I slutet av mars blev jag döpt i Faderns och Jesu Kristi och den helige Andes namn. Det var starkt! Jag har grunnat och grubblat mycket över dopet. Jag har överhuvudtaget grunnat och grubblat över mycket inom kristendomen. Vad gäller dopet har jag haft svårt att urskilja Gud i det som jag såg som en mänsklig symbolhandling. När mina knutar kring dop väl lösts upp ville jag helst vara döpt igår. Ceremonin var fantastisk, Gud starkt närvarande. Tårar rann nerför kinden när prästen öste dopvatten på mitt huvud och när de lade sina händer på mig och bad gemensamt för mig. Jag kände Guds närvaro oerhört starkt, det var som om han sände en flod av änglar som strömmade ner från himlen och rakt in i mig, in i min själ.
Min resa hem till Jesus tog sin början för några år sedan. Jag tycker om att säga hem, hem till Jesus, för det är precis så jag upplever det. Nu är jag hemma. Jag har alltid sökt, så länge jag kan minnas har jag sökt efter mening. Som liten hade jag svårt att urskilja någon mening. Jag brukade ta stunder i ensamhet och koncentrera mig hårt, hårt för att finna den. Meningen. Med livet. Men såg den inte. Som ung vuxen kom jag i kontakt med buddister och lärde mig om buddism, mest om tibetansk buddism. Jag tyckte mycket om det! Det fanns mening, det fanns frid och många pusselbitar föll på plats. Mycket stämde med mitt sinnelag, med min förkärlek för att vara i harmoni och jag trivdes med det. Jag identifierade mig med det förgängliga i jordelivet, och förstod längtan ut ur samsara, återfödelsens kretslopp. Men vissa saker saknades. Jag kände stor ensamhet.
I samtal över kaffekoppen med en god väninna tog hon plötsligt till orda och sa: ”Du, du skulle ju gå en sån där alpha-kurs! Jag följer med dig, jag har alltid velat gå.” Där fick jag undervisning. Konkret undervisning. Och massor av tid och tålamod för brottning med alla mina frågor och funderingar. Mina ytliga och mediefärgade bilder av kristendom fick andra, nya konturer. Det var så mycket att ta in! Så ofantligt så jag hade svårt att svälja det. Många långa samtal. Tusen miljoner frågor! Varför kan inte de olika kyrkorna i sitt eget kött och blod visa världen hur man lever som en enad kyrka/kristenhet? Varför säger en del att man måste döpas för att fyllas av den helige Ande? Hur fungerar det här med treenigheten? Tre är en men på samma gång tre. Är de lika stora? Lika viktiga? Varför pratas det mer om Jesus och Fadern än om den helige Ande? De torde vara lika viktiga alla tre? Vem ber jag till? Vem pratar jag med? Spelar det någon roll? Hur sträcker Gud ut sin hand till de människor som inte får undervisning om honom? ”Salig den som är fattig … ve den som är rik.” Kan man vara sann kristen och ha det så oerhört bra som vi har det? Kan man leva med gott samvete med alla dessa rikedomar när världen ser ut som den gör? ”Älska era fiender!”, uppmanar Jesus. Samtidigt ser den kloke faran och söker skydd. Man ska hålla sig borta från dem som gör en illa. ”Driv ut ifrån er den som är ond.” Hur hänger det här ihop? Och vilka olika roller har mannen och kvinnan i Bibeln? Varför? Och så vidare.
Efter mitt dop har jag fått frågan om vad jag tycker är bäst med det jag fått finna i den kristna tron. Jag svarar att det är att det är absolut. Det är fantastiskt att få vila i något som är absolut. Som står som en klippa. Som håller för alla frågor och fler därtill. Som inte viker sig, som inte vajar i vinden, som är pålitligt. Absolut. Inte relativt.
Malin Davidsson, översättare, Örkelljunga