I Galaterbrevet skriver Paulus att Guds löften inte gavs till Abraham och hans släkt, utan till Abraham och hans släkting, Jesus Kristus. Det kan tyckas märkligt. Förklaringen ligger i att det genom Kristus skapas en ny familj.
NÄR PAULUS SKREV ETT BREV för att undervisa församlingarna i Galatien var det många teman som skulle upp på bordet. Tonläget kunde ibland bli ganska hårt, men han kallar dem ”bröder”1 och brevet innehåller många viktiga och avgörande diskussioner för Paulus.
Någonstans i mitten av Galaterbrevet, i ett avsnitt om lagen gentemot löftet, lägger Paulus in en förtydligande parentes om Abrahams efterkommande som kan tyckas tillfällig och lite märklig. I Galaterbrevet 3:16 står det: Nu gavs löftena till Abraham och hans avkomma. Det står inte: ”och dina avkomlingar”, som när det gäller många, utan som när det gäller en enda: och din avkomma, som är Kristus. Vad menar egentligen Paulus när han så tydligt preciserar att löftena gäller en speciell avkomling – Kristus. Även om Jesus kom från Abrahams släkt2 visar Guds löften till Abraham i Första Moseboken3 att det är själva släkten som omfattas av löftet om ett land. Framtida välsignelser knyts till de många barn, barnbarn och så vidare som Abraham fick. Det är också tanken när Stefanus predikar om löftena till Abraham innan sin martyrdöd4. Även Paulus själv använder ordet ”avkomling” på liknande sätt i Romarbrevet 4:13–16 och i slutet av vårt kapitel (v. 29).
Så varför skriver då Paulus avkomling i singularis? Är han förvirrad över vem eller vilka löftena till Abraham egentligen gäller? Och varför är detta så viktigt? Är det något mer än teologiskt hårklyveri?
Paulus utnyttjar dubbeltydigheten
Ordet ”avkomma” har dubbel betydelse. Det kan samtidigt beteckna en och flera personer som kommer från en stamfar eller stammor. Så är det på svenska och så är det också på Bibelns grundspråk. Man skulle kunna tänka sig att Paulus anspelar på denna dubbla betydelse i ordet avkomma. I så fall skulle svårigheten bli något mindre.
I rabbinsk skrifttolkning hände det också att man baserade teologiska argument på singularis- eller pluralis-tolkningar av speciella ord i textavsnitten. Det var alltså inte ovanligt att man som rabbin framhävde olika saker i texten genom att medvetet förändra personformer. Som högutbildad rabbin5 kände naturligtvis Paulus till detta.
Ännu fler avkomlingar …
Då Paulus verkligen tydligt betonar att det rör sig om en avkomling är nog förklaringen ändå en annan än den rent språkliga. Före och efter vår vers i Galaterbrevets tredje kapitel har han grundat hela sitt argument i frälsningshistorien. Den bakgrunden behöver vi för att förstå citatet i vers 16. För Paulus finns det ett djupt sammanhang mellan ”trons far”, Abraham, och de troende i senare tid. Eftersom Abraham trodde på Guds löften blev han förklarad rättfärdig (v. 5f.). Paulus visar att detsamma gäller dem som litar på Guds löften och tror på honom, också efter Abraham och Sinai-lagens ankomst (v. 7). Han har redan tidigare beskrivit löftet till Abraham som ”evangeliet” (v. 8) och han understryker att detta är inte något som kan ändras av något som kommer senare (v. 17).
I mötet med judiska motståndare som hävdade att Abraham höll Mose lag före den hade getts till Israel, och som ibland blandade samman förbund, löfte och lag, är Paulus noggrann med att skilja dessa åt. De många och upprepade löften om land, fruktbarhet och gudsnärvaro som Abraham får på vägnar av sina avkomlingar blir fokuserat in mot en person i Abrahams släkt. Paulus understryker verkligen att avkomlingen är en för att visa på hur den djupaste uppfyllelsen av löftena till Abraham inte är biologisk, utan kristologisk.
Genom att fokusera på Kristus som själva avkomlingen kan Paulus börja prata om ett nytt kollektiv, en ny familj – de som genom dopet och tron är förenade med Kristus (v. 26f.). Det är ett nytt släkte, ett nytt folk som inte har några etniska och sociala gränser (v. 28). Abraham fick omskärelsen som förbundstecken och etnisk markör6 och den judiska lagstiftningen var tydlig i sin separation av jude och hedning. Men här pekar Paulus på en ny enhet. Om man tillhör Kristus är man, vare sig man är jude eller hedning, själv en avkomling till Abraham (v. 29) och har del i löftena med alla dess välsignelser. Abraham har alltså fler avkomlingar än han kunde drömma om.
Vi är Abrahams avkomlingar! Detta var avgörande argument i mötet med Paulus motståndare. Guds löften till Abraham ges en helt annan karaktär och en oerhörd vikt för Paulus första läsare, liksom den gör för oss. De får sin uppfyllelse i Kristus – i det han är och har gjort. Genom honom kan Gud skapa ett nytt egendomsfolk av judar och hedningar. Den förklarande parentes som Paulus inkluderar mitt i en viktig argumentation står där inte för att bevisa något nytt eller för att provocera utan för att lyfta något som hans läsare redan visste upp till ytan. Inkluderingen i Guds löften till Abraham kan bara ske genom den ena avkomlingen Kristus. I tron på honom är man inte bara arvingar av löftena till Abraham och Abrahams barn, utan man är också Guds barn och arvinge (vv. 26, 29 samt 4:4–7).
MÄNNISKOR I GALATIEN hade tagit emot budskapet om Kristus i tro och fått del av den helige Ande (v. 3, 5 och 14). Hur dumt blev det inte då att försöka ändra eller omtolka Guds löften och göra lagen som kom senare till krav för löftet. Vi människor kan ändra i våra testamenten men Guds förbund med Abraham kan inte ändras (v. 17). Det löftet, som även inkluderade hedningar – alltså oss – står Gud fortfarande fast vid. Rättfärdiggörelsen genom tron är själva grundstenen för Paulus.
Gud agerar fortfarande på samma sätt som han gjorde med Abraham och med Paulus. Genom tron och tilliten till Guds löften är vi rättfärdiggjorda och en del av Guds familj. Det är inget som baserar sig på någon yttre gärning eller förtjänst. ”Alla är ni Guds barn genom tron på Kristus Jesus” (v. 26).
FREDRIK SMETANA, missionssekreterare, Vännäs
- Gal. 3:15
- Matt. 1:1f
- t.ex. 2 Mos. 12:7, 13:15f, 17:7, 28:4 osv.
- Apg. 7:5f
- Apg. 22:3
- 1 Mos. 17