Mission är besvärligt och kan få oss att känna oss fumliga och bristfulla. Det är också omodernt och rimmar illa med vår tids bilder av det goda livet. Ändå är mission Guds sätt att ge världen nytt liv. Vågar vi ställa oss till förfogande och göra oss beroende av honom som kan göra det till synes omöjliga?
I Första Moseboken 11:27–32 möter vi Abrahams far, Tera. Vi får inte veta så mycket om Tera, utöver hans ålder, var han kommer ifrån och var han dog. De få verserna ger oss dock intressant information om Tera. Vid en tidpunkt bröt han upp från Ur för att resa till Kanaan. Men han nådde aldrig fram för när han kom till Karan valde han att slå sig ner. Och där bodde han fram till sin död.
Kanske var det fint att vara i Karan. Kanske tänkte Tera att här fick han allt det som han hade behövde. Något måste ha skett för hans prioriteringar ändrade sig och han nådde aldrig sitt mål.
Färre gränser korsas
Vår värld är full av berättelser om vad det goda livet består av. Vi påverkas av förväntningarna om en god lön, ett bra hus, en stabil vardag och pengar till skidsemestrar. Vi påverkas av reklam som hela tiden uppfinner nya behov som kan säljas till oss. Många av dessa berättelser är inte sanna men de påverkar ändå vår syn på oss själva, vad vi har rätt till, vad som är gott, hur livet bör vara.
Ibland funderar jag över om det är dessa saker som gör det så svårt för Guds folk i Norden att dela evangeliet med andra. De flesta av oss känner till den bibliska uppmaningen att bedriva mission. Vi vet mycket väl att Gud själv korsade alla gränser då han sände sin son till jorden. Vi vet också mycket väl att evangeliet aldrig skulle ha nått oss om inte några andra hade korsat gränser för att komma hit.
Vi lever i en privilegierad tid på en privilegierad del av vår värld. Våra förfäder har levt på ett sådant sätt att vi i dag har många möjligheter och mycket pengar. Man skulle tänka sig att Guds folk begeistrat ville engagera sig i att dela evangeliet med sina medmänniskor i Sverige, Danmark och över hela klotet. Resa dit inga andra reser. Ändå är det svårt att finna människor som är villiga att bryta upp och flytta till andra länder. Många av oss tycker också att det är svårt att samtala om tron med arbetskollegorna. Både klassiska missionsorganisationer och kyrkliga sammanhang saknar ofta medarbetare. Varför är det så?
En liten bricka i Guds plan
Det är Jesus själv som kallar oss att gå ut i hela världen och därför handlar kallelsen till mission djupast sett om ifall vi vill lyda honom. När Jesus kallar och vi inte lyssnar beror det på att något annat är på tronen i våra hjärtan. Något annat är viktigare.
Vare sig man flyttar till Peru eller Luxemburg, till Grönland eller Iran, eller om man stannar här hemma är mission besvärligt. Mission är ett främmande inslag i den här världen. Och det är utmanande! När språk eller kultur är främmande blir det svårare att formulera sig och vara till nytta för människor där man är. Det är också svårt när man måste riskera sin status och andras goda omdöme om en för att tala sant om Gud.
Inte desto mindre stort är det när Gud använder det lilla man har att ge för att skapa liv och tro hos andra. Och det tror vi ju på att han gör när han kallar oss. Trofast är han som kallar er, han ska också utföra sitt verk, försäkrar Paulus i Första Tessalonikerbrevet 5:24.
När jag var missionär i Peru stod jag ofta i situationer där jag på min förfärligt bristfälliga spanska skulle försöka förklara Guds nåd för människor som var uppvuxna i ett katolskt sammanhang som jag inte själv kunde förstå helt och fullt. Det lät säkert helt förfärligt. Men undret skedde att människor tog steg i tro och Gud visade att allt det som jag inte kunde, det kunde han genom sin helige Ande. Jag var inte en särskilt duktig missionär och jag tyckte ofta att det var svårt. Men jag var sänd av den levande Guden och han hade en plan som jag under en kort tid fick vara en liten bricka i. Det gjorde hela skillnaden.
Ut ur bekvämligheten
Jag är ingen hjälte. Missionärer är inte hjältar. Missionärer är människor som har hört Guds kallelse och svarat på den. Alla kristna är i utgångsläget missionärer för det är med våra liv vi visar vilka vi är och vad vi tror på. Det är med våra liv vi avspeglar vår tro på att Jesus har räddat oss och att den räddningen är för alla som tror.
Kanske har vi lättare för att beundra missionärerna än att själva låta Guds kallelse om att gå ut möta ett gensvar i våra hjärtan? Vi är alla kallade att dela de goda nyheterna med världen. Det betyder att vi måste ut ur vår ’comfort zone’. Vi ska under bön våga tala med grannen och arbetskollegan. Och vi ska vara beredda att resa om det är det som Gud ber oss om. Vi ska våga låta oss röras av den helige Ande om han blåser på oss. Vi är sända till världen och det betyder att vi inte ska slå oss ner, utan alltid vara på väg. Det betyder att vi ska våga öppna munnen och det betyder att vi ska prioritera våra liv på ett sådant sätt att vi har tid och kraft att själva vara det ljus och det salt som Jesus rustar oss till att vara.
När jag tänker på Tera som aldrig nådde fram tänker jag på vår kyrka i dag. Ofta har engagemanget i mission medfört att kyrkan förstått mer om vem Jesus är. Nåden blir stark när man i maktlöshet måste erkänna att man inte själv kan göra folkslagen till lärjungar, utan att bara Gud kan det! Bibelläsningen och bönen blir på helt avgörande sätt ett bränsle när jag är på ett ställe där det är allt jag har. Och det är bra för var och en av oss och bra för oss som kristen församling att vara där! Mission finns där lovsång inte finns.
Jag vet inte om vi har slagit oss ned och gett oss till tåls med att livet är som det är. Jag vet inte om Guds folk generellt har blivit rädda för att riskera något och för glad i sin egen bekvämlighet och trygghet. Kanske låter det där med att ”lyda Gud” gammeldags och otidsenligt för moderna människor. Kanske är man rädd för maktlösheten eftersom det trots allt verkar enklare att bevara kontrollen än att överlämna den till Gud. Jag menar, det kan väl inte vara så att Gud slutat att kalla människor till ett liv i mission …?
Det är en biblisk tanke att vi inte ska samla oss skatter och egendomar då vi bor i tält och är på väg till ett annat ställe. Vi ska fullborda loppet, som Paulus skriver om i Andra Timoteusbrevet 4:7, så att vi kan få livets segerkrans. Det fungerar inte att vi stannar på halva vägen och slår oss ner. Då når vi aldrig fram. Vi ska alltid vara redo att försvara vår tro, dela den, och möta människor så som Gud skulle ha mött dem. Är vi det?
TOMAS FROVIN
lärare, Vejle, Danmark