Predikanten och missionären Sture Bengtsson har fått sprida Guds rike under många resor och genom stora arbetsinsatser. Här berättar han för Henrik Nilsson om ett liv som tagit sig flera oväntade vändningar.
Predikanten och missionären Sture Bengtsson har fått sprida Guds rike under många resor och genom stora arbetsinsatser. Här berättar han för Henrik Nilsson om ett liv som tagit sig flera oväntade vändningar.
Det krävs inte många frågor för att få honom att berätta om sitt liv. Han gör det med glädje och tacksamhet.
Vi har slagit oss ner i familjens korsvirkeshus i Ingelsträde i Höganäs kommun. Här bor Sture Bengtsson tillsammans med sin fru Elsie och sonen Jacob.
Hur blev du kristen? frågar jag.
– Vi tar det från början, svarar Sture . Så börjar berättelsen …
– Jag föddes i södra Ingelsträde den 20 augusti 1928. Far var bonde. Skörden var sen det här året så han högg råg samma dag som jag föddes. Far klippte av en kvist med körsbär och gav till mor när jag var född.
– En kväll när jag var i sjuårsåldern hände något som skulle betyda mycket för mig och mitt livs riktning och vägval. Ute på toaletten, darrandes av feber, sa jag till Gud: ”Om jag blir frisk så ska jag bli missionär”. Åh, så många gånger jag ångrat att jag sa så. Jag ville ju bli bonde. Att få bruka den skånska myllan, känna doften av jord och växter på våren, höra fåglarnas sång – det var här jag ville vara.
Sture gick skola i Ingelsträde och fortsatte med att ägna sig åt lantbruk.
– Jag tänkte att om jag inte utbildar mig vidare, utan blir bonde, så kan jag inte bli missionär. Därför ville jag inte utbilda mig. Dessutom var jag inte ett Guds barn och det måste man vara för att kunna bli missionär. Med dessa tankar försökte jag mota bort den inre missionärskallelse jag hade.
”Du är fri!”
Under decennieskiftet 1930/40-talet började BV (nuvarande ELM) att arrangera ungdomsdagar. Sture hade fortfarande inte frid med Gud.
– Djävulen talade om för mig att Gud hade bestämt mig till att gå förlorad. Ändå kunde jag inte låta bli att gå på kristna möten. I Vankiva 1945 var vi samlade i en loge på ungdomsdagar och där hände något! Genom föredragen kom Guds ord till mig: ”Du är fri, du är fri, för Jesus har gjort allt för dig.” Åh! – vad jag blev glad. Jesus har gjort allt. Han är min befriare. Det finns hopp oavsett den ondes anklagelser. Jag har sedan hållit fast vid detta att Jesus gjort mig fri. Det har jag varit nöjd med sedan dess, hela mitt liv. Djävulen har inte varit overksam men då har jag åter och åter gått till Ordet och alla dess försäkringar om att den som tror på Jesus har evigt liv.
Dock, berättar Sture, fortsatte det att hänga över honom, det han lovat den där gången på utedasset, att han skulle bli missionär …
Predikant
En kallelse från BV kom om att bli predikant.
– Det var som en röst som sa att om du inte blir missionär så ska du åtminstone bli predikant. Det var svårt, det kändes omöjligt. Jag – en predikant? Jag frågade Gud vad jag skulle svara på kallelsen. Det händer nästan aldrig annars, men jag fick en dröm ett par dagar senare. I drömmen mötte jag två personer, det var min morbror och en avliden predikant. Jag frågade dem och de sade att jag skulle svara ja på predikantkallelsen. Saken var klar, jag såg tydligt Herrens ledning.
Många predikningar har det blivit genom åren. Långa resor genom hela Sverige. Sture kan berätta om många fina minnen från olika hem. I norra Sverige var det ofta snö och kallt vilket ibland kunde leda till en del strapatser.
Eritrea
När vi kommit så här långt in i vårt samtal behöver Sture få lägga sig på soffan i köket. Men han fortsätter att berätta med liv och lust:
– Trots att jag undvek utbildning blev den inre kallelsen att bli missionär starkare och starkare. Till slut tog jag kontakt med missionssekretaren i BV och talade om hur det låg till. Min blivande fru, Elsa, pratade vid samma tid med ordföranden i BV, Axel B. Svensson, och berättade om mig. Han lovade Elsa att jag skulle kallas till missionär.
Missionärsavskiljningen ägde rum i Ängelholm den 7 april 1957. Veckan efter gick resan till Etiopien, via Sudan. Första lördagen i Etiopien gifte sig Sture med Elsa, som redan var där. Efter ett år i Addis Abeba i Etiopien fortsatte paret sin missionärstjänst i Asmara i Eritrea.
– Första tiden hade jag ansvar för organisationen av de 21 skolor i landet som missionen drev. Det var en arbetsam men mycket rolig tid. Vi byggde fler och fler skolbyggnader. Jag minns tydligt ett avsked med avgångselever. Vi samlades och visste att vi inte skulle träffas mer på jorden. Vi bestämde träff i himmelen! Inte ett öga var torrt. Sture berättar mycket om tiden i Eritrea på 60-talet. I cirka tio år tjänade han tillsammans med sin familj där.
Under en hemmavistelse i Sverige 1962 samlade Sture under sina predikoresor in pengar till att köpa en kyrkklocka i Ystad. Den fraktades ner till Asmara. Sedan blev det till att bygga. Först klockstapel och så småningom själva kyrkan.
Överlevde fall
”Sweden ramlade ner!” Så ropade eritreanerna när Sture föll ner 12 meter från kyrkan. En olycka som nära nog avslutade hans liv. Kvinnorna började sjunga dödssången men det visade sig att Sture hade klarat sig.
– I sex veckor var jag på sjukhus med skador i hela kroppen. Du kan tro att det kliade under gipset när det flyttade in löss där. Oh, vad det kliade! Och förskräckligt ont hade jag. Att få en kateter insatt genom ett spräckt urinrör – jag vred mig i smärta! Men Herren var med mig och kroppen läkte så småningom. Många bad för mig och jag kunde åka tillbaka hem och vara med vid invigningen av kyrkan 1968. Vilken glädje! Äntligen var kyrkan färdig och full med människor som fick höra Guds ord! Detta är ett av de största minnen jag har från missionsfältet.
Det blev många fler kyrkor i Etiopien med Stures hammare och murbrocka. Inte mindre än fem kyrkbyggen har han basat för de senaste åtta åren och så sent som i vintras gjorde han ett kortare besök i Etiopien. Samtidigt har evangeliet om kungen i Guds rike spritts och predikats. Det finns mycket mera att berätta om Stures liv …
I himlens väntrum
Sture är sjuk i cancer och kommer snart att få flytta hem till Jesus. Jag frågar hur det känns och om han kan sammanfatta sitt liv i tjänst för Gud.
– Jag är en enkel tjänare som har fått allt av nåd, svarar Sture. Här får jag nu sitta i himlens väntrum för att mina synder är förlåtna för Jesu Kristi blods skull.
Sedan citerar han sångstrofen: ”Äran, äran den ska Jesus ha, här på jorden och i himlarna” och påminner mig om ett ord från 1 Tessalonikerbrevet 5:9: Gud har inte bestämt oss till att drabbas av vredesdomen utan till att vinna frälsning genom vår Herre Jesus Kristus.
Uppmuntrad och tacksam lämnar jag Ingelsträde och låter Sture få vila en stund. Tack Sture för att du lovade Gud att bli missionär! Guds välsignelse till dig och din familj!
Henrik Nilsson, rostmästare, Eket