I sällskap av en överfull resväska stod jag på tröskeln till det som skulle bli mitt rum under det kommande läsåret. Ljudet av stegen från läraren som visat mig dit avtog och lämnade en tystnad efter sig. Mina ögon följde de kala väggarna upp ifrån och ner. Jag betraktade de enkla möblerna och förundrades över den vackra sjöutsikten. Där stod jag på tröskeln till ett tomt rum, till ett orört bibelskoleår. Alla krokiga vägar som jag följt för att nå dit gjorde sig plötsligt påminda. Mitt inre var ett ihoptrasslat garnnystan som behövde redas ut. Jag hade en förväntan att få hjälp med det under läsåret som låg framför mig, men tvivlade på hur det skulle gå till. Skulle någon förstå mig? Jag förstod ju inte ens mig själv alltid. Mitt i dessa tankar fångade en liten lapp på skrivbordet min uppmärksamhet. Välkomsthälsningen från mina lärare blev ett direkt tilltal från Gud. Det stod skrivet ett avsnitt från Psaltaren 139, där särskilt avslutningen på den tredje versen talade till mig: … med alla mina vägar är du förtrogen. Vägarna som lett mig till det vägskälet hade inte varit tillfälligheter. Gud hade sett mig hela tiden. Han, om någon, förstod mig. Det är en uppmuntran för dig och mig även idag. Vi går aldrig ensamma!
ANNA ANDERSSON, ungdomsledare, Kristianstad