Sveriges riksdag har uppmanat Europarådet att riva upp resolutionen om samvetsfrihet. Läkaren Inga Svensson är kritisk och argumenterar för den enskildes rätt att följa sin inre kompass.
Sveriges riksdag har uppmanat Europarådet att riva upp resolutionen om samvetsfrihet. Läkaren Inga Svensson är kritisk och argumenterar för den enskildes rätt att följa sin inre kompass.
I VÅR GRUNDLAG har vi såväl yttrandefrihet som religionsfrihet. Men hur ser det ut i praktiken i det moderna öppna och mångkulturella Sverige? I massmedia tas vissa frågor upp väldigt ofta. De får stort utrymme men belyses ändå ganska ensidigt. Så småningom förväntas alla svenskar ha samma åsikt i frågan, åtminstone får man inte framföra någon annan åsikt. Andra ämnen debatteras ogärna. När någon försöker ta upp dem tystas den bryskt ner. Vi får nöja oss med det som anses politiskt korrekt för tillfället.
Varför detta kompakta motstånd? Låt mig ta ett exempel. En barnmorska som sökt arbete i Jönköpings län blev nekad tjänst eftersom hon inte kunde tänka sig att utföra aborter. Huruvida arbetsgivaren gjorde rätt eller fel utifrån gällande svensk lagstiftning kan jag inte uttala mig om. Det överlåter jag till domstolen att avgöra. Fallet har dock lett till att frågan om samvetsfrihet för sjukvårdspersonal aktualiserats. Jag har med visst intresse följt debatten som stundtals varit hård i tonen. Flera organisationer har tidigare drivit frågan och önskat att sjukvårdspersonal av hänsyn till sitt samvete skulle slippa att medverka vid vissa ingrepp, som till exempel just aborter. Motståndet till att införa samvetsfrihet har dock varit kompakt. Tanken avfärdas av både politiker, journalister och fackliga företrädare. Man vill till varje pris undvika allt som kan kopplas till abortkritik eller som kan tillåta utrymme för olika uppfattningar i den frågan.
När enskilda landsting försökte införa samvetsfrihet som personalpolicy blev opinionen stark. Partierna vek ner sig och statsministern hotade med att ändra lagstiftningen. I ETC löd en av rubrikerna den 27 oktober 2014: ”Den som vägrar abort hör inte hemma i svensk sjukvård.” Artikeln avslutades med konklusionen: ”Det finns inget utrymme för diskussion.” Men varför dessa krav på likriktad samsyn? När vi hade allmän värnplikt gick det bra att söka vapenfri tjänst. Varför är det svårare för en barnmorska att beviljas abortfri tjänstgöring?
Vad är det som hotar demokratin?
Samvetsfrihet är friheten att följa sin religiösa eller moraliska övertygelse, i handling, underlåtelse till handling eller med ord. Det räknas som en mänsklig rättighet tillsammans med till exempel tankefrihet och religionsfrihet.
Europarådet har i en resolution 2010 fastslagit att ingen person, sjukhus eller institution ska tvingas att utföra eller medverka till abort, dödshjälp eller någon annan handling som kan orsaka döden för en människa, ett mänskligt foster eller embryo. Vidare säger resolutionen att ingen ska diskrimineras om man vägrar medverka till något av detta. Man har föreslagit medlemsstaterna att ta fram sakliga och klara riktlinjer som garanterar samvetsfrihet. I resolutionen slås fast att medlemsstaterna dels ska försäkra tillgång till vård och hälsa för befolkningen, dels upprätthålla respekt för tankefrihet, samvetsfrihet och religionsfrihet för vårdpersonal.
Från svensk sida har resolutionen inte accepterats. I maj 2011 beslutade riksdagen att uppmana Europarådet att riva upp den. Endast Sverigedemokraterna gick emot riksdagsmajoriteten. Kristdemokraterna valde att avstå från att rösta.
I flertalet av de 47 medlemsstaterna har man lagstadgat om samvetsfrihet för vårdpersonal. I Norge har gynekologer, barnmorskor och operationssköterskor rätt att slippa medverka till abort. Vi verkar inte ens få lov att fundera över det i Sverige. Frågan måste ställas: Är samvetsfrihet ett hot eller är rädslan att diskutera samvetsfrihet kanske ett större hot mot vår demokrati?
Respekt för människans värdighet Samvetsfrihet är inte enbart en fråga för sjukvårdspersonal. Det kan vara en nationell fråga. Obarmhärtiga regimer kan tvinga sjukvårdspersonal till övergrepp mot icke önskade individer. Har då personalen tvingats tysta ner sitt samvete så finns det ingen som kan, vågar eller vill protestera. Det var verklighet i ett nära grannland för mindre än hundra år sedan. Är detta någon risk för Sverige i dag? Vad vet jag? Jag vet bara att rasism och terrorism brer ut sig i världen på ett sätt som vår generation aldrig tidigare upplevt. Mot bakgrund av det skrämmer det mig att man överhuvudtaget inte kan diskutera samvetsfrihet i normal samtalston i det offentliga rummet.
Den norske allmänläkaren Eivind Meland skriver i Svenska Dagbladet den 21 nov 2014: Vi bör slå vakt om individens rätt att hålla fast vid sina värderingar som en källa i livet. Rätten till samvetsfrihet bör föras in i den svenska lagstiftningen, inte av hänsyn till den minoritet som vill åberopa den utan därför att majoriteten behöver förmåga till tolerans och humanitet. Samvetsfriheten är en viktig garant för att människans värdighet respekteras, för bevarande av demokrati.
INGA SVENSSON, läkare, Kristianstad