Årets missionsresa för Strandhems bibel- och lärjungaskola gick till ett något oväntat land – Israel. Det blev en resa där eleverna fick tjäna praktiskt, möta uppskattande människor och överraskas av Guds oväntade planer.
Årets missionsresa för Strandhems bibel- och lärjungaskola gick till ett något oväntat land – Israel. Det blev en resa där eleverna fick tjäna praktiskt, möta uppskattande människor och överraskas av Guds oväntade planer.
KLOCKAN RINGER 01:15 PÅ Kristna Föreningen Filippi i Lund. Tjugoen trötta ungdomar med lärare masar sig sömndruckna upp ur sovsäckarna och kastar i sig en hastig frukost innan de beger sig ut i novembernatten, fullastade med väskor, kameror och nervositet. Destination: Israel. Vi var nog många i vår bibelskoleklass på Strandhem som blev förvånade när våra lärare avslöjade vart årets missionsresa skulle gå. ”Kan man verkligen bedriva mission i Israel?” tänkte vi, ”de har ju med all säkerhet redan hört om Jesus?” Det är nog lätt att tänka att mission bara kan eller är tillräckligt värt att bedrivas i länder där evangeliet aldrig spridits förut – men det var något vi snart skulle ändra åsikt om.
Mission är mångsidigt
Många av de judar som bor i Israel är så kallade ortodoxa, eller ultraortodoxa, som verkligen lever ut sin tro med hela livet och hela kroppen. Det var fascinerande att se hur de lever med en så enorm gudsfruktan, men också hjärtskärande att sedan inse hur de ändå på något sätt gått miste om det allra viktigaste – frälsningen genom Jesus. Med den insikten fick vårt missionsarbete ett helt nytt djup och vi blev ännu mer säkra på att det var Gud som hade kallat oss till Israel dessa veckor.
Det finns svårigheter med att öppet åka till Israel i syfte att bedriva mission. Anti-missionsorganisationer bedriver ett medvetet arbete och i kulturen är det inte accepterat att konvertera från den religion man fötts in i till en annan. Men vi fick snabbt vänja oss vid att mission kan se ut på många olika sätt. Många dagar där nere utförde vi praktiskt arbete och städade gravplatser, sopade gator eller målade väggar. Vi hade många goda samtal med människor vi mötte. Andra dagar fick vi möjlighet att dansa lovsångsdanser, framföra draman och dela ut broschyrer till förbipasserande.
Överraskande mottagande
En av dagarna i hamnstaden Haifa fick bli alldeles särskild för många av oss. Vi hade tidigare under resan fått göra en hel del gatumission, det vill säga att gå två och två ute på gatorna med syftet att inleda samtal med människor vi mötte. Men upplägget var lite annorlunda denna dag. Vi hade blivit informerade om att vi kanske skulle få möjligheten att sjunga lite på något gathörn, och som en sjungande klass var det något många av oss var spända på och såg fram emot. Vi leddes av vår amerikanske ledare genom bakgatorna i Haifa och kom ut vid en rondell. Han vände sig leende mot oss och utbrast glatt: ”Här blir bra!” Så där stod vi, mitt i rondellen, och förberedde oss med gitarr och högtalare för att kunna sjunga och dansa. Solen gassade och bilar rusade förbi. Hur i all världen skulle vi kunna nå ut här?
Att lita på att Gud kan verka trots ogynnsamma förutsättningar var en stor lärdom för oss alla under resan. En plats som en rondell, där väldigt få människor befinner sig utanför sina bilar, tänker man inte är en lämplig plats för gatumission. Men ’tji fick vi’, som man säger. De av oss som var utstationerade runt rondellen delade ut över 5 000 flygblad på en dryg timme. Många stannade och vevade ner rutorna för att filma, ta bilder, vinka, vifta till sig flygblad eller bara lyssna på när vi sjöng. Att se all positiv respons vi fick på ett sådant konstigt ställe gjorde att vi dessutom blev ännu mer taggade på att fortsätta sjunga. Och det blev bara bättre när en intilliggande restaurang skickade ut två kylda 1,5-liters vattenflaskor till oss för att de blev så glada för vad vi gjorde.
Det var några förbipasserande fotgängare som också stannade för att se vad som försiggick och frågade varför vi var där. När de fick svaret att vi gjorde det för att välsigna Israel och för att sprida glädje och kärlek var det en kvinnas svar som fick beröra många av oss: ”Vad skönt att inte alla hatar oss.”
ATT KOMMA HEM OCH FÖRSÖKA FÖRKLARA alla upplevelser, skrattstunder, bönesvar och känslosamma ögonblick är både svårt och invecklat – och kanske är det så det får vara ibland. Våra tre veckor i Israel har verkligen fått vara viktiga på många sätt och speciellt mötet med människor har fått vara det starkaste och viktigaste många tar med sig från resan. Till det yttre kan vi betraktas som väldigt olika, och vi talade ofta inte ett ord på varandras modersmål, men vi har skapats av samma Gud och hans kärlek övergår alla nations- eller kulturbarriärer.
ANN HERMANSSON, elev
- Ett gäng glada resenärer. Med på resan som ledare var Magnus Hagström, Erik Hector, Birgitte Olsen och Owe Johansson. 2. En av de långa vandringsdagarna i Jesu fotspår, här i Ayalons dal. 3. På väg in i kyrkan på Herdarnas äng i Bethlehem. 4. På toppen av Masada, en fästning belägen på ett platåberg i Negevöknen vid Döda havet. 5. Guiden Ariel och reseledare Owe Johansson undervisar i Juda bergsbygd. 6. En ledig stund vid Genesarets sjö.