Kristi återkomst, domen och uppståndelselivet

Historien

Den epok vi kallar historien sträcker sig från skapelsen i begynnelsen till den yttersta dagen, dagen då Kristus kommer tillbaka, Herrens dag. Gud har skapat en värld av skönhet. Vi står förundrade inför visheten, fantasin och skaparkraften som ligger bakom. ”Det var mycket gott”, konstaterar Skaparen när han med glädje och tillfredsställelse betraktar sitt verk (1 Mos. 1:31). Det blev precis så vackert och välfungerande som han hade tänkt.

Men världen är inte som den var från början. Något har hänt. Den ursprungliga glansen har mattats. En ond makt har infiltrerat Guds goda skapelse. Världen är i olag. Allt som sker är inte till Skaparens ära och människors bästa. Nej, vi människor som fick förtroendet att förvalta världen har öppnat dörren för det onda, som bryter ner och fördärvar. Vi har slagit följe med den makt som inte vill tjäna Gud utan tar livet i egna händer. Målande beskriver den andra psalmen i Psaltaren hur folken missnöjt klagar, gör gemensam sak, reser sig i uppror mot Gud och försöker skaka av sig hans herravälde.

Guds motdrag blir att sända sin enfödde Son, för att rädda världen, erbjuda fred och återupprätta sitt rike. På Sion, det vill säga i Jerusalem, läggs grunden. Där dör den sanne Kungen till förmån för sitt folk. Försoningens kors är Guds svar på folkens uppror. På detta sätt gör han upp med synden och dömer världen. Den oskyldige låter sig straffas för att syndarna ska få erbjudande om förlåtelse, frihet, vänskap och medborgarrätt i Guds eviga rike. Kristi uppståndelse på tredje dagen öppnar dörren till en lovande framtid. Han har besegrat döden och uppstått som den förstfödde från de döda. På en punkt, i Kristus, har framtiden brutit in i historiens förlopp. Hoppet har tänts i den värld som för syndens skull är dödsmärkt och undergångsbestämd. Den avgörande segern över allt det onda är vunnen.

Kristus är universums obestridlige Herre som nu regerar i det fördolda. Han räcker ut sin kungaspira över världen, korsets budskap förkunnas och var och en som tar sin tillflykt till honom får dela hans seger. Gud valde att låta historien gå vidare efter syndafallets katastrof. Han satte en gräns för fördärvets krafter och skapade så ett rådrum, en nådens tid, under vilken vi får möjlighet att ”bli frälsta och komma till insikt om sanningen” (1 Tim. 2:4).

Gud väntar nu med tålamod på att få visa oss nåd. Han håller sin vrede över synden tillbaka och låter oss få leva och vara verksamma. Han ger oss valmöjligheter och låter oss ta ansvar. Han lider med oss i vår vilsenhet och förblindelse. Han utstår att vi vanärar och ifrågasätter honom. Syndens välförtjänta straff har han själv burit i sin egen Son för att kunna erbjuda oss räddning.

Korset ger historien mening och gör våra liv här på jorden oändligt betydelsefulla eftersom vi då har möjlighet att ryckas ur det ondas grepp, ta vår tillflykt till Jesus och få del i det han vunnit. När nådens tid är slut ska vi redovisa våra liv. Då ska även alla frukter av Jesu död och uppståndelse bli synliga. En återupprättad mänsklighet, renad från synden och räddad från döden, ska då träda fram för att leva för evigt i Guds närhet i en fullkomlig värld.

Döden och mellantillståndet

Döden är inte ursprunglig, den hör inte med till Guds goda skapelse utan är ett resultat av synden. Döden är en fördärvsmakt och en fiende.¹ Bibeln talar om olika slags död – fysisk, andlig och evig. Den fysiska döden avslutar vårt liv i världen med dess möjligheter. Den andliga döden innebär förlorad gemenskap med Gud, den kan övervinnas under jordelivet genom tron på Kristus.² Om detta inte sker så inträder den eviga döden, som är oåterkallelig. I syndafallet valde vi människor inriktning och vandrar sedan dess mot döden. Att vända sig bort från Gud, som är livets källa, och söka sitt eget leder ofelbart till döden.

