I slutet av månaden gästar påve Franciskus Sverige. Att Franciskus har många förtjänster som ledare är alla överens om. Men hur ska vi se på själva påveämbetet? Erik Andersson har läst två nyutkomna böcker som bland annat behandlar den frågan.
Den 31 oktober 1517 sände augustinermunken Martin Luther i Wittenberg en skrift med 95 punkter om kyrkans avlatshandel till ärkebiskopen Albert av Brandenburg. Luther ville diskutera ett missbruk han identifierat i kyrkan men i och med det kritiserade han också påven i Rom. Responsen blev inte den Luther hade hoppats på och i stället för samtal ledde händelsen till konflikt och förföljelse. Den 31 oktober 1517 skulle komma att räknas som starten för reformationen.
Nästa år har det gått 500 år sedan händelserna i Wittenberg och jubileet kommer uppmärksammas.1 Även i den romersk-katolska kyrkan väcker reformationsjubileet visst intresse. Påven Franciskus har beslutat att besöka Sverige med anledning av det stundande jubileet. Det är Lutherska världsförbundet och Vatikanen som arrangerar besöket. Bland annat står en ekumenisk bönegudstjänst i Lunds domkyrka och ett ”ekumeniskt event” på Malmö Arena på programmet 31 oktober och 1 november 2016.
En enhet att bevara och söka
I denna artikel vill jag, utifrån två aktuella böcker, resonera något kring just påven och hans Sverigebesök. Anders Gerdmar, exeget och ledare för Skandinavisk Teologisk Högskola, har skrivit Guds Ord räcker och Peter Halldorf, pingstpastor och ledare för en ekumenisk kommunitet, har skrivit Att älska sin nästas kyrka som sin egen.2 Båda böckerna berör frågorna kring kristen enhet, men de har olika syften. Gerdmar vill utöva själavård (s 21) medan Halldorf vill peka på möjligheten att ”leva tillsammans i trons enda och innersta väsen” (s 6). Gerdmar talar hellre om att bevara Andens enhet (Ef. 4:3, Gal. 3:28) än att söka enheten: ”Var och en som tror, bekänner och är döpt är en lem i kroppen och närmare kan man inte komma” (s 188). För Halldorf är sökandet efter enhet viktigare. Han visar på hur det finns en pågående rörelse inom kristenheten där den andliga enheten växer. Vittnesbörden från såväl teologer, präster och lekfolk som sträckt sig ut över sitt samfunds gränser är många. På gräsrotsnivå kan kristna ofta finna varandra och mötas.
Anders Gerdmar är enig med Peter Halldorf om detta sista. ”När kristna möts och ärligt delar tro, liv och vittnesbörd oavsett samfundstillhörighet är det en öppning för det Gud vill göra. Jesus ber att de alla ska bli ett för att världen ska tro” (s 183–184). Till detta är dock Gerdmar snar med att tillägga att den enhet som Jesus ber om i Johannesevangeliet 17:21 är kopplad till sanningen (17:17). Han skriver: ”Det betyder att all enhet börjar med ett helgande, en rening, med sanningens Ande som renar de troende på sanningens grund. Då blir det en sant biblisk-apostolisk enhet” (s 185).
Olika närmanden av Petrusämbetet
Hur ser det då ut när man lyfter frågan från individ- till församlings- eller samfundsnivå? Medan Halldorf lyfter fram positiva sidor i andra samfund och driver att det är en dygd att göra det, pekar Gerdmar på de stora skillnader som finns mellan den romersk-katolska kyrkan och de protestantiska kyrkorna. Gemensamt för de båda författarna är däremot att de identifierar påvedömet som ett av de största hindren för kristen enhet.
För Anders Gerdmar är det förhållandet mellan Skrift och tradition som utgör grundskillnaden mellan den romersk-katolska kyrkan och de protestantiska samfunden. Det är utifrån traditionen, inte Skriften, som den romersk-katolska kyrkan kan hävda påvens överhöghet och fortsatta auktoritet att fastslå läror som går utöver Skriftens vittnesbörd. Påvens anspråk på att vara Kristi ställföreträdare med den universella makten över kyrkan är en stötesten för kristna som söker enhet på biblisk grund. Peter Halldorf, i sin tur, närmar sig frågan om påvens överhöghet på ett annat sätt. Han frågar sig om det finns möjlighet att tala om ”ett Petrusämbete på gemensam kristen grund”. Förutsättningen är, menar han, att vi gemensamt kan tro att Petrus fick en särskild kallelse av Jesus, att det uppdraget gäller varje föreståndare och biskop i kyrkan och att uppdraget förknippas med att bevara enheten (s 74). Då detta är sagt fortsätter dock Halldorf: ”Men sedan blir det svårare. Om någon biskop – eller kyrka – på ett unikt sätt menar sig vara innehavare av detta ämbete återstår för denna att visa det. Denne biskop måste i så fall ta det största ansvaret för kyrkans enhet genom att själv, i Jesu och apostlarnas efterföljd, lägga ner sitt liv för sina bröder (s 74–75). Vi ser alltså hur det för Halldorf inte alls är uteslutet att påven av Rom är den ledare som tar det ansvaret och han pekar på att ”reformationen är över” genom de katolska och lutherska ledarnas undertecknande av ”Gemensam deklaration om rättfärdiggörelseläran” 1999 – just den läropunkt som utgjorde hjärtat i Luthers protest.
Reformationen måste fortsätta
Personligen menar jag att Peter Halldorf går för långt när han hävdar att reformationen är över. Det är sant att rättfärdiggörelsen genom tron var en av Luthers allra viktigaste upptäckter med det fanns också mycket annat i kyrkan som reformatorerna protesterade mot. Påvedömet var en av dessa saker och en av teserna som Luthers framlade den sista oktober 1517 löd: ”Att säga att korset med påvens vapen ingraverat är likvärdigt med Kristi kors är hädelse.”
Fortfarande är påvedömet en anstöt och för många av oss är det otänkbart att tillskriva biskopen av Rom överhet över hela Kristi kyrka. Enheten i Kristi kropp fördjupas inte genom att han i månadsskiftet oktober-november firar gudstjänst tillsammans med liberala lutherska kyrkoledare som förnekar såväl inkarnationen som Kristi gudom.
Reformationen behövdes och reformation behövs såväl i den romersk-katolska kyrkan som i våra egna samfund och led. När vi rör oss närmare den bibliska källan, när vi rör oss närmare Herren, kommer vi också närmare varandra.
Erik Andersson
missionsledare, Örkelljunga
1. I Till Liv planerar vi att i varje nummer ha en artikel som berör någon aspekt av reformationen och dess följder.
2. Guds ord räcker: evangelisk tro kontra romersk-katolsk, Livets Ords förlag, Uppsala, 2016 respektive Att älska sin nästas kyrka som sin egen: manifest för kristen enhet & ett ekumeniskt perspektiv på Petrusämbetet, Artos & Norma, Skellefteå, 2016.