Familjen Heule erbjuder boende och gemenskap för flera personer som särskilt behöver det. Maria Gunnarsson har besökt hemmet och tagit del av både familjens och de inneboendes berättelse. Hon slås av hur radikal hon upplever deras livsstil.
Familjen Heule erbjuder boende och gemenskap för flera personer som särskilt behöver det. Maria Gunnarsson har besökt hemmet och tagit del av både familjens och de inneboendes berättelse. Hon slås av hur radikal hon upplever deras livsstil.
I Ystad bor familjen Heule. Det är mamma Cecilia, pappa Tim och deras barn Miriam (14), Vincent (11) och Benjamin (5). Och så Johannes och Karl-Oscar, men de bor inte hemma längre.
I huset, som kallas Westerhuus, bor också Simon och Lii Severin med sina barn, Presley och Dexter på tre respektive ett och ett halvt år. De har egen lägenhet på första våningen. Dessutom fungerar familjen Heule som jour- och familjehem. Det betyder att de har några rum där det kan bo ungdomar som till exempel behöver komma hemifrån ett tag eller som har flytt från andra länder och inte har ett eget hem i Sverige än. I dag, när jag kommer på besök, är familjen också barnvakt till två yngre tjejer som bor i ett annat familjehem.
Tim och Cecilia är båda socionomer. Cecilia berättar att de köpte huset 2013 med tanken om att det skulle ha plats för flera boende.
– Vi började med att ansöka om att bli jourhem och sedan har huset fyllts på efterhand. Vi hade en vision om att hjälpa familjer genom lägenheten på första våningen, som hyrdes ut till turister första sommaren vi bodde här. Genom ett samarbete med organisationen Maskrosföräldrar, som riktar sig till utsatta familjer, kom vi i kontakt med familjen Severin. Nu har de bott här i ett år.
Forskning som tillämpas
Cecilia arbetar och forskar på Socialhögskolan i Lund och driver bland annat en kurs där socionomstudenter läser tillsammans med så kallade uppdragsstudenter som själva varit mottagare av de insatser som socialtjänsten erbjuder. Studenterna på kursen arbetar fram gemensamma projekt, något som Cecilia menar är väldigt viktigt för att olika grupper ska kunna mötas:
– Man behöver inte vara likadana för att kunna samverka väl men man behöver ha gemensamma målsättningar. Om man delar vad man går igenom kan man förstå varandra, säger hon.
Utifrån Cecilias forskning kan också flera andra slutsatser dras om hur olika grupper kan samarbeta, och hon kan se dem tillämpade i gemenskapen på Westerhuus. När den som lever i utanförskap får lära känna nya människor och förtroenden kan börja byggas upp öppnar sig nya möjligheter. Tack vare att familjerna Heule och Severin känner varandra på ett personligt sätt har Tim kunnat erbjuda Simon jobb och ta in honom som sin kollega. Dessutom har Simon och Lii lärt känna många av de tonåringar som varit jourhemsplacerade på Westerhuus och Cecilia berättar att flera av dem kunnat relatera till Lii, som själv varit placerad och haft problem under tonåren. Det är också en styrka att bo olika generationer tillsammans. Forskningen visar att det behövs vuxna på ungdomarnas arenor.
– Det är bra att ha medelålders människor involverade när man ska hjälpa. Vi har en viss stabilitet, resurser, kontakter och en del kunskap. Det är positivt att blanda generationerna så att det inte bara blir uppdelat i ungdomarna som ska förändra världen, de medelålders som jobbar mycket och pensionärsgänget. Ungdomarna söker sig till miljöer där de kan vara sig själva men också där de kan vara med oss vuxna.
Westerhuus gav en ny chans
Tim och Simon arbetar tillsammans på Exodus House, ett kollektivboende för män som nyligen tagit sig ur kriminalitet och missbruk. De arbetar med hjälp till självhjälp. Brukarna får stöd att själva kunna söka utbildning, arbete eller vad det nu är de behöver.
– Det stora straffet kommer när man lämnar fängelset, säger Simon. Man är inte med i samhället längre och många gör då det de kan bäst: begår brott. Ett kollektivt boende kräver att man är ’för-smart’ i stället för efterklok. Det är en process man håller på med hela livet.
Simon berättar om sin egen bakgrund med missbruk och kriminalitet. I dag försöker han mer och mer släppa det ok som det innebär att folk kan se på honom vad han gjort.
– När man tänker på det sättet får man taggarna utåt. Allt man gör blir fumligt och kantigt.
Simon berättar om tiden efter att han kom ut från fängelset 2011. Socialtjänsten övervakade varje steg som han och Lii tog. De fick gå och lämna drogtester flera gånger i veckan. Då det antogs att Simon återfallit i kriminalitet vräktes familjen. Socialtjänsten ville omhänderta barnen eftersom familjen umgicks med Simons tidigare kriminella vänner. Om inte hela familjen hade kunnat flytta till stödlägenheten på Westerhuus hade de förmodligen splittrats. I dag berättar Simon att familjen integrerats socialt igen och nu letar egen lägenhet.
Kristen profil
Exodus House har en kristen profil. Det borde alla sådana här ställen ha, tycker Simon. Det ger en bra värdegrund. Cecilia kommenterar:
– Jag tror att åtskilliga av de som har olika problem i sitt liv skulle välkomna den stabilitet som många kristna har. Vi köpte det här huset för att kunna öppna upp för människor, sedan har det ena lett till det andra. Man kan planera för det även om man inte vet hur det ska ta sig uttryck. Många i Sverige kan till exempel ha råd med ett extrarum! Men alla behöver inte göra samma sak. Till familjen Severin behövdes hjälp med ett helhetsgrepp och det tänker jag att fler kristna hade kunnat bidra med.
Att familjen Heule är kristna tar sig bland annat uttryck i att de ber bordsbön före middagen. Det skapar ibland samtal om tro med dem som bor i huset. I vårt samtal den här dagen pratar vi om hur kyrkan ibland kan vara svårtillgänglig och att kristna kan ha en tendens att umgås mycket inom den egna lilla gruppen. Det blir svårt för andra att komma in och skapa närmare relationer.
Lii berättar också om Dexters dop, som slutade med att diakonen gjorde en orosanmälan till socialtjänsten. Lii har en förlamning på båda fötterna sedan 10 år tillbaka då hon fick Guillain-Barrés syndrom och går därför med hjälp av skenor. Diakonen visste inte om Liis svårigheter med fötterna utan trodde att hon var full. Det blir tydligt hur avstånd mellan människor kan skapa svåra missförstånd och Lii har svårt för kristna människor efter händelsen. Hon berättar om sina tankar om tro:
– Jag är fascinerad av tro, och den trygghet som finns i kristendomen men jag har svårt att förstå den. Jag borde följa med till föreningen Filippi i Lund, Simon har varit där och berättat att de tar ett stycke i taget från Bibeln och fördjupar sig i det. Det är nog det enda sätt som jag skulle kunna ta in Bibeln på, man sätter sig ju inte annars bara och läser den. Jag är agnostiker och ateist. Och fatalist, jag tror att allt har en mening. Men det är viktigt för mig att barnen är döpta – jag tänker att då är de omhändertagna även om de skulle dö. De är ju upptagna i församlingen. Cecilia brukar skratta åt mig när jag säger detta. Jag tror inte på Gud men om de är döpta är de omhändertagna – vem är det som tar hand om dem då …?
Trivs med människor omkring sig
Att leva tätt inpå varandra måste innebära vissa svårigheter, tänker jag. Hur drar man till exempel gränser? Cecilia beskriver sin utgångspunkt när hon funderar över det:
– Är man villig att göra det lilla extra blir det inte lika viktigt med distans. Vi lever tillsammans med Lii och Simon och hjälper varandra. Men självklart finns det en viss hierarki, vi har fem egna barn och man kan inte rubba familjens hälsa. Man får känna efter så att man inte växer för fort som kollektivboende.
Tim kompletterar med vad han uppfattar som viktiga gränsdragningar:
– Man vill att människor som man umgås med ska ha samma mål som man själv har. Man kan inte exponera sin egen familj för missbruk. Om någon håller på att försämra sitt liv är det inte självklart att man har kvar kontakten.
Jag funderar över hur barnen i familjen upplever det att alltid ha andra boende i huset och frågar Miriam. Önskar hon inte någon gång att det bara skulle vara familjen? Men hon verkar inte känna så.
– Det känns konstigt när vi är få runt bordet, jag saknar de andra när de inte är här. Vi barn i familjen har våra egna rum på översta våningen dit vi kan gå undan om vi vill, men jag brukar inte känna det behovet. De flesta som bor här är i min ålder. Vi hade en vild tjej boende här, men vi blev kompisar och hon berättade hemligheter för mig.
Cecilia berättar att semestern i somras inte riktigt blev som det var tänkt. En av jourhemskillarna hade inte fått något annat boende så han fick följa med familjen på resan.
– I efterhand sade barnen att de gärna hade haft lite egen tid med familjen, på semestrar bor man ju mer intimt också. Hemma har vi som vana att uppmärksamma alla barnen vid middagen, fråga hur dagen varit och så. Ibland hittar vi våra egna stunder, vi i familjen. Vi står i någon vrå och pratar lite eller tittar på en film för oss själva i ett annat rum.
Jag åker tillbaka hem till Malmö med funderingar kring kristen livsstil, integration, mission och gemenskap. Hur kan det komma sig att jag upplever familjen Heule som så radikal? Kanske är det ganska ovanligt, i kyrkan såväl som i samhället i stort, att umgås med människor med en annorlunda bakgrund? I våra kyrk- och missionshusbänkar sitter nog ofta inte så många före detta missbrukare, invandrare eller ensamstående föräldrar. Detta slår an något i mig, det känns viktigt, fast svårt att skriva om – jag blir osäker på om vi behöver få upp ögonen för det och utmanas, eller om vi i själva verket vet precis hur det är men inte har modet och kraften. I så fall behöver vi kanske få känna att det inte är så omöjligt att förändra. För mig blir besöket i Ystad en uppmuntran, ett konkret exempel: så här kan man göra. Det verkar ge mycket tillbaka till alla inblandade och någonstans påminner det också om en man som umgicks med prostituerade, åt hos korrumperade tjänstemän och vars bästa vänner var enkla fiskare …
Maria Gunnarsson, socionom Malmö