Vi lever i en tid då många upplever en rädsla för religionen islam. Är den befogad? Hur ska vi – som kristna och som medborgare – se på islam utan att hamna i antingen godtrogenhet eller islamofobi?
Vi lever i en tid då många upplever en rädsla för religionen islam. Är den befogad? Hur ska vi – som kristna och som medborgare – se på islam utan att hamna i antingen godtrogenhet eller islamofobi?
UNDER DEN SENASTE TIDEN har frågor om förhållandet mellan religionen islam och islamism blivit allt mer angelägna att söka svar på. Det är numera inte enbart religionsvetare och forskare som funderar över dem, våldet som utförs i islams namn har gjort dem till frågor som vanliga människor tänker över. Det finns en oro för utvecklingen i länder utanför vårt direkta närområde, framför allt för rörelserna IS i Mellanöstern, och en oro för islamistiska terrordåd och attacker i Europa.
Samtidigt som islamistiska grupperingar, terrorgrupper och extrema tolkningar av islam fördöms av de stora svenska muslimska organisationerna tros omkring trehundra svenska muslimer ha rest till Syrien för att strida för Islamiska Staten. Varför ser de unga svenskar som väljer att resa till Syrien för att kriga för IS denna gärning som en del i sitt utövande av religionen islam? Och vad består egentligen kopplingen mellan islam och islamism i?
Rädsla för klarspråk
Det finns en rädsla för att diskutera dessa frågor i Sverige i dag. Bara att lyfta ämnet på ett sätt som öppnar för en möjlig koppling mellan islam och islamism uppfattas av många som ett första steg mot misstänkliggörande av muslimer. Denna rädsla är förvisso befogad. I Sverige och Europa lever muslimer i minoritet och det finns stora problem med antimuslimska strömningar. I många av Europas parlament sitter partier som systematiskt skuldbelägger muslimer och hetsar mot dem, bland annat med förevändningen att de kritiserar religionen islam. Utan att därmed bifalla sådana röster behöver vi göra en ideologisk analys av islam och ge utrymme för en saklig idédebatt. Vi kan respektera den enskilde muslimen och samtidigt göra en analys av islam och i den också visa på sådant vi uppfattar som brister.
Oheliga tolkningsallianser
I Sverige finns det sekulära och antireligiösa röster som är kritiska till såväl islam som kristendom. En del av dess företrädare ger en bild av kristen tro och Bibeln som många av oss inte upplever representativ. För att lättare kunna framställa kristendomen och Bibeln på ett negativt sätt bortser de från dess tusenåriga tolkningstradition och struntar i att se på hur texten förståtts av kyrkan.
Har man ambitionen att sabla ner sina motståndare är ett sådant förhållningssätt mycket effektivt. Om man däremot försöker förstå något är det knappast produktivt. Det kan därför förvåna mig att en del kristna debattörer och tänkare, som med största sannolikhet har stött på denna ohederliga attityd och inställning från sekulärt håll, förhåller sig på samma sätt gentemot islam. Man ignorerar de förklaringar till svåra texter i Koranen som företrädare för den muslimska traditionen ger och uppvisar ingen ärlig ambition att förstå hur texterna tas emot av dem som utövar religionen.
Det är viktigt att förstå att islam är en otroligt bred och mångfacetterad rörelse med flera olika inriktningar, skolor och tolkningstraditioner. Skall man söka fastställa förhållandet mellan islam och islamism måste man alltså börja med att definiera vilken inriktning, skola och tolkningstradition man diskuterar. Gör man inte det, utan förenklat påstår att islam är på ett visst sätt eller säger en viss sak om exempelvis religiöst motiverat våld, sällar man sig till de fundamentalister som inte förmår att se nyanser i traditionen. Det är värt att notera att det i diskussionen kring dessa frågor finns en ohelig allians mellan antimuslimer och fundamentalistiska islamister. Båda menar att de själva har tolkningsföreträde att avgöra vad islam är.
Religiös kontra politisk kritik
För att få ett grepp om idéinnehållet i den breda muslimska traditionen kan man förenklat dela upp det i religiöst och politiskt. Ur ett kristet perspektiv bör man förhålla sig kritiskt till det religiösa innehållet. Islam erkänner inte Gud som treenig, ser inte Jesus som Gud och lär inte att Jesus dött för att försona Gud och människan. Islam förnekar alltså de allra mest centrala delarna av den kristna tron och evangeliet är följaktligen oförenligt med islams religiösa tankesystem och budskap. Det politiska idéinnehållet är betydligt svårare att greppa eftersom tolkningarna här går isär mellan olika muslimska traditioner. För de flesta muslimer i Sverige innebär det inte någon konflikt att leva i ett demokratiskt och sekulärt land och samtidigt praktisera sin religion.
Det finns dock islamistiska rörelser som menar att hela samhällets uppbyggnad, dess juridiska system såväl som politiska liv, ska formas efter idéer hämtade från islams tolkningstradition och källor. Ett sådant förhållningssätt är djupt problematiskt ur samhällssynpunkt eftersom det är oförenligt med grundläggande demokratiska fri- och rättigheter.
Vi ser alltså hur både det religiösa och det politiska idéinnehållet i islam kan kritiseras, men av helt olika anledningar och utifrån helt olika utgångspunkter. De religiösa idéerna i islams tradition är oförenliga med det kristna evangeliet, men inte skadliga för samhället och bör mötas med respekt. Om de politiska idéerna i islams tradition tolkas som påbud som ska förverkligas i samhället här och nu är de destruktiva om bör bemötas som andra politiska, antidemokratiska idéer och system.
Det våld som utförs i islams namn motiveras av tolkningar från idéer ur islams tradition och källor. Det måste tas på största allvar. De extrema och politiska idéer som faktiskt finns i islams tradition är farliga om de tolkas som att de skall förverkligas här och nu. Men på motsvarande allvar måste de moderata uttrycken av islam tas. Gör man det ser man bredden i islams tradition och kan undvika både att landa i förenklingar och fördomar å ena sidan och att sticka huvudet i sanden och inte ta problemen på allvar å den andra.
DET FINNS INGEN ANLEDNING att som kristen glädjas när antimuslimska idéer får fäste i vårt samhälle. Dess företrädare låter de extrema rörelserna och tolkningarna av islam få representera sann islam och uppvisar både ovilja att oförmåga att se nyanserna i religionen och att analysera och diskutera själva dess idéinnehåll. Ett sådant oärligt förhållningssätt är inte konstruktivt.
ANDERS EK, Malmö, vikarierande lärare på Strandhems Bibel- och lärjungaskola