Rakel sörjer sina barn – igen

När Matteus berättar om hur Herodes brutalt dödar alla små pojkar i Betlehemsområdet citerar han ett ord som inte bara handlar om en annan tid och händelse, utan också om en annan ort – Rama. Hur läste evangelisten egentligen Gamla testamentet?

UNDER DE SENASTE ÅRTIONDENA har evangelisk teologisk forskning om de nytestamentliga författarnas användning av Gamla testamentet gjort stora framsteg. Man har allt tydligare börjat se sammanhang och orsaker till varför Nya testamentet citerar Gamla testamentet på det sätt som det gör. Denna forskning finns behändigt sammanfattad i bland annat boken Commentary on the New Testament Use of the Old Testament av Gregory K. Beale och Don A. Carson. Boken går igenom Nya testamentet och visar hur Gamla testamentet behandlas i de olika bibelböckerna. Det finns också en stor mängd andra fina böcker i samma ämne.

Matteus, vad menar du egentligen?

Vi ska här ta ett exempel där Matteus citerar Gamla testamentet på ett sätt som vi kan uppleva oklart och besvärligt att förklara. I Matteusevangeliet 2:16–18 läser vi: När Herodes såg att han hade blivit vilseledd av de visa männen, blev han ursinnig, och han lät döda alla de pojkar i Betlehem och hela dess omgivning som var två år och därunder, detta enligt den tid som han noga tagit reda på av de visa männen. Då uppfylldes det som var sagt genom profeten Jeremia: ”Ett rop hördes i Rama, gråt och högljudd klagan: Rakel sörjde sina barn, och hon ville inte låta trösta sig, eftersom de inte längre fanns till.”

Det citat Matteus lyfter fram hämtar han från Jeremia 31:15: Så säger Herren: Ett rop hörs i Rama, klagan och bitter gråt. Det är Rakel som gråter över sina barn, hon vill inte låta trösta sig, eftersom hennes barn inte mer finns till. Citatet är inte ordagrant kopierat. På nytestamentlig tid fanns ju inte internet att gå in på för att kopiera bibelverser, som jag själv just gjorde. Men innehållet i citatet ur Matteusevangeliet är exakt detsamma och väldigt troget texten i Jeremia. Frågan gäller snarare sammanhanget. Ett citat från Jeremia 31:15 som gällde orten Rama tillämpas på barnamorden i Betlehem. Hur kan evangelisten använda profetian så? Misstolkade Matteus innebörden i Jeremia? För att förstå rätt måste vi se lite noggrannare på situationen under profetens tid.

Israels utsatta barn då och nu

Matteus ser tillbaka på den tid då Nebukadnessars armé hade samlat alla fångar från Juda i Rama inför tvångsförflyttning till Babylon.1 Rama låg cirka 10 kilometer norr om Jerusalem. Alla fångar som deporterades från Jerusalem måste vandra genom Rama för att komma till det ockuperande landet i norr. Jeremia beskriver hur den historiska anmodern Rakel får fungera som en bild för Israels mödrars sorg över att deras barn blir bortförda. Rakel passar utomordentligt väl att personifiera en moder i Israel, eftersom hon dog på vägen till löfteslandet. 2 Hennes sista ord uttryckte den sorg hon bar på.3

Rakel dog i barnsäng och som Israels moder kunde hon inte glömma sina barn. Ingen kunde trösta henne för hennes barn “fanns inte mer”. Det vill säga, folket var inte längre en nation och de bortförda betraktades som döda.

Men samtidigt som Jeremia beskrev denna sorg över det tvångsförflyttade Israel förkunnade han trösterika ord. Det fanns hopp för folkets framtid. Gud skulle hämta Rakels barn tillbaka till deras hemland4 och en messiansk glädje skulle uppstå då ett nytt förbund med Israel upprättades.5 Nästan hela Jeremias trettioförsta kapitel talar om Guds nya förbund med Israel. Verserna 1–14 och 16–20 beskriver hur han ska återföra dem till deras land, förlåta deras synder och välsigna dem med frid och framgång. I verserna 21 och 22 kallas Israel att, på grund av Guds löfte, återvända till sitt land och till sin tro. Verserna 23–30 talar åter om framtiden och leder fram till verserna 31–35 som tydligast talar om ett nytt förbund. Det sistnämnda textavsnittet citeras i Hebreerbrevet 8:8–12 såsom uppfyllt i Jesus. Jesus och Paulus hänvisar också till samma Jeremiacitat i Lukasevangeliet 22:20 och Andra Korintierbrevet 3:6.

Mitt i kapitel 31 hos Jeremia, som är fyllt av goda nyheter om framtiden, finner vi vers 15. Det är den enda versen i hela kapitlet som under den assyriska och babyloniska exilen talar om de tvångsförflyttades sorg och smärta. De judiska mödrarna har sett sina söner dra ut i krig. En del har dött, andra har tagits till fånga och förts bort till främmande land. Matteus använder nu denna vers i Jeremia på ett liknande sätt som han strax innan använt och citerat profeten Mika. Han talar strängt taget inte om en direkt förutsägbar uppfyllelse av profetian. Texten i Jeremia 31:15 är inte i sig själv en förutsägelse. Inget futurum används. Snarare är det fråga om en uppfyllelse i betydelsen analog korrespondens – alltså en händelse i analogi med en tidigare händelse. Herodes försök att eliminera judarnas nyfödde kung motsvarar det tidigare försöket av en främmande makt att utrota det utvalda folket. Parallellen till sörjande mödrar nära Rama är alltför uppenbar för en troende jude för att kunna upplevas som en slump. Det måste vara fråga om något gudomligt planerat.

Det finns hopp – mitt i lidandet

Under Herodes grymhet upplever Israel åter lidande och nöd i Betlehem. Men denna gång kommer löftet i Jeremia att fullbordas. Rama låg ungefär lika långt norrut från Jerusalem som Betlehem låg söderut. Rakel hade dött och blivit begravd vid vägen till Betlehem,6 nära gränsen till Benjamins stamområde,7 som troligen också låg nära Rama. Därför var det naturligt att personifiera Israels sörjande mödrar som Rakel sörjande sina barn. Matteus ser en länk mellan platsen för tvångsförflyttningen och platsen för barnamorden. I båda fallen försöker fiendekrafter omintetgöra Guds frälsningsplan utan att lyckas.

Kanske kan det för den judiske läsaren i Matteusevangeliet också höras ett eko från Jeremia 31:16, alltså den efterföljande versen till den vi här behandlat: Men så säger Herren: Sluta med din högljudda gråt, låt inte dina ögon fälla tårar. Ty ditt verk skall få sin lön, säger Herren, och de skall vända tillbaka från sina fienders land. I Matteuscitatets sammanhang är det faran från Herodes som får Josef och hans familj att fly till Egypten. Men de kommer att återvända, som också exiljudarna gjorde hundratals år tidigare, och som Matteus nu nämner i slutet på kapitel 2. Gud, som styr hela historiens och folkens öden, fullbordar alltid sina planer. Han kan tillåta att förfärliga saker sker, till exempel diktatorer som hjärtlöst mördar sitt eget folk. Men mitt i allt detta fullbordar han också sin frälsningsgärning genom Messias, Jesus. Han kommer till slut genom sin korsdöd, uppståndelse och andra tillkommelse att fullständigt besegra ondska, lidande och död.

LEIF NUMMELA,

präst och redaktör, Ingermanland

1. Jer. 40:1–2
2. 1 Mos. 35
3. Jer. 35:18
4. Jer. 31:16–17
5. Jer. 31:31–34
6. 1 Mos. 35:19
7. 1 Sam. 10:2

Litteratur:

Commentary on the New Testament Use of the Old Testament av Gregory K. Beale och Don A. Carson (Baker Academic, 2007)

The Holman Apologetics Commentary on the Bible. The Gospel and Acts, Red. Jeremy Royal Howard (Broadman & Holman Publishing Group, 2013)