Vägen till en kristen tro är både intellektuell och personlig. Här berättar Anders Ek om hur han blev kristen och varför han fortsätter att tro att Gud finns och har visat sig i Kristus.
I en av sina texter beskriver Ingmar Hedenius hur det finns olika kategorier av människor. Det finns de som funderar över de stora existentiella frågorna och det finns de ”religiöst oskyldiga”. Att vara religiöst oskuldsfull innebär i Hedenius indelning att man har en personlighet som är oberörd av de religiösa eller existentiella frågorna.
Av någon anledning verkar det vara så att det finns människor som går genom hela livet utan att grubbla över tillvarons mål och mening. De bryr sig inte så mycket om varifrån vi kommer eller vart vi är på väg, om det finns någon högre mening i livet eller var allt det goda kommer ifrån. För en del av dessa människor ställer det bara till besvär att tänka kring sådana saker. Andra är helt enkelt genuint ointresserade av dem.
Om vi accepterar Hedenius indelning skulle man kunna säga att jag alltid har varit religiös i någon mening. Även innan jag kommit till tro var jag religiös i det att jag reflekterade över den existentiella delen av tillvaron. Reflektionen var nog sällan särskilt djupgående och utvecklad men det existentiella sinnet var påkopplat. Jag funderade exempelvis över varför alla människor valde att leva sina liv likadant trots att valmöjligheterna är oändliga eller vad det är som egentligen skiljer sanningen från lögnen. Och jag hade mycket svårt att försonas med det faktum att mitt liv en dag skulle komma att ta slut.
När jag väl fick höra det kristna evangeliet kunde jag inte värja mig från det. Att till synes normala och vettiga människor kunde tro på Gud var tillräckligt för att jag skulle hoppa på ’kristendomståget’. Jag blev inte religiös i det ögonblicket men mina religiösa frågor fick svar. Jag gick från att vara en ateist med religiösa grubblerier till att bli en kristen med religiösa svar.
Tron förklarar tillvaron
När jag i dag, tretton år senare, reflekterar över vad jag har för skäl att tro, framstår min barndoms ateism som både irrationell och väldigt främmande. Jag upplever mig som obotligt troende av den enkla anledningen att världen behöver en förklaring.
Jag tror att många som inte är troende har svårt att se på vilket sätt Gud skulle kunna vara en hjälp att förstå tillvaron och livet. Utifrån sett ser det ju ut som att kristna lever och tänker på exakt samma sätt som icke-troende, förutom då att de också har en gud och en bibel att förhålla sig till. Tron verkar inte svara på något, tycks inte hjälpa till att förstå världen. Snarare framstår det som att en tro på den där guden och tillit till den där boken bara skulle krångla till saker. Det är svårