DET VAR LITE AV TOMBOLA när det kom till utdelningen av dagens arbeten på lantbruksskolan utanför Östhammar.
DET VAR LITE AV TOMBOLA när det kom till utdelningen av dagens arbeten på lantbruksskolan utanför Östhammar. Hade man otur blev det reparationsjobb i lagårn eller till att gå kilometervis i hagarna och reparera stängsel. Hade man tur så kunde man få harvning eller plöjning, heldagsjobb ensam i traktorn.
En sen hösteftermiddag i början av 1970-talet hade jag tur och trots det gråtrista vädret trivdes jag. Regnet slog mot traktorhytten, det hoppade och skakade och dånade, men det utnyttjade jag till att sitta och sjunga för full hals ur den sångskatt jag fått med mig som uppvuxen i Bibeltrogna Vänner. En speciell vers sjöng jag gång på gång: Men se något mera på Jesus … (Återfi nns i sångboken Lova Herren som nummer 267:6)
Vartefter jag sjöng gick sanningen upp för mig. Det är verkligen så att det på inget sätt hänger på min tro. En liten visshet slog rot där i den råkalla traktorsitsen.
ATT LEVA PÅ LANTBRUKSSKOLA i internat innebar för mig ett dubbelliv. Det var mycket nytt och häftigt jag skulle pröva och vara med på samtidigt som jag de lediga helgerna körde hem till den fromma delen av livet, med fredagskvällen i Kyrkans Ungdom, lördagskvällen med körövning och föredrag i den kristna ungdomsföreningen, och söndagen med gudstjänst antingen i Svenska kyrkan eller Bibeltrogna Vänner i stan.
Jag var ung, i tjugoårsåldern, och jag fick inte ihop delarna. Jag kände mig som en ”låtsasbonde” som inte kunde dra halsbloss bland mina kamrater på skolan och som en ännu större låtsaskristen i tankar och böner, och under helgerna. Ordet ”hycklare” fick en alldeles personlig innebörd. Och så slog sångens ord rakt in i detta dubbelliv.
DEN DÄR BÖRJAN TILL VISSHET behövde fler turer för att riktigt slå rot. En sådan var under ungdomsdagar på Ivön då jag tog en nattlig promenad med en god vän som fick bli ett Guds redskap och kunde säga det till mig, direkt till mig: ”Det hänger verkligen inte på att du tror rätt. Eller lyckas leva rätt. Alldeles oavsett hur du känner det – som världens hycklare kanske – så har Jesus gjort allt som behövs för dig. Se något mera på Jesus! Glöm vad du varit och är! Din Frälsare heter ju Jesus, de svaga i famnen han bär.”
Det var kanske inte exakt de orden han sa men det är så jag minns det nu. Och det var då sångens ord vreds till ytterligare ett snäpp och blev något jag kunde tro på.
VI ÄR NOG MÅNGA som stundtals känner oss som världens största hycklare. Vi bekänner en tro på Jesus som vår Herre och Frälsare men lyckas inte leva upp till de krav som ändå kan ställas på en troende. Det skaver, och stämmer inte med det liv vi lever.
Om denna, vår oduglighet, kan vi behöva ständiga påminnelser. Det som kallas ”Andens fattigdom” är känslan av att inte räcka till, inte duga inför Gud. Denna känsla bottnar i en verklighet – vi kan inte hålla upp någonting inför Gud och säga: ”Titta här! Se vilken tro jag har! Se vad jag gör för dig, Jesus!”
När vi inser det är vi mitt inne i Guds gode helige Andes arbete med oss. Det är han som låter oss uppleva denna ”Andens fattigdom”. Men parallellt med detta säger han till oss, precis som i sången: Men se något mera på Jesus, och glöm vad du varit och är!
DET ÄR NYTTIGT att få se att man är en hycklare. Det hjälper inte att säga att sådana är vi allihopa – även om det är sant i större eller mindre grad. Det är först när Guds Ande får vända vår blick från de egna misslyckandena att leva som man lär, till Jesus och vad han har gjort, som denna känsla av att vara världens största hycklare faktiskt blir till växt och tro. Då kan vi också förstå lite mer på djupet vad frälsningen innebär. Vår självdefinition blir inte så mycket ”hycklare” som ”Guds barn” – av bara nåd!
Anders Göth, Malmö