Fest och försoning i Sigowet

Livet i en församling kan se väldigt olika ut på olika platser i världen. Samtidigt finns det också mycket som känns igen. En missionär har mött några ledare i ett pastorat i Kenya som berättar om hur ett tålmodigt och ödmjukt arbete får bära frukt.

Livet i en församling kan se väldigt olika ut på olika platser i världen. Samtidigt finns det också mycket som känns igen. En missionär har mött några ledare i ett pastorat i Kenya som berättar om hur ett tålmodigt och ödmjukt arbete får bära frukt.

 

Jag står utanför kyrkan i Sigowet och ser ut över dalen. Någonstans bland träden på andra sidan floden finns Matongo där den evangelisk-lutherska kyrkan i Kenya (ELCK) har ett college för lärarutbildning och teologisk utbildning. Lutherska kyrkan i Sigowet har funnits i 40 år och pastoratet består nu av flera församlingar.

Jag frågar pastoratsledaren och prästen Jospeh Kiprotich Sabulei vad som är pastoratets styrka.

– En tillgång är församlingarnas tomter även om det inte finns kyrkor på alla. Vi har också flera församlingsarbetare, både lekmän, som kallas hjälpare, och personer med teologisk utbildning.

För något år sedan konfirmerades cirka 25 ungdomar, som hade undervisats av församlingsarbetarna sammanlagt tre veckor under skolloven. Jag frågar honom varför de hade så omfattande undervisning.

– Vi vill att konfirmanderna ska ha en god grund i sin tro. De möter många utmaningar och vi ville ge dem stöd för att kunna stå fasta som kristna.

Har de uppnått målen?

– Ja, många av dem är trogna gudstjänstbesökare och aktiva i församlingen. De tar också ansvar och undervisar varandra genom gruppsamtal och diskussioner. En av dem vill till och med läsa teologi och kanske bli präst.

 

Hoppas bli fler

Två av hjälparna i pastoratet, Mikael Rono och Joshua Korir, kom till lutherska kyrkan från andra samfund runt 1990. De fick inte bli döpta där eftersom de inte varit med i undervisningen tillräckligt länge eller inte hade tillräckligt höga resultat. De reagerade på det eftersom Gud frälser människor i dopet och det hänger inte på resultaten.

Mikael och Joshua har hand om var sin liten församling med mindre än tio vuxna gudstjänstbesökare vardera. Mikael hoppas att gästande predikanter och hembesök kan leda till att de blir flera. Vid pastoratets regelbundna gemensamma gudstjänster ser man att de faktiskt är många.

 

Svåra samtal ledde till försoning

Problem mellan olika ledare och församlingsarbetare för en tid sedan, främst i Sigowet församling, riskerade att splittra församlingen genom att de kristna tog parti för olika ledare.

Vid ett par tillfällen blev konflikten till och med synlig i gudstjänsten. Några i församlingsstyrelsen började fråga sig; Vart är vi på väg? Himlen är bara en. Gud är en. Eller som det står i Första Korintierbrevet 1:13 ”Är Kristus delad?” Och i 1 Joh 4:20 ”Om någon säger att han älskar Gud men hatar sin broder är han en lögnare. Den som inte älskar sin broder som han har sett, kan inte älska Gud som han inte har sett.” Parterna tvingades till samtal, men efter delvis hårda möten kunde ledarna bekänna och försonas med varandra.

Eftersom konflikten pågått så öppet hade en del av de kristna lämnat kyrkan, sårade av det som hänt. För att nå dem och visa att man hade försonats, började ledarna besöka hem efter hem på kvällarna under två-tre veckor tillsammans med några ur församlingsstyrelsen. Man samlade alla åldrar i varje hem. Ibland behövdes flera timmar för att reda ut och försonas. Samtidigt med hembesöken samlades en grupp frivilliga i bön. När alla hade besökts ordnades en samling i kyrkan för bekännelse och förlåtelse. De som ville fick också möjlighet att ge ett vittnesbörd.

Prästen Kiprotich och hans hustru Emy som berättat det här säger:

– Vid det tillfället avslutades alla konflikter och vi lade dem bakom oss!

De poängterar att det var församlingskommitténs initiativ och att det var dessa som hade bestämt riktningen för de olika steg som tagits.

– Vi skulle behöva göra så här i hela kyrkan, avslutar Kiprotich.

 

Kerstin Nilsson, missionär, Kenya

Foto: lightstock.com / Tina Vanderlaan