De påminner mig om min egen bortvändhet från både Gud och människor. De får mig att se min egoism och min likgiltighet. Kan tiggarna vara den gåva vi behöver för att se hur mycket vi behöver Gud?
De påminner mig om min egen bortvändhet från både Gud och människor. De får mig att se min egoism och min likgiltighet. Kan tiggarna vara den gåva vi behöver för att se hur mycket vi behöver Gud?
DE ÄR ÖVERALLT. Tiggarna, romerna, EUmigranterna – vad vi nu väljer att kalla dem. På vägen till jobbet och på vägen hem. På trottoarer, vid tunnelbanestationerna, utanför affären. Det känns som att jag gör ett rejält intrång i någons privatliv varje morgon när jag går förbi gruppen som håller på att packa ihop sin sovplats, kamma håret eller hänga upp kläder på tork. Tidningar och sociala medier är fyllda av artiklar, debatter, åsikter, uppmaningar. Alla har en åsikt om tiggarna och om fenomenet. På ena stället uppmanas man att inte ge pengar, att man på det sättet vidmakthåller deras hjälplöshet. På andra ställen uppmanas man att hjälpa så mycket eller lite man kan, varje krona kan vara till nytta. Så hur ska man då tänka? Vad gör vi med tiggarna?
De stör ju mig!
För egen del är tiggarnas närvaro en ständig påminnelse om min egen otillräcklighet. Å ena sidan känslan av maktlöshet – det är så lite jag kan göra. Vad hjälper mina småslantar eller min kasse med pantflaskor när behovet är så stort och outtömligt och tiggarna bara blir fler och fler? Å andra sidan irritationen jag känner när jag tycker de blir för påträngande och känslan av att jag blir störd i min bekvämlighet, i min vardag. För ärligt talat, jag är ju uppriktigt sagt rätt trött på tiggarna just nu. De stör mig. Jag vill inte bli påmind om livets orättvisa och misär hela tiden. Jag vill inte bli påmind om min egen både otillräcklighet och ovilja att se. Och så kommer skuldkänslorna och det dåliga samvetet – så där bör man ju inte tänka och känna som en god medmänniska. Och kanske kommer vi då till den springande punkten – jag vill inte bli påmind om att jag inte är en god medmänniska, att jag inte alltid gör allt jag kan för att hjälpa, att jag inte efterliknar Kristus på det sätt som vi uppmanas att göra. Och så får Jesus på detta sätt använda tiggarna till att påminna mig om varför jag behöver honom och hans förlåtelse varje dag.
Orka bemöta med respekt
I teorin är det så enkelt: det viktigaste är att bemöta tiggarna med respekt. Det kan jag absolut skriva under på! De är också människor och hade jag fötts och levt under andra förutsättningar hade det kanske kunnat vara jag. Även om jag inte ger pengar till kvinnan jag går förbi varje morgon, så kan jag titta på henne och hälsa. Genom det kan jag ge henne ett människovärde, hon blir sedd, hon är inte bara en del av gatubilden. Detta låter ju lätt, men ändå känns det ibland så väldigt svårt. Eftersom jag bor i en storstad så kan det nästan kännas övermäktigt. Ska jag hälsa på varenda tiggare jag går förbi? Skulle det kännas lättare på en liten ort, där det kanske finns två eller tre tiggare? Jag vet inte. Jag tror också att det har med att göra att vi alla är olika, vi har olika gåvor, olika sätt att bemöta människor på som vi känner oss bekväma med. Vad känner du dig bekväm med? På vilket sätt kan du ge tiggarna du möter i din vardag ett människovärde?
Myterna håller inte
I en artikel i Svenska Dagbladet1 skriver Marika Markovits, direktor på Stockholms stadsmission om en forskningsrapport2 som gjorts, där man intervjuat 1 200 hemlösa rumäner i Stockholm, Oslo och Köpenhamn. Forskningsrapporten visar att tiggeriet inte handlar om någon form av organiserad kriminell verksamhet. Tiggarna är ofta organiserade, ja, men det handlar om informella samarbeten mellan grupper av människor som redan känner varandra. Det finns inga belägg för en organiserad form av kriminalitet bakom. I princip alla som intervjuats uppger att de hellre hade haft ett avlönat jobb än ägnat sig åt tiggeri om de hade haft möjligheten. De flesta uppger att det är förnedrande att tigga, men att de inte ser några andra alternativ för att de inte har någon försörjning eller dräglig tillvaro i hemlandet. Man har också kommit fram till att cirka 130 kronor per dag är vad man i genomsnitt tjänar på att tigga på gatorna i Sverige i dag. Artikelförfattaren avslutar med orden ”… det viktiga är att vi fortsätter se de människor som möter oss på våra gator som individer som har fattat rationella beslut om att komma hit i försök att försörja sina familjer.”
Empati kommer av kunskap
Jag har svårt att sätta mig in i den desperation som måste ligga bakom beslutet att lämna hem, familj och allt som är bekant för att leva på gatan i ett främmande land där man i de flesta fall inte ens blir sedd av människorna som går förbi. I värsta fall blir man utsatt för trakasserier, förnedring och hot. Men jag kan inte tänka mig något annat än att det är just desperation, vanmakt och inga andra valmöjligheter som gör att man tar det beslutet. Och när man åtminstone gör ett försök att sätta sig in i de känslorna, i den hopplösheten, då kanske det blir lättare att börja känna empati och förståelse istället för irritation och olust.
Växte Jesus upp i en tiggarfamilj?
I början av sitt liv var Jesus själv på flykt från sitt hemland. Hur försörjde Josef och Maria familjen när de var i Egypten? Kanske satt Maria med Jesus i famnen i ett gathörn och vädjade till andra människors barmhärtighet? Vi vet inte, det är bara spekulationer, men tanken svindlar. Tänk världens Frälsare utan mat, utan tak över huvudet, utlämnad till allmosor från människor i ett främmande land. Det är egentligen lika ogreppbart som tanken på världens Frälsare i en krubba är, bland djur, halm och smuts, fast den tanken är vi så vana vid att vi inte längre höjer på ögonbrynen.
JESUS ORD I MATTEUS 25:40 ringer i mina öron … allt vad ni gjort för en av dessa mina minsta, det har ni gjort för mig. Jesus hade inte gått förbi tiggarna.
IDA SALOMONSSON, socionom, Stockholm
- ”Studie slår hål på myter om tiggare”, SvD 2015-08-01
- ”When poverty meets affluence”, Forskningsstiftelsen Fafo 2015.