Kristus har besegrat döden och ska ta all makt från den vid sin återkomst. Till dess använder Gud döden så, att den även får tjäna hans syften. Döden sätter punkt för en människas möjlighet att utöva sin ondska. Så har många dragit en suck av lättnad vid budskapet om en förtryckares död. Jesus överlämnades när stunden var inne åt döden, hans död blev en vetekornets död som bär rik frukt, en död som ger liv åt andra.³

Den som genom dopet och tron förenats med Kristus och fått del i hans odödliga liv lämnar i den fysiska döden definitivt sin av synden fördärvade natur och dör bort från syndens makt, medan gemenskapen med Jesus överlever döden. I sin omsorg om människan stängde Gud på fallets dag tillgången till livets träd och lät döden bli verklighet. Därmed räddade han oss från att för all framtid finnas till i syndens tillstånd. Han banade väg för frälsningen genom Kristi död och för vår död bort från synden.

I den fysiska döden skiljs människans kropp och själ åt för en tid. Kroppen läggs i graven medan själen hamnar i ett mellantillstånd, en väntan på den återför­ening med kroppen som ska bli verklighet den dag Kristus i kraft av sin uppståndelse kallar de döda ut ur deras gravar. Bibeln talar inte så mycket om detta, men den säger något. Lilla katekesen sammanfattar det i punkt 162: ”När de trognas själar skilts från kroppen har de salighet hos Gud, men de otrogna väntar i ångest på domen.”

För de i döden insomnade kristnas del rör det sig om en aktiv väntan och om en tillvaro hos Kristus som är bättre än livet med honom på jorden och som gör själva döden till en vinst. Den botfärdige rövaren får löfte om att redan samma dag få vara med Jesus i paradiset. I ett annat undervisande sammanhang talar Jesus om två avdelningar med en gapande klyfta emellan. Den rike mannen plågas i dödsrikets eld (grek. hades) och längtar efter en droppe vatten att svalka sin tunga med, medan den fattige Lasarus får tröst vid Abrahams sida.⁴

Kristi återkomst

Som den fördolde Människosonen kom Kristus första gången till vår värld och utförde det verk som är vändpunkten i den fallna skapelsens historia. Gud valde att uppenbara sin vishet och kraft i den korsfäste Kristus. Han gjorde det för att avslöja vår självtillräcklighet och stolthet, besegra sina fiender och tillgodose sin egen rättfärdighet.

När Kristus kommer tillbaka på historiens sista dag kommer han ”på himlens moln med stor makt och härlighet”. Alla ska då se honom och med ens förstå att han är tillvarons verklige Herre (Matt. 24:30). Uppenbarelseboken tecknar honom på sitt målande språk som ryttaren på den vita hästen, som kommer – till fasa för sina fiender som ska få sin definitiva dom och till glädje för sina vänner som tar emot honom som sin befriare och brudgum.⁵

Paulus skriver om detta skeende: ”Ty när en befallning ljuder, en ärkeängels röst och en Guds basun, då skall Herren själv stiga ner från himlen. Och först skall de som dött i Kristus uppstå. Därefter skall vi som lever och är kvar ryckas upp bland moln tillsammans med dem för att möta Herren i rymden. Och så skall vi för alltid vara hos Herren” (1 Tess. 4:16 ff.). Aposteln har tydligen bilden av kejsarens ankomst till en stad i tankarna. Han använder den grekiska termen för detta, parousia. När kejsaren närmade sig mötte stadens ledare honom för att sedan tillsammans med kejsaren och hans hov under jubel och hyllningar dra in i staden. På samma sätt ska de insomnade kristna stå upp och tillsammans med de då levande möta Herren i rymden för att sedan tillsammans med honom träda in i den jordiska verkligheten.

Då ska Herren Jesus få det mottagande han förtjänar: ”Alla knän ska böja sig i himlen och på jorden och under jorden, och alla tungor bekänna Gud, Fadern till ära att Jesus Kristus är Herren” (Fil. 2:10 f.). Den dagen innebär även de kristnas upprättelse. De som delat lidandet och vanäran med sin Herre ska då bli förhärligade tillsammans med honom.⁶

Domen

Gud är översvallande frikostig och nådig. I obegriplig godhet sände han sin älskade Son i världen och i döden för att ingen människa skulle behöva gå förlorad. Men alla tar inte emot Guds erbjudande om frälsning. Jesus grät i uppriktig sorg över dem som inte ville ta sin tillflykt till honom.⁷

Gud är också omutligt sann och sträng. Han kan aldrig sluta fred med synden. Ondskan och egennyttan, orätten och våldet måste få sin dom. Den som inte under sitt jordeliv tar emot Guds erbjudande om förlåtelse och försoning i Kristus får till slut själv ta kon­sekvenserna av sitt val. Det är medan vi befinner oss i nådens tid som vi har möjlighet att försonas med Gud och bli hans vänner. Guds godhet vill föra oss till omvändelse och ett nytt sätt att leva där vi formas efter Kristi bild.

En dag kommer den slutliga domen. Det är Frälsaren som har hand om den. Fadern har överlämnat domen åt honom.⁸ I detta ligger en stor tröst och en kraftfull betoning av frälsningens betydelse. Förhållandet till Jesus är helt avgörande för domens utfall. Det handlar om att vara känd av Jesus, känna honom och behöva honom som sin Frälsare.

”När Människosonen kommer i sin härlighet och alla änglar med honom, då ska han sätta sig på sin härlighets tron. Och alla folk ska samlas inför honom, och han ska skilja dem från varandra, som en herde skiljer fåren ifrån getterna” (Matt. 25:31 ff.). Domen innebär ett åtskiljande. Det är Människosonen själv som utför detta och det är förhållandet till honom som avgör.

Det finns till slut bara två slags människor. På ena sidan finns de som Jesus känns vid som sina, de som tagit emot välsignelsen från Fadern och därför får ärva det rike som stått färdigt för dem sedan världens begynnelse. På den andra sidan finns de som han avvisar därför att de först har avvisat honom och som därför får dela det öde som är avsett för Guds fiender, för djävulen och hans änglar.

Tron på Kristus frälser medan otron fördömer. Kriteriet på tron är kärlekens gärningar mot Jesu minsta bröder. Det som avslöjar otron är försummelsen av kärlekens gärningar mot samma Jesu bröder, alltså hans lärjungar. Grunden är tron på Kristi försoning. Men det är gärningarna som avslöjar om tron finns i en människas innersta. Det är av frukten som man känner trädet, enligt Jesus.⁹ Med kraft understryker han att förhållandet till honom avgör allt när han säger ”Jag är vinstocken, ni är grenarna. Om någon förblir i mig och jag i honom, bär han rik frukt. Ty utan mig kan ni ingenting göra” (Joh. 15:5).¹⁰

Om det är förhållandet till Jesus som avgör, hur ska vi då förstå de bibelställen som talar om en dom efter gärningar? Aposteln skriver ju att ”vi måste alla träda fram inför Kristi domstol, för att var och en ska få igen vad han har gjort här i livet, gott eller ont” (2 Kor. 5:10). Det är tydligt att domen också är en uppgörelse med orätt och maktmissbruk. Ljuset ska falla över allt som sagts, gjorts och försummats. Förtryckaren ska få sin dom och den förtryckte sin upprättelse. Domen innebär det rättas och godas seger.

En anklagelsens skugga faller över Gud själv när orätten sker. Varför ingriper inte Gud, varför låter han det onda ske? Bryr han sig inte om ondskan?¹¹ Domen kommer att visa att Gud verkligen är rättfärdig och dömer orätten. Han visade det redan i Kristus. ”Han skonade inte sin egen Son utan utlämnade honom för oss alla” (Rom. 8:32).

Detta ser trons öga redan nu, men på domens dag ska det bli fullständigt klart för alla att Gud verkligen är rättfärdig. Han har skjutit upp slutuppgörelsen med ondskan för att han ”inte vill att någon ska gå förlorad, utan att alla ska få tid att omvända sig” (2 Petr. 3:9).¹² Till bilden av Guds rättvisa dom hör även de antydningar om att det finns olika grader av straff i fördömelsen, likaväl som det finns olika lön i saligheten.¹³

Den dubbla utgången och förtappelsen

Det finns två vägar och två mål. Vi har redan varit inne på att domen innebär ett åtskiljande beroende på hur man under jordelivet ställt sig till Kristus. Antingen ärver en människa Guds rike med dess välsignelse eller visas hon bort till den eviga elden. Evigt liv eller evigt straff, himmel eller helvete är de två möjligheter som står till buds. Människans ställningstagande i mötet med evangeliet om Jesus avgör hennes framtid.¹⁴

Den människa som söker sitt eget, undertrycker sanningen och inte tar vara på de möjligheter till omvändelse som Gud ger får till sist som hon vill. Författaren C S Lewis har formulerat det så: ”Det finns till slut bara två slags människor. De som säger till Gud: ske din vilja, och de till vilka Gud till slut säger: ske dig som du vill.”¹⁵

Men är det inte grymt att döma män­niskor till evigt straff? Hugo Odeberg hävdar att det grekiska ordet kolasis, som används i Matt. 25:46, snarast betyder något man själv dömer sig till. Man har valt att gå bort från Gud, man tar inte emot det eviga och gudomliga liv som är Guds gåva till oss i Kristus. Genom att fortsätta på den vägen hamnar man till slut under domen.

”De ord som Jesus har talat om domen och förtappelsen, får vi låta stå i all sin förskräcklighet. Men vi måste samtidigt mycket kraftigt understryka, att den som har sagt dessa ord, icke är en förskräcklig och hämndgirig Gud, utan han som av kärlek till den fallna människan steg ned till vår förtappade tillvaro och gick in under syndens och dödens förskräcklighet för att vinna evigt liv och salighet åt oss.”¹⁶

Till sina lärjungar säger Jesus: ”Var inte rädda för dem som dödar kroppen, men inte kan döda själen. Frukta i stället honom som kan fördärva både själ och kropp i Gehenna” (Matt. 10:28). Det grekiska ordet apoleia som används här betyder ödelägga eller fördärva och i passivum gå under, gå förlorad. Det innebär att något fint och värdefullt ödeläggs. Människan som är så underbart skapad blir inte det hon är menad att vara. Hon blir en vrångbild av sin höga bestämmelse, förkrympt och fördärvad till kropp och själ.

Förtappelsen beskrivs ofta med hjälp av bilder. Jesus talar om ”den eviga elden”, ”den brinnande ugnen, där man gråter och skär tänder” (Matt. 25:41, 13:42). Uppenbarelseboken talar om ”eldsjön” (20:10, 14 f.). Det ”brinnande Gehenna” (Matt. 18:9) är en annan beteckning på denna eskatologiska verklighet.

Det handlar om Guds fienders slutliga destination, en säker slutförvaring, där man är innanför Guds maktområde och samtidigt utestängd från den nya skapelsen och inte kan skada och förstöra den. Jesus talar även om förtappelsen som ett mörker utanför den himmelska festglädjen.¹⁷

I Bibelns sista bok finns en beskrivning i samband med Babylons fall som ger bilden av en ekande tomhet. En tillvaro där sådant som ger mening och färg åt livet är borta. Skönhet, kraft och utvecklingsmöjligheter lyser med sin frånvaro, konst, musik och kärlek likaså. Allt sådant kommer från Gud som är den verkliga källan till allt vad liv och skaparkraft heter. När förbindelsen med honom är bruten återstår bara den grå tristessen.¹⁸

Man har ibland med olika teorier försökt mildra vad som ändå får sägas vara Bibelns klara budskap i denna fråga. Apokatastasisläran – teorin om att allt blir återställt och väl till slut är en sådan. En annan är annihilationsläran – att de som avvisat Jesus upphör att existera efter domen. Det finns inte täckning för något sådant i Bibeln.

Vi gör väl i att låta det Gud uppenbarat stå som det står och för egen del ta vår tillflykt till Jesus, vittna om Guds vilja att frälsa och be för dem som är främmande för honom. De svåra frågor som plågar oss får vi lämna åt Gud i trygg tillit till att hans barmhärtighet är mycket större än vår och att han gör allt som står i hans makt för att rädda.

Nu vänder vi vår blick till deras framtid som dör i tron. De har Guds uttryckliga löfte om att få del i uppståndelsen och den kommande världens liv. ”Jag ger dem evigt liv, och de ska aldrig någonsin gå förlorade, och ingen ska rycka dem ur min hand” (Joh. 10:28).

Världsundergången och nyskapelsen

Den nuvarande världen med dess ordningar går sin undergång till mötes. När Herrens dag kommer ”då ska himlarna försvinna med våldsamt dån och himlakropparna upplösas av hetta och jorden och de verk som är på den inte mer finnas till. … Men nya himlar och en ny jord där rättfärdighet bor, väntar vi efter hans löfte” (2 Petr. 3:6 f., 13). Petrus skriver i sammanhanget om den gamla världens undergång genom vatten på Noas tid och säger att den nuvarande världen är sparad åt eld på domens dag.

Paulus skriver att ”världen sådan den är går mot sin undergång” (1 Kor. 7:31). Han talar också om att den nuvarande skapelsen, som blivit lagd under förgängelsen, har hopp om att bli befriad och nå fram till Guds barns härliga frihet.¹⁹ Jesus talar om detsamma med en annan term: ”vid pånyttfödelsen, när Människosonen sätter sig på sin härlighets tron” (Matt. 19:28). Ur detta omvälvande och dramatiska skeende ska skapelsen träda fram förnyad. Renad från all orättfärdighet och förgänglighet, återställd och förhärligad ska den bli Guds barns eviga hem. Kristi uppståndelse är garantin för detta. Den är början till den nya skapelsen och dess första frukt.

Uppståndelsekroppen

Kroppen är enligt kristen tro Guds goda skapelse och nödvändig för ett fullödigt mänskligt liv. Jesu uppståndelse var kroppslig, han uppstod som den förste och hans uppståndelse är mönstret för vår.²⁰ Evangeliernas skildringar av lärjungarnas möten med den uppståndne Jesus ger oss en viss bild av uppståndelsekroppen. Jesu kroppslighet är annorlunda och ändå kan hans vänner känna igen honom. Den kropp han har som uppstånden är avpassad för en himmelsk existens och en ny tidsålder. Man kan röra vid honom och känna hans kropp och samtidigt kan han gå genom stängda dörrar. Som uppstånden är han inte längre bunden av rummet.

Paulus använder bilder för att ge oss en viss föreställning om uppståndelsekroppen. Genom jämförelsen med vetekornet, som ger upphov till ett ståtligt veteax, visar han att identiteten består genom döden. Det växer inte fram något annat än vad som finns i fröet. Allt finns nedlagt. Det ska bara utvecklas. Han visar också att det blir något mer och härligare, ett praktfullt ax står upp ur jorden. Den kropp vi har här i förgängelsens värld är tydligen bara en svag avglans av uppståndelsekroppen. ”Han ska förvandla vår bräckliga kropp, så att den blir lik den kropp han har i sin härlighet” (Fil. 3:21).

Vi har förlorat vår ursprungliga skönhet, härlighet och livskraft och är bara bleka kopior av vad Gud avsåg när han skapade oss. Men Kristus har fått i uppdrag av Fadern att föra oss till vår sanna bestämmelse, som är att ”formas efter hans Sons bild” (Rom. 8:29). Därför blev han människa, försonade oss med Gud och sände sin Ande att bo i oss. ”Om hans Ande som uppväckte Kristus från de döda bor i er, då ska han som uppväckte Kristus från de döda göra också era dödliga kroppar levande genom sin Ande som bor i er” (Rom. 8:11). Denna uppståndelsekropp är en andlig kropp. Den är fri från jordiska brister och begränsningar och avpassad för tillvaron i den kommande tidsåldern och en värld som är präglad av oförgänglighet och livskraft.

Uppståndelselivet och saligheten

Vad kännetecknar livet i fulländningens värld? Får vi veta något om det? Ja, det får vi, men vi får inte glömma att det handlar om en ny tillvaro, som vi ännu inte har någon erfarenhet av. Men eftersom Gud är Skaparen av både denna världen och den tillkommande så kan vi med Skriftens hjälp få glimtar och aningar.

Vi människor är skapade att arbeta, vi sattes att råda över världen och att odla och bevara den. Förmåga att förvalta och ta ansvar är nedlagd i oss.²¹ De ödmjuka har löfte om att få ärva jorden och det talas på flera ställen om att de ska regera tillsammans med Kristus i den tillkommande världen.²²

I sina liknelser talar Jesus om uppgifter av olika slag som är relaterade till just den begåvning en människa har och den trohet hon visat i förvaltarskapet här i denna värld.²³ Detta arbete är en glädje och inte förknippat med svett, möda och tristess. Vi har redan nämnt att Paulus beskriver saligheten som ”Guds barns härliga frihet” (Rom. 8:21). Profeten Malaki använder bilden av kalvar, som släpps ut ur stallets instängdhet och skuttar omkring i glädje över den nyvunna friheten, som en beskrivning av den slutliga frälsningen. Man får utrymme och möjlighet att leva och utvecklas.²⁴

Saligheten omtalas ofta som en trevlig fest där man får njuta av smakfulla rätter och vara tillsammans med goda vänner. Lammets bröllop är historiens höjdpunkt och mål enligt Uppenbarelseboken.²⁵

Lovsångstemat går som en röd tråd genom Bibeln. Det når sin höjdpunkt i den stora kören av alla ”folkslag och stammar och länder och språk” (Upp. 7:9 f). Det är mänskligheten i all dess rikedom, med den individuella mångfald som kännetecknar den, som samlad och enad står inför tronen och inför Lammet och formligen svämmar över i glädjefylld tillbedjan och lovsång till Skaparen och Frälsaren.

Jesus talar om sin Faders hus där det finns många boningar, som han har ställt i ordning för oss. Själv är han vägen dit. Hemmet med dess varma och kärleksfulla atmosfär, där vi är välkomna och älskade som de människor vi är, är ännu ett sätt att tala om det som väntar.²⁶ Sabbatsvilan, som står som motsats till arbetsveckans mödosamma slit i fallets värld, är ytterligare ett sätt. Vilan, friden och tryggheten är en försmak av vad som väntar. Herrens dag med dess glädje över uppståndelsen och segern är en försmak av den nya skapelsen.²⁷ Så är det stimulerande arbetet, friheten, bröllopsfesten, den lovsjungande kören, hemmet och vilan några av de bilder som används för att ge oss en föraning om saligheten.

I fullkomlighetens värld finns inte de onda följderna av syndafallet med.Uppenbarelseboken sammanfattar dem i sju ord. Havet, som står för kaos och ondska och som åtskiljer och isolerar, finns inte mer. Döden ska inte finnas mer och ingen sorg och ingen gråt och ingen plåga. Ingen förbannelse och inte heller någon natt. Allt det som gjorde livet besvärligt är borta, såren är läkta och de svåra minnena bortsuddade.²⁸

Störst av allt är att Gud inte längre är dold av någon molnsky eller gömd bakom en förlåt. Vi får se honom, inte längre som en ”gåtfull spegelbild” utan ”ansikte mot ansikte” (1 Kor. 13:13). Det är ett liv i Guds omedelbara närhet, inför hans ansikte och i hans gemenskap. Där Guds rike är upprättat och hans vilja sker, där Gud är ”allt i alla” (1 Kor. 15:28).

Människan finns där uppstånden, det vill säga återupprättad, fullkomnad och förhärligad till ande, själ och kropp. Den materiella skapelsen är där renad från allt fördärv, förnyad, förvandlad och genomlyst av Guds förklarande ljus. Så handlar frälsningen om hela människan och den innebär en återupprättelse av skapelsen. Förstörelsen ska totalt raderas ut och det dödliga uppslukas av livet.²⁹

Det är en salighet vi bara kan ana, den kommer att vida överträffa de högst ställda förväntningarna. Ett litet solrosfrö är vac­kert men vem kan ana vad som ska växa fram ur det, som inte förut sett en färdig solros i dess skönhet och glans.

I Kristus börjar allt på nytt. Han tog på sig förstörelsen, gick till botten med det onda, besegrade synden och övervann döden. Han uppstod på tredje dagen som förstlingen till en ny mänsklighet och en ny värld. Förnyelsen är nu på väg. Fröet till det nya är satt. Det ska snart bryta fram, utveckla sin inneboende kraft och slå ut i full blom. Detta är ett Guds verk och ingenting kan hindra det.³⁰

Han kommer, han kommer,
den dag som vi bidar,
den ljusaste dag som i världen har grytt,
då Herren allsmäktig allena regerar
och Satan och synd för hans ansikte flytt
och skapelsen frälsad från synder och strider,
förkunnar hans ära till eviga tider.
Sv. Ps. 314:4

Lars-Åke Nilsson,
lärare på Strandhems bibel- och lärjungaskola, Åsljunga

---

1. Rom. 6:23, 1 Kor. 15:26

2. Joh. 5:24

3. Joh. 12:24

4. Upp. 6:10, Fil. 1:21–23, Luk. 23:43, 16:19 ff.

5. Upp. 19:11 ff.

6. Rom. 8:17b, Jud. v. 14 f.

7. Luk. 19:41–44

8. Joh. 5:22

9. Matt. 12:31

10. En parallell till detta är Upp. 20:11–15, som talar om böckerna och livets bok som avgör allt.

11. Hab. 1:2–4

12. Detta hindrar givetvis inte att Gud dömer under historiens gång. Han verkar fördold bakom historiens kuliss, han dömer genom samhällets rättsinstanser, genom samvetet och genom sitt ord.

13. Matt. 11:21–24, Luk. 12:41–48, 1 Kor. 3:11–15

14. Joh. 13:48

15. C.S. Lewis, Den stora skilsmässan, kap 9

16. Hugo Odeberg, Rannsakan, s 326–329

17. Matt. 8:11 f., 25:30

18. Upp. 19:22–24

19. Rom. 8:20f.

20. 1 Kor. 15:20 ff.

21. 1 Mos. 1:26, 2:15

22. Matt. 5:5, 2 Tim. 2:12

23. Matt. 25:14–30, Luk. 16:9–13

24. Mal. 4:3

25. Matt. 8:11, 22:1–14, Upp. 19:6–9

26. Joh. 14:1–6

27. Hebr. 4:9 f.

28. Upp. 21:1, 4; 22:3, 5

29. 1 Kor. 15:54

30. Mark. 4:26–29

Litteratur

Olof Edsinger, Domen, Evangeliets bortglömda dimension, Credoakademin 2014

Bengt Hägglund, Trons mönster, Arcus förlag, Lund 1997

C.S. Lewis, Den stora skilsmässan, Libris förlag 2012

Hugo Odeberg, Rannsakan, Verbum 1968

Stefan Swärd, Efter detta, XP media 2011

Rune Söderlund, Döden, domen och evigheten, Lutherstiftelsen, Göteborg 1995

Mikael Tellbe, Tillbaka till framtiden, Libris förlag 2013