En ärlighet som står sig

– Jag sade i ett sammanhang att Rosenius är en av Sveriges bäst bevarade hemligheter. Jag hoppas att många fler än hittills ska få upptäcka honom och bli välsignade av hans undervisning.
Det hörs på Magnus Persson att det är genom egen erfarenhet han nått fram till sin övertygelse om vilken ställning Carl Olof Rosenius undervisning behöver få i svensk kristenhet. Vi sitter på ovanvåningen i församlingen Uniteds lokaler i Malmö, en församling som förändrats mycket under de senaste åren. United förblir en baptistisk frikyrka men i dag är förkunnelsen medvetet reformatorisk och bland de stora inspirationskällorna återfinns just Carl Olof Rosenius.
– Jag började läsa böcker av Martin Luther men blev frågad om jag inte också läst Rosenius. Jag hade vid det tillfället knappt hört namnet men fick tag i boken ”Syndens dagliga plåga” och fortsatte sedan med andra publikationer, berättar Magnus.
Snart hakade de andra i Uniteds ledningsteam på i läsningen och fick erfara hur Rosenius utgör en utomordentlig ingång för en frikyrklig till Luthers teologi.
– Rosenius är en enorm människokännare och talar hjärtats språk. Han står orubblig i läran och i den objektiva försoningsläran och har en stor lidelse i sina texter. Det blir aldrig kylskåp, värmen finns där helt igenom. Han skriver långa passionerade meningar som landar i kött och blod, mitt i livet.
Lagens aktualitet
På United har man de senaste åren reflekterat ingående över hur lag och evangelium öppnar upp Bibelns budskap och hur det kan förkunnas i vår tid. Rosenius är en av de som fått visa vägen.
– Rosenius kan konststycket att tala om lagen utan att det blir moralism. Han kan dundra utan att det känns fördömande för han dundrar också mot sig själv. Sida upp och sida ner beskriver Rosenius människans kamp och det självupplevda i det han skriver gör att det träffar. ”Sådan här är jag”, erkänner han, med en så befriande ärlighet.
Men är förkunnelsen av lagen aktuell i vår tid, undrar jag. Kan den moderna människan förstå den? Magnus tvekar inte om det.
– Vi lever i dag i ett oerhört lagiskt samhälle. Tänk exempelvis på hur en idealkvinna kan framställas. Hon ska vara duktig på jobbet, i hemmet och i sängen, vara en medveten och professionell mamma, hinna uppleva världen, handla ekologiskt, dokumentera allt, ha en intressant fritid och stå med i kampen för kvinnors ökade frihet och möjligheter.
Magnus menar att sociala medier bidragit till att kraven på individens upplevda lycka ökat.
– Att vi publicerar våra liv som vi gör i dag framkallar ständigt stinget: ”Gör de nu det också.” Genom evan­geliet blir vi rättfärdigförklarade och därigenom lyckliga. I vår tid har vi vänt på det. Vi förklarar de lyckliga för rättfärdiga. ”Så lyckliga de ser ut”; ”Så mycket de har …”
Han menar också att vi har ett ständigt behov av självrättfärdigande.
– Vi ska räcka till, vinna poäng, nå upp till standarden. Och för det använder vi våra barn, semestrar, träningspass och sommarstugor. Det är som ett rop: ”Titta här! Jag är normal, jag är okej.”
För att förkunna i den här tiden behöver vi lyssna i själavården, analysera våra kamper, hitta exemplen som belyser världens respektive gudsrikets mönster, menar Magnus. Men vi behöver också ge människor nytt livsmod.
– Vi behöver ge hopp till den som inte upplever sig förklarad okej, den som exempelvis ständigt är rädd för vad andra ska tänka om honom eller henne som förälder.

Frid genom evangeliet
Som Magnus Persson ser det är det inte så stor skillnad på en ateists och en troendes kamp som man först kan tro. Också ateisten kämpar med domen, skulden, samvetet och tillvarons meningslöshet.
– Det finns fyra frågor som är naturliga för alla människor att ställa sig: ”Ska det vara så här?”; ”Vad har gått fel?”; ”Vem kan ställa det till rätta?”; ”Hur ser det ut när det är rätt?”.
Svaren på dessa frågor kan låta olika men förtjänar alltid att lyssnas in och reflekteras över, säger Magnus, och noterar hur Rosenius svar på dem först kastar oss ut i förtvivlan.
– Rosenius låter oss möta våra tankar av hämnd, avundsjuka, begär och får oss att känna avskyn över vårt hjärtas vridenhet. Hans förklaring till detta inre mörker är sedan inte brist på upplysning, uppmuntran, dålig miljö eller svaga gener utan vad synden gör med en människa. Carl Olof Rosenius får oss att spegla oss i lagen och säga: ”Ja, så ska det vara. Lagen är god. Jag har inga ursäkter till mitt försvar.” Han leder oss vidare till att kunna se syndafördärvets rot – oförmågan att i djupet av sitt hjärta förtrösta på Gud och hans godhet.
I ljuset av evangelium blir avslöjandet av synden en befrielse. Vi får vara människor med alla våra brister och allt vårt mörker och ändå vara mottagna av Gud. Magnus Persson beskriver det evangelium som Rosenius förkunnar som ”superrent”.
– I många andra traditioner får man tidigt se Kristus men sedan kommer det ändå att mer och mer handla om individen – vad jag ska utföra och räcka till för. Risken finns för hyperaktivitet – ändlösa projekt, drivna av vad vi ska göra för Gud. Rosenius får våra ögon att röra sig från oss själva till Kristus och vad han gjort för oss.
Att evangeliet får förbli superrent är, som Magnus ser det, helt avgörande. Den ångest över domen som Martin Luther bar på var nämligen inte bara ett uttryck för hans förstärkta överjag. Den är allmänmänsklig och hos en kristen framstår eländet ofta ännu tydligare.
– Det är därför vi måste hålla fast vid Ordet. Evan­geliet rent förkunnat skapar frid med Gud och det är människans djupaste behov.
För att hjälpa församlingen att behålla fokus på Jesus har man i United ibland valt alternativ till standardversionerna av sångerna i gudstjänsten. Exempelvis sjunger man inte: ”Jag nu lämnar allt” som refräng till sången ”Allt till Jesus” utan: ”Kristus har gjort allt.”
– När de sånger som handlar om allt som vi vill, ska och känner blir dominerande blir det hyckleri. Det är viktigt att sångerna får bära evangeliet, genom dem undervisas vi och undervisar vi varandra, säger Magnus.
Som han ser det har författarna till lovsångerna ett stort ansvar. De är kulturskapande och kan på ett gott sätt bidra till att evangelium är det som andas igenom både församlingens gudstjänst och dess gemenskap. I Rosenius sånger är evangelium bärande för både ställningen inför Gud, tjänsten och fromhetslivet.
– Helgelse handlar för Carl Olof Rosenius aldrig om självhjälp eller ett livsstilsprogram, säger Magnus Persson. Drivkraften är aldrig självrättfärdighet utan alltid att ge vidare det man fått ta emot.
Så uppfattar han också sin uppgift som förkunnare.
– De bästa predikningarna är de man håller till sig själv, de som man själv behöver höra för att kunna tro.

Når sin samtid
Som hos alla kristna lärare och ledare finns det enskildheter man skulle kunna vara kritisk mot även hos Carl Olof Rosenius. Han tycks inte ha varit särskilt kulturellt bevandrad eller intresserad i samtidens debatter även om han står med i flera viktiga sociala verksamheter. Han höll mest på med brev, texter, predikningar, ångest och tröst, som Magnus lite generaliserande uttrycker det. Detta till trots når Rosenius in till människor i sin samtid.
– Han kan konsten att både läsa Bibeln och sin omgivning. Rosenius är djupt inläst på människan och hennes kamp och hans desperata behov av andra trosartikeln kommer just ur denna medvetenhet om vad det är att vara människa.
I detta ser Magnus förklaringen till att Rosenius förblir relevant.
– Eftersom det han sysslar med är en objektiv och evig sanning blir det han gör och förmedlar relevant. När vi sysslar med det eviga – människans utsatthet, tillvarons stora frågor – är vi alltid relevanta. Under skiftande mode, trender, ideologier, möter oss samma tyngda axlar och ropande själar som under Rosenius 1800-tal.
Om Magnus ändå skulle vara lite kritisk mot Rosenius är det kyrkosynen han nämner.
– Rosenius betonar den kristna gemenskapen men undervisning om den lokala församlingen var inte hans bidrag. Han var ingen församlingsbyggare. Rosenius sysslar med andra allvarliga frågor. Och han gör det vackert!

Barnets tröst
Vi närmar oss slutet av vårt samtal men det är en sak till som upptar Magnus tankar och som vi behöver få hinna med, nämligen trons förtröstan på den Gud vi inte alltid förstår. Magnus berättar hur Rosenius undervisning om att förtrösta likt ett barn hjälpt honom att hantera livets missöden, lidanden och misslyckanden.
– Hos Rosenius möter oss inga förväntningar om att vara übermensch och det finns inget av framgångsteologi i det som förmedlas. Däremot får man förtrösta även om man inte kan förstå allt. Ett barn som skrapat knäna kommer till sin mamma för att få tröst, bli kramad, inte för att få en biologisk utläggning om varför knät blöder. Rosenius känner människans behov av tröst och visar henne till Gud.

Jag lämnar vårt samtal tacksam över de orden. Människans behov av tröst är oändligt. Det är därför vi behöver bibellärare som Rosenius, människor som kan vägleda oss fram till friden hos Gud.

Markus Hector
Malmö