Den som gifter sig frågas efter viljan att ”älska i nöd och lust”. den frågas inte efter någon känsla, utan efter en vilja. detsamma gäller mellan kristna syskon. är vi beredda att gå in i det arbete det innebär att älska varandra även då det tar emot?
Inifrån kyrksalen brusar lovsången och det är kö till de tre förbönsstationerna under denna näst sista kväll på vårt konfirmandläger i Göteborgs södra skärgård. Då kommer en av konfirmandpojkarna in i mitt bikt- och samtalsrum ute i kyrkans entré. Han är den som haft mest frågor och synpunkter och tydligt brottats med tron. Vid vårt senaste samtal såg han det som ett stort hinder att ingen i hans släkt är kristen. Nu låter det annorlunda: ”Jag tänkte du skulle bli glad över att få veta att jag nu har lagt mitt liv i Jesu händer.” Exakt så! Då kom glädjetårarna och jag kunde inte annat än att omfamna den ’nyfödde’ och gratulera honom till livets bästa val. Men vi fick också prata lite om ökentiden som alltid ligger framför befrielsen …
Likadant blev det kvällen efter, den sista på vårt läger, när kompisen, den mycket långe, kom glädjestrålande och berättade: ”Nu har jag valt att följa Jesus!” Inte är det svårt att älska syskonen i sådana stunder.
Men när det kärvar på ett kyrkorådsmöte eller när gamla, fromma kyrktanten eller kyrkfarbrorn kommer för femtielfte gången och klagar över att konfirmanderna inte sitter still i kyrkan eller över att gudstjänsten störs av barnjoller – då är det svårare.
Syns vår kärlek?
Det har väl hänt att någon letat förgäves i Apostlagärningarna efter uttrycket: ”Se, hur de älskar varandra!” Det lär ha myntats i det kristna Nordafrika av kyrkofadern Tertullianus omkring år 200. Den hedniska omgivningen tog intryck av den kärlek som rådde i den kristna församlingen. Det var en bra evangelisationsmetod att på allvar tillämpa Jesu befallning vid skärtorsdagens måltid. Efter det att Jesus gett lärjungarna ett exempel att följa genom att tvätta deras fötter hade han sagt: Ett nytt bud ger jag er, att ni skall älska varandra. Så som jag har älskat er skall också ni älska varandra. Om ni har kärlek till varandra skall alla förstå, att ni är mina lärjungar.1
Har vi alldeles glömt bort detta? Eller fungerar det kanske på de flesta ställen att människor dras till Guds rike för att de ser hur mycket de troende älskar varandra? Om aposteln Paulus kunde skriva till församlingen i Rom, som han inte besökt och där han bara kände ett fåtal: … Guds kärlek är utgjuten i våra hjärtan genom den helige Ande, som han har gett oss,2 så är det väl att betrakta som ett teologiskt faktum och något som gäller också för oss.
Syskon kanske – men älskade?
Men hur syns då den kärleken? ’Personkemi’ talas det om. Om någon sådan verkligen finns vet jag inte, men det är i alla fall så, och det även när det gäller de kristna syskonen, att vi tycker mer om en del och mindre om andra. Bakom bönhusväggar frodas det missämja, skvaller och avund, för ”här på denna jorden är synden med i allt och ger åt allt det sköna en främmande gestalt”.3 Men Jesus gav ju sitt nya bud åt lärjungar som just den natten visade hur svaga och bristfulla och syndiga de var. Han måste ha menat något med det!
Det är skillnad på en vanlig intresseförening och en församling. Till en förening anmäler man sig själv som medlem och eftersom intresset – vare sig det är frimärken eller motorcyklar eller hembygden eller pensionärsfrågor – binder en samman, kan man tåla att en del medlemmar är ’knäppgökar’. Med församlingen är det annorlunda. Och då menar jag den församling som är Kristi kyrka på jorden, den som den första skärtorsdagskvällen bara bestod av en räddhågad lärjungaskara och några kvinnor som följt med Jesus från Galileen. Ni har inte utvalt mig, utan jag har utvalt er …4 Kyrkan är Kristi kropp, Guds heliga familj på jorden. Likt Jesus själv är den ”född och icke skapad”. Därför är vi syskon och inte bara kamrater i samma intressesfär. Syskon kan vara högst olika fast de är helsyskon. Men de har samme far och samma mor och även om de förnekar sitt syskonskap så är det ändå ett faktum.
Uppmuntra kärleken
Till kyrkans familj skriver Hebreerbrevets författare: Låt oss orubbligt hålla fast vid hoppets bekännelse, ty den som har gett oss löftet är trofast. Låt oss ge akt på varandra och uppmuntra varandra till kärlek och goda gärningar. Låt oss inte överge våra egna sammankomster, som en del har för vana, utan uppmuntra varandra, detta så mycket mer som ni ser att dagen närmar sig.5
Både Hebreerbrevet och aposteln Paulus i Romarbrevet 5 – kolla sammanhanget i det ovan citerade! – kopplar detta med Guds kärlek i våra hjärtan, praktiskt tillämpad i församlingen, till ”hoppets bekännelse”. Det är ju bekännelsen till Jesus, det – till att han är den Herre som vunnit seger över döden, som gör oss rättfärdiga inför Gud och som har ett dagligt överflöd av nåd och förlåtelse och frid och barnatrygghet för var och en som vill ta emot det och som till sist skall vara verklig vinnare över allt ont.
Så det är bara för oss att bekänna våra synder när det gäller trögheten och partiskheten och kärlekslösheten och på nytt krypa till hans kors. Det är vårt hopp! Och när flera små, svaga syskon gör det samtidigt kommer vi ju också närmare varandra och får större möjligheter att upptäcka varandras värme och upptäcka hur gott det är att få vara tillsammans. På nytt och på nytt får vi lära oss av Jesus att detta att älska inte är en känsla, utan ett arbete, nödvändigt och ibland ganska smärtsamt för det gäller att offra sitt eget för någon annan.
Vi är inte framme än, men låt oss orubbligt hålla fast … vid det nya bud som Jesus gav i försoningens natt. Han som är Livets Herre tror på sina svaga lärjungar!
Owe Johansson, präst, Kinna
- Joh. 13:34–35
- Rom 5:5
- Förf. Lina Sandell i Sv.Ps. 322:4
- Joh. 15:16
- Hebr. 10:23–25