Anrika bokhandlare slår igen, och försäljningen av skönlitteratur minskar – även på internet. Man läser helt enkelt inte så många romaner i dag som för några år sedan. Men när man prioriterar bort det förlorar man mer än bara berättelserna.
Anrika bokhandlare slår igen, och försäljningen av skönlitteratur minskar – även på internet. Man läser helt enkelt inte så många romaner i dag som för några år sedan. Men när man prioriterar bort det förlorar man mer än bara berättelserna.
NÄR EN HÖGT UPPSATT POLITIKER fick frågan vilken roman han hade på nattduksbordet lär han ha svarat:
– Jag har ingen, sådant har jag verkligen inte tid med.
Den som inte har tid med skönlitteratur väljer bort något som man egentligen inte har råd att välja bort. Men tyvärr ses skönlitteratur ibland som något onödigt, något som är till för dem som inte har vettigare saker att ta sig för.
Romanen som nyckel till tro
Som kristen är det fascinerande att fundera över hur skönlitteratur kan väcka tankar om Gud. Låt mig ge några exempel:
En del säger sig ha hört Gud tala genom Jan Guillous Arn-triologi. Arn, fiktiv botgörare och korsriddare från 1200-talet, fick, när böckerna var som populärast, bli dörröppnare till många intressanta samtal om både prövningar och kallelser.
I Vilhelm Mobergs utvandrarsvit har många känt igen sig i Kristinas orubbliga barnatro, en tro som bär henne över hela jordklotet ända tills hon dör.
Lila Hibiskus av författaren Chimamanda Ngozi Adichie utspelar sig i Nigeria och handlar om en mycket from familjefar, vars skuldbeläggande och hårda kristendomsutövande står i skarp kontrast till en ung pastors mer varma och kärleksfulla evangelium. Efter att ha läst den boken började åtminstone jag fundera över vilken gudsbild jag har och vad och vem jag låter styra min tro.
Även i den så kallade fantasylitteraturen kan man hitta mer eller mindre synliga spår av Gud. Ofta handlar fantasy om kampen mellan det onda och det goda, särskilt tydligt i C.S. Lewis Narnia, ett bra exempel på en kristen allegori. Tolkiens Sagan om Ringen handlar om samma sak, om än inte lika uttalat. Harry Potterböckerna börjar som ganska oskyldiga äventyrsböcker för barn, men blir mörkare och mörkare ju äldre Harry blir och mynnar ut i någon slags Apokalyps med ekon från Uppenbarelseboken i Bibeln.
Bibeln, en nyckel till litteraturen
– Du kan aldrig bli litteraturvetare om du inte kan din Bibel!
Så sa min lärare i litteraturvetenskap på Linköpings universitet för många år sedan. Det var inte så populärt bland mina kursare då och jag har en känsla av att uttalandet skulle fått ännu mindre gehör i dag. Dock kvarstår faktum: Du kan inte bli litteraturvetare om du inte kan din Bibel.
Ta till exempel Dostojevskij, denne litteräre gigant. Om du skulle få för dig att plöja igenom Brott och straff märker du kanske att han lagt ut små ledtrådar i boken. Huvudpersonen sliter ett krucifix från en kvinnas hals, hamnar ofta i gatukorsningar och i en fängelsescen på slutet pratar han om något nytt som skett. Det finns dolda kors lite överallt. Vad vill han ha sagt med det? Tja, återvänd till fängelsescenen och hör Dostojevskijs evangelium!
Titeln Flugornas Herre av nobelpristagaren William Golding är nyckeln till vad han vill med sin bok. Flugornas Herre är nämligen i Bibeln ett annat namn för Belsebub, alltså Satan. Boken kan läsas som en äventyrsbok om pojkar på en öde ö, men den kan också läsas som en berättelse om jordklotet och mänsklighetens inneboende ondska. Strindberg har skrivit Till Damaskus, en ganska obegriplig titel om man inte känner till berättelsen om Paulus och vad som hände honom på vägen till just Damaskus. Strindberg är också upphovsman till Tjänstekvinnans son, vilket syftar på Abrahams son Ismael som han fick ihop med sin tjänstekvinna Hagar.
Hela Strindbergs författarskap vittnar om en kamp och ambivalens inför den kristna tron. Om han fick frid innan han dog är det nog ingen som vet, men på hans gravsten står det: ”O Crux ave spes unica” – var hälsad kors, mitt enda hopp.
Berättelser som rör hjärtat kan peka på Gud
Om jag jämför de böcker jag läser i dag med dem som fanns för femtio-hundra år sedan lyser den kristna symboliken och de kristna anspelningarna med sin frånvaro. I dagens sekulära samhälle är kunskapen kring Bibeln och det kristna livet så liten att det vore ganska korkat att använda den som förklaringsmodell i romanbyggandet. Det skulle helt enkelt gå folk spårlöst förbi.
Däremot tror jag att Gud kan tala i alla böcker som handlar om mänskligt liv. Romanerna är en spegelbild av verkligheten med all sorg, glädje och komplexitet kring relationer som finns och som är gemensam för alla tider och över hela världen. Framför allt tror jag att romanens form är ett unikt sätt att få oss att känna empati. Den rör vid något djupt inom oss som egentligen är större än oss själva, något som vi inte kan sätta ord på men som Gud kan använda för att hitta vägar till våra hjärtan.
Läs!
Varje år möter jag elever som säger att de aldrig läst en bok i hela sitt liv. Anmärkningsvärt, med tanke på att jag har vuxna elever. Ofta är det unga män, den kategori bland vilka flest i dag misslyckas med gymnasiet. I samma andetag som de berättar att de aldrig läst en bok berättar de att de behöver ha höga betyg då de tänkt sig att bli jurister. Käre, unge man, vet du hur mycket en jurist läser?
Läsning är den utan jämförelse bästa vägen till ett utvecklat språk. Läser du inte kan du inte heller skriva; du skriver antagligen som du pratar. Dessutom är läsning det effektivaste sättet att bygga upp ett ordförråd på. Har du tänkt dig en akademisk framtid finns det inga genvägar – du måste helt enkelt bli en läsare.
SÅ RIKSDAGSPOLITIKER OCH ALLA NI andra som inte har några böcker på era nattduksbord, det är aldrig försent att lägga dit några! Jag tror att bokläsning är något nödvändigt för oss alla, inte minst för att bli en smula bättre på att vara människa.
LENA HENNINGSSON, lärare, Rydebäck