En flämtande låga – om en kämpande förening

Inom det som brukar kallas ’ELM-sfären’ ryms föreningar av olika karaktär. Ofta har de en historia av ömsom tillväxt, ömsom nedgång. Några föreningar finns där nedgångstider vänts i tillväxt, andra känner sig nu nära bottnen. I ett par artiklar gör vi nedslag i någon förening av varje slag. Vi börjar nedifrån …

MALMÖ ÄR EN STAD SOM OFTA FÖREKOMMER i media. Inte sällan handlar inslagen om negativa händelser som gatuvåld och skjutningar. Men Malmö är så mycket mer! Det är en fi n stad med höga tillväxttal och en ständigt ökad inflyttning, en stad som på många sätt har vind i ryggen. I Malmö finns också en av ELMs många föreningar, ELM Malmö, som har sina lokaler i Betlehemskyrkan på Södervärnsgatan 7. Har den också framgång? Känner de aktiva i den missionsföreningen också av medvinden med ökande medlemstal och utvidgad verksamhet?

Flydda framgångsår med framtidshopp

Jag tar kontakt med Thomas Niklasson för en uppdatering. Thomas känner föreningen väl. Han är, som man säger, ”född in i den”, sitter med i styrelsen och kan verksamhetens historia. Så jag ber om en kort sammanfattning av föreningens utveckling under de senaste femtio åren. Han berättar om sextio-, sjuttio- och åttiotalen. Då såg allt så ljust ut. Föreningen hade kanske sina högsta medlemstal. Där fanns fl era familjer och man drev en omfattande barnverksamhet. Det var också då man förvärvade Betlehemskyrkan, en fastighet som gav föreningen lämpliga lokaler. Men det var då det. Thomas fortsätter sin historiebeskrivning. Snart kom åren då man tvingades se en annan utveckling. Medlemstalet började sjunka. Främst ungdomar och några av barnfamiljerna flyttade från staden och lämnade därmed föreningen. Några sökte sin gemenskap i andra sammanhang. Och så var den negativa spiralen igång. I dag har föreningen strax över 20 medlemmar. De flesta har passerat pensionsstrecket. Man har inga barnfamiljer och ungdomarna går att räkna på ena handens fingrar. Barnverksamheten är nedlagd sedan lång tid tillbaka och fastigheten, som man en gång var så glad och stolt över, känns nästan mer som ett problem än som en tillgång.

Varm gemenskap

Hur mår då en så hårt drabbad gemenskap? Jag bestämde mig för att besöka vännerna i Betlehemskyrkan. Andra söndagen i Advent satte jag mig på tåget till Malmö. Det var en riktigt kall och busregnig eftermiddag så värmen i kyrkolokalen var påtaglig och gjorde mig gott. Där var inte så många besökare, kanske totalt tio, tolv stycken. Anders Göth ledde gudstjänsten och var även dagens predikant. Texten handlade om senapskornet. Anders talade om det lilla och oansenliga som både kan och vill bli något annat, något mycket större. Och att det liv och den kraft som finns i detta lilla frö är långt mer avgörande än dess storlek då det gäller att ge liv och form åt de kraftfulla buskagen.

Efter gudstjänsten serverades det kvällsmat. Jag mötte en mycket varm och god gemenskap vid borden. Glädjen över att ha varandra var påtaglig. Men där fanns också en oro, en sorg över att de var så få och att de inte orkade med allt. Bekymren över skötseln av fastigheten var kanske det mest akuta. Men de berättade också om andra arbetsuppgifter som kändes mer och mer svårlösta när orken börjat tryta.

Jag förklarade varför jag var där, att jag funderade över en artikel som skulle handla om en förening i motvind och att malmöföreningen fyllde detta kriterium. Men den skulle helst inte bara handla om motvinden och det svåra utan också om sådant som kanske kunde väcka andras tankar om att söka sig till den här regionen. Efter en stunds god gemenskap bröt jag upp och med löfte om vidare kontakter reste jag hemåt.

På tåget snurrade mina tankar kring sjunkande medlemstal, stigande medelålder, orkeslöshet och uppgivenhet, men också kring senapskornet och de stora buskagen som Anders predikat om. Även tankar om hur den andliga jordmånen i Malmö är dök upp i mitt huvud. Kan jordisk välmåga och framgång stampa en mark så hård att små frön inte förmår att slå rot?

Uppgivenhet

Under de följande dagarna fick jag både mejl och något telefonsamtal. Det var malmöbor som ville dela med sig av sina berättelser. Det var berättelser om hur man en gång på något sätt ärvt eller per automatik blivit medlemmar i Bibeltrogna vänner (som Evangelisk Luthersk Mission tidigare hette) i Malmö och hur man alltid känt sig trygg med hur Guds Ord där tolkats och predikats och hur viktigt detta är. Men det var också berättelser om den negativa utveckling föreningen hamnat i. Olika projekt och satsningar hade startats för att vända trenden, men relativt snart avslutats eller rent av avbrutits av skilda anledningar. När några yngre personer anslöt sig till föreningen väcktes åter förhoppningar som dock grusades ganska snart när dessa nya åter lämnade gemenskapen. Och slutligen, om den av ELM understödda stadsmissionärstjänsten som säkert har varit och är av stort värde för många malmöbor, men inte medfört att nya medlemmar tillkommit. Då sådana som mötts genom den verksamheten kommit till någon gudstjänst har de varit med den gången och kanske någon gång till, men sedan inte återkommit.

Jag kan känna något av den uppgivenhet som präglade berättelserna. Man har varit med så länge. Man har bett så träget och hoppats så väl, men inget har hänt mer än att någon ytterligare lämnat gemenskapen, oftast på grund av himmelsfärd, men också genom avflyttning från staden. Varför svarar inte Gud?

En strimma hopp …

Så kom det ytterligare ett mejl. Det var från Sara, en av ungdomarna i föreningen. Hon skriver:

I ELM och Betlehemskyrkan finns ett bibelfokus som inte är så lätt att hitta överallt. Kärnan ligger i undervisningen och det ser jag som Betlehemskyrkans stora styrka. Vi har även gemenskap över generationsgränserna som jag upplever som väldigt positiv.

Då jag bara är 25 år själv och varit med i ELM Malmö i knappt tio år kan jag inte redogöra för hur eller när vår ’negativa spiral’ började. Men som det är nu är det en åldrande förening i vilken det helt enkelt inte tillkommer nya medlemmar. Min förhoppning är att vi kan göra förändringar i Betlehemskyrkan utan att kompromissa med kärnan. I formerna kring undervisningen har vi på många sätt fastnat i det bekväma och hur det alltid har varit. Jag hoppas att fler människor (och kanske främst fl er unga) hittar till vår förening så att vår gemenskap kan växa och fortsätta vara en del av Malmö.

Den kanske största svårighet vi har haft på sistone har legat i fastigheten och skötseln av denna. Att på väldigt få medlemmar och med begränsade krafter sköta allt som hör till har varit svårt och några få har fått dra ett tungt lass. Vi har varit väldigt glada för våra fina lokaler som är så bra och centralt belägna. Det fi nns säkert många möjligheter och mycket bra saker fastigheten hade kunnat användas till, men huvudsaken – som jag ser det – är att vi som förening finns kvar i Malmö. Om det är i dessa lokaler eller inte är svårt att svara på.

DET VAR SOM OM ETT LJUS föll över hela malmöföreningen! Ett nytt perspektiv öppnades och hoppet tändes. Det blev så klart för mig: Gud har inte övergivit, vare sig Betlehemskyrkan, ELM Malmö eller Malmö! Han har hört varje bönesuck. Det finns unga krafter som både hoppas och vill att ELM ska fortsätta att verka i staden. Och fröet, det har inte mist sin kraft! Det både kan och ska betvinga den hårda jordskorpan. Men i vilket rum eller under vilka former detta ska ske vet vi inget om i dag.

Med en bön om att Guds välsignelse ska få vila över malmöföreningens framtida arbete avslutar jag detta nedslag i Betlehemskyrkan och bland dess medlemmar.

NILS LARSSON, Hässleholm