– För sju år sedan flyttade jag och min man, Johannes, till Balestrand för att tjänstgöra på Norsk Luthersk Misjonssambands (NLMs) gymnasium. Johannes skulle vara med och starta upp en idrottslinje på skolan. Själv var jag till en början lärarassistent för elever med funktionsnedsättningar. Senare blev jag lärare i religion och kristendom på skolan. Louise talar varmt om tiden i Norge.
– Vi trivdes väldigt bra på skolan och i miljön där i Balestrand. Det var verkligen fina år.
Hon berättar att föreståndaren på Strandhem, Tomas Nilsson, hävdar att en vackrare arbetsplats än missionsgården inte går att finna. Men hon måste erkänna att hon faktiskt inte är helt övertygad.
– Strandhem är vackert men Balestrand var bara sagolikt. För mig som älskar att vara ute i naturen betydde det mycket att få bo på en så naturskön plats.
Varierande arbetsuppgifter
Åren i Balestrand var dock inte Louises och Johannes första år i Norge. Efter gymnasiet gick de på Bibelskolen Fjellhaug i Oslo. Sedan jobbade Louise som ungdomsledare i Ängelholm innan hon blev lärarstudent lite närmre barndomshemmet i Löddeköpinge. Studierna i Lund/Malmö ledde så småningom fram till jobb och både hon och hennes man fick alltså anställning i Balestrand.
Vad är det då som gjort att de nu valt att flytta hem till Sverige igen? Louise berättar att de under sista åren börjat fundera på framtiden. Deras äldste pojke skulle börja andra klass den här hösten. Skulle de stanna i Norge eller flytta hem? Det slutade med att de köpte ett hus i Örkelljunga. Oavsett vad som hände behövde de som familj någonstans att tillbringa somrar och andra tider av ledighet. Samtidigt kollade de lite efter jobbuppslag och en dag dök tjänsten på missionsgården upp.
Vad innebär då det arbete som Louise ska gå in i?
– Det är en tjänst på 80 procent. Halva min arbetstid ska jag ägna åt bibel- och lärjungaskolan. Uppgifterna omfattar själavårdssamtal, ansvar för att organisera missionsresan, kontakt med elevernas praktikplatser samt en del undervisning. Andra halvan av min tjänst ska jag lägga på missionsgårdens verksamhet: att ta emot gäster, vara en resurs på vissa barnläger med mera.
En praktisk tro
Louise är lätt att prata med. Hon har en glad framtoning och nära till skratt. Därför förvånar det mig inte när hon säger att hon trivs med att jobba med människor.
– Jag tycker verkligen om att träffa folk och lära känna dem. Att nu få fortsätta kontakten med ungdomar i gymnasieåldern känns verkligen helt rätt för mig.
Hon berättar att hon under åren i Norge kommit att göra det tydliga fokus på mission och evangelisation som finns inom NLM till sitt eget.
– Det är viktigt för mig att tron får vara praktisk och ta sig uttryck i livet. Vi behöver dela den med andra. Det är när vi berättar om vår tro för våra vänner som vi märker att den är på riktigt.
Hon berättar också att hon har ett hjärta för människor av annan etnisk härkomst. Många som lever i vårt land har flytt undan svåra förföljelser och en del får uppleva förföljelse här också. Jag förstår snart att det engagemanget också är ett uttryck för hennes tro.
– Att få leva med en tro på Gud ger mig en trygghet som inte går att jämföra med något annat. Jag vet att han är hos mig och att han inte kastar de fel jag gör i ansiktet på mig. Tron på en stor Gud ger mig hopp och det är ett hopp som jag vill ska få bära alla, och då inte minst dem som fått uppleva svåra mänskliga omständigheter.
Om denna grundtrygghet och dessa utmaningar kunde vi ha pratat länge, inser jag, när jag lägger ner blocket och trots allt fortsätter en stund till off the record. Men det blir det säkert tillfälle till en annan gång. Nu väntar en norskregistrerad bil på parkeringen.
Markus Hector, Malmö