Saul tycktes ha alla förutsättningar för att bli en bra kung. Men i hans inre började ett förfall som än i dag skakar om oss som läser om hans liv.
Josua ledde Israels folk in i det utlovade landet efter fångenskapen i Egypten och den långa ökenvandringen, men vid Josuas död utsågs ingen efterträdare. Mer tillfälliga ledare, domare, framträdde för att leda eller strida för folket i utsatta situationer. Men i Första Samuelsboken 8 läser vi att folket vill ha en kung som man såg att de omgivande folken hade. Samuel, som var profet och folkets sista domare, varnade för vilka negativa konsekvenser monarki skulle medföra. Men när folket framhärdade i sin önskan om en kung sa Herren till honom: Lyssna till deras ord och sätt en kung över dem.1
En motvillig kung • 1 Sam. 9–12
Herren utväljer Saul från Benjamins stam. Han är ung, vacker och huvudet högre än allt folket.2 Samuel smörjer honom och valet bekräftas genom lottkastning. När Samuel ska presentera Saul har han först gömt sig, men tas sedan emot under jubel från folket: Leve konungen!3
Fortfarande är dock monarkin en nyhet och det dröjer ytterligare en tid innan Saul faktiskt blir Israels mäktigaste. Först när ett militärt hot riktas mot Israel träder Saul fram och folket sluter upp kring sin kung som för dem till seger. Samuel tar initiativ till att stärka kungamakten: ”Kom, låt oss gå till Gilgal och förnya kungadömet där.” Då gick allt folket till Gilgal och gjorde Saul till kung där inför Herren i Gilgal.4
Hellre lydnad än offer • 1 Sam. 13–15
Nästa hot mot folket utgör filisteerna, havsfolket. Saul kraftsamlar för att möta dem. Samuel säger till honom att invänta Samuels ankomst för att offra inför striden. Men när profeten dröjer och folket börjar lämna honom blir Saul otålig. Han tar saken i egna händer och förrättar själv offret. Samuel kommer och frågar: Vad har du gjort?5 Saul hade överträtt sin befogenhet som kung och gått in i en tjänst som inte var hans. Samuels farhågor om monarkin, att den innebar ett övergivande av Herren, börjar besannas och Samuel förkunnar att Sauls kungadöme inte ska bestå eftersom Saul inte hållit vad Herren befallt honom. Men ännu en tid är Saul framgångsrik som regent. Han för krig mot flera av Israels fiender och vi läser att vart han än vände sig segrade han.6
Vid ett tillfälle kommer Samuel till Saul: Så säger Herren Sebaot: Jag skall straffa Amalek för det han gjorde mot Israel, när han ställde sig i vägen för honom, då han drog upp ur Egypten.7 Ingenting skulle lämnas kvar av Amaleks folk och deras egendom. Allt skulle ges till spillo – det handlade om en Guds dom. Sauls trupper vinner en stor seger, men, läser vi: Saul och folket skonade [amalekiternas kung] Agag och det bästa och det näst bästa av fåren, nötboskapen och lammen, kort sagt, allt som var av värde.8 Samuel konfronterar Saul. Kungen, som redan rest en minnesstod åt sig, skyller ifrån sig och försvarar handlandet. Folket skonade det bästa … för att offra det år Herren.9 Men Samuel svarar: Har Herren samma glädje i brännoffer och slaktoffer som att man hör Herrens röst? Se, lydnad är bättre än offer och hörsamhet bättre än offer … Ty upproriskhet är trolldomssynd och trots är synd och avguderi. Eftersom du har förkastat Herrens ord, har han också förkastat dig, så att du inte längre får vara kung.10
Kontakten mellan Saul och Samuel bröts efter detta och den åldrande Samuel sörjde över Sauls förkastande av Herrens ledning. Också Herren ångrade att han hade gjort Saul till kung över Israel.11
En lång utförsbacke • 1 Sam. 16–31
Sauls fortsatte att regera, men relationen till Herren var bruten. Filisteerna hotade igen och när de mötte Israels armé framträdde en stridsman vid namn Goliat från Gat. Goliat utmanade israeliterna att sända fram någon som kunde möta honom i tvekamp. Han hånade Israels här. Kung Saul var huvudet högre än allt folket12, ändå antog han inte Goljats utmaning utan blev förskräckt och förfärad inför hotet.
Resten av Sauls liv är en tragisk berättelse om en kung som håller sig kvar vid makten men samtidigt är orolig och plågas av svårmod och avund. Efter Samuels död tilltar Sauls andliga vilsenhet och en gång söker han upp en andebesvärjerska för att framkalla den döde profetens ande. Samuels ande svarar: Herren har ryckt riket ur din hand och gett det åt en annan, åt David.13 I strid med filisteerna såras Saul och han avslutar sitt eget liv genom att kasta sig på sitt eget svärd.
Eftertankar
Två gånger gömmer sig Saul. Först när Samuel ska presentera honom för folket som Israels kung. Den gången finner man honom och han tas emot av folket. Men några år senare när filistéjätten Goliat utmanar någon från Israels här till tvekamp gömmer sig den självklare ledaren som dessutom var huvudet högre än allt folket. Saul litade inte på att Herren tagit rätt beslut och lett honom in i uppgiften. I stället såg han på sig själv. Han tvekade. Och gömde sig.
Vid två andra tillfällen – när Israel gick i strid mot ammoniterna och amalekiterna – lyssnade Saul inte heller till Guds ledning och befallningar. Utifrån såg Saul fortfarande ut som en segrare, men i hans inre hade ett förfall börjat och han ville inte omvända sig. I stället försvarade han synden och höll fram sin egen betydelse i den seger Herren givit.
Att läsa om kung Saul är omskakande. Han fick ett särskilt uppdrag från Herren. Herrens Ande var över honom. Han var omtyckt, populär och framgångsrik. Men han gjorde sitt hjärta hårt, försvarade sin synd och blev korrupt. Hans liv slutar i förödmjukelse, sinnessjukdom och övergivenhet.
Både profeten Samuel och Herren själv sörjde över Sauls väg bort från Herren. Det står till och med att Herren ångrade att han gjort honom till kung. Smärtan över att ha litat på någon och gett förtroende som sedan missbrukats är en smärta att räkna med i arbetet för Guds rike.
Sauls utveckling kan också väcka en oro: ”Kan det gå så illa också för mig?” Den som vill leva nära Herren behöver vara uppmärksam på faror och frestelser. Den som menar sig stå ska se till att han inte faller! När vi misslyckas är det så viktigt att vi inte sluter våra hjärtan för Guds förlåtelse och upprättelse: Om vi säger att vi inte har synd, bedrar vi oss själva … Men om någon syndar, har vi en som för vår talan inför Fadern – Jesus Kristus.14
Erik J. Andersson, missionsledare, Örkelljunga
- 1 Sam. 8:22
- 1 Sam. 9:2
- 1 Sam. 10:24
- 1 Sam. 11:14–15
- 1 Sam. 13:11
- 1 Sam. 14:47
- 1 Sam. 15:2
- 1 Sam. 15:9
- 1 Sam. 15:12 och 15
- 1 Sam. 15:22–23
- 1 Sam. 15:35
- 1 Sam. 9:2
- 1 Sam. 28:17
- 1 Kor. 10:12 och 1 Joh. 1:8, 2:1