Väckelsen födde nöden för nästan. Nästan var de som bodde i granngården och i grannbyn. Och i östra Afrika. I dag är det betydligt fl er kristna utanför Sveriges gränser än inom landet vars tro är en frukt av väckelsen i Sverige kring mitten av 1800-talet.
Väckelsen födde nöden för nästan. Nästan var de som bodde i granngården och i grannbyn. Och i östra Afrika. I dag är det betydligt fl er kristna utanför Sveriges gränser än inom landet vars tro är en frukt av väckelsen i Sverige kring mitten av 1800-talet.
TANKEN PÅ HEDNAMISSION utanför landets och Europas gränser spred sig inom kristenheten i Sverige under 1800-talet. Men medan kyrkans ledarskap diskuterade om en statskyrka kunde bedriva verksamhet utanför landets gränser, och på vilket sätt det i så fall kunde ske, så var det individer och fria organisationer som omsatte missionstanken i handling. Några svenskar sökte upp utländska missionssällskap som kunde utbilda och sända dem för tjänst. Evangeliska Fosterlands-Stiftelsen (EFS) tog 1861, som första svenska organisation, beslut om att påbörja utlandsmission och började samla in pengar. Genom kontakter i Mellaneuropa rekommenderades EFS att söka ett missionsfält i Östafrika och särskilt bland det så kallade gallafolket i Etiopien.1
Vattnade sådden med blod År 1866 sändes de första tre missionärerna ut för att nå gallafolket. De landsteg i Massawa (i nuvarande Eritrea) natten till den 15 mars 1866 men de nådde aldrig sitt slutmål. Politisk instabilitet och pågående strider gjorde det omöjligt att ta sig fram till gallafolket. I stället startade man ett arbete i Kunama nära Eritreas gräns till Egypten. Under fyra års tid kämpade man för att etablera ett missionsarbete där. Flera utsända svenskar anlände men ett överfall i början av 1870 tvingade missionärerna på plats att retirera till Massawa. Då hade sju missionärer och ett missionärsbarn dött på fältet, de fl esta i sjukdomar men ett par av dem mördade. De hade fått vattna sin sådd med sitt blod, som Lina Sandell skrev i en sång när de första rapporterna om dödsfall bland missionärerna kom.2
Vidare mot gallafolket
Svåra bakslag till trots fortsatte missionsarbetet i områdena Hamasien (med bland annat orterna Asmara och Belleza) och Tsellema i Eritrea. Samtidigt gjorde man flera expeditioner inåt landet för att nå gallafolket. Först 1904 nådde den första missionären dit. Offerviljan bland missionsvännerna var stor och man fortsatte be för, ge till och sända ut missionärer till arbetet.
Under åren 1908–11 pågick en strid om bibelsynen bland missionsvännerna. En av följderna av denna konflikt var att arbetet i Eritrea delades så att flertalet missionärer fortsatte i EFSs tjänst medan några övergick i nybildade missionssällskapet Bibeltrogna Vänners (BV; nu: Evangelisk Luthersk Mission – Bibeltrogna Vänner) tjänst. I ytterligare flera år var det svårt att påbörja missionsarbete inne i Etiopien – för att nå gallaerna – men i Eritrea växte arbetet och gav upphov till två kyrkor, en med koppling till EFS och en med koppling till BV. Dessa båda gick år 2006 samman och bildade den Evangelisk Lutherska Kyrkan i Eritrea, ELCE.3
Offervilja och vägvisning
När det gäller Etiopien kunde BV etablera missionsarbete i Addis Abeba 1921 och strax därefter i Harar. Äntligen var man inne i Etiopien! Äntligen kunde man förkunna evangeliet för gallafolket! I dag finns Etiopiens Evangelisk Lutherska Kyrka (EELC) som ett resultat av BVs (och senare ELM-BVs) missionsansträngningar. Etthundrafemtio år av internationell mission är värt att uppmärksammas!
Två saker kan vi lyfta fram ur 150 år av mission. Det första är den offervilja som präglade de tidigare missionärerna – och de som sände ut dem. Under lång tid räknade man en missionärsavskiljning som ett avsked där återseende inte alls var en självklarhet. Sådana känslor anas när man läser en varning i Missionstidningen från 1923: ”Får köttet råda, så kunna missionärsavskiljningar lätt urarta till ett slags andliga gladiatorspel, där du och jag sitta och ser på, hur unga kristna ger sina liv. Du känner kanske en lätt rysning i ditt inre, en sällsam sensation, och det kan vara möjligt, att du med ett visst välbehag utan ord konstaterar, att det inte är du, inte ditt barn, som vigs till missionärens försakande liv. Så bör det inte vara.”4
Det andra vi kan se är hur missionen gick före och visade vägen. Man visade vägen för Svenska kyrkan som ett par årtionden senare sände ut sina första missionärer. Man visade väg i Östafrika. Genom att starta skolor och bedriva sjukvård bidrog man till att ge människor i många områden evangeliet, men också bättre hälsa och möjligheter till inkomst. Man visade väg för Sveriges folk och myndigheter som tog tillvara missionernas erfarenheter och började med biståndsprojekt. På sin hemsida skriver den statliga myndigheten Sida: ”De första svenska ’biståndsarbetarna’ var missionärer från Evangeliska Fosterlandsstiftelsen som i mitten av 1800-talet var utsända till Abessinien (nuvarande Etiopien). Deras uppgift var att sprida Guds ord. Men de startade också skolor och byggde sjukstugor.”5
MISSIONEN VISADE VÄG, MISSIONÄRERNA VISADE VÄG. Men de banade inte vägen. Före gick Herren. Och fortfarande gäller: Före går Herren, med segerns banér (LH 240). Tänk särskilt i nåd på vår unga mission bland faror och nöd i Kunama! O, Herre, föröka, föröka oss tron, att otron ej måtte förlama vår hand, när vi satt den till plogen.
ERIK ANDERSSON
missionsledare, Örkelljunga
- I dag uppfattas ordet ”galla” i Etiopien som nedsättande och har ersatts av Oromo. Folkgruppen är Etiopiens största och utgör drygt 30 % av nuvarande Etiopiens befolkning. 2. Tillkomme ditt rike, Lova Herren 737 3. Läs gärna artiklarna ”Ett påbörjat samtal” och ”140 år av mission i Eritrea” i Till Liv 2005:11. Finns att läsa på www. tillliv.se. 4. BVMT 1923:10, s 172. 5. http://www.sida.se/Svenska/sa-arbetar-vi/Detta-arsvenskt- bistand/Svensk-bistandshistoria/ (29 jan -16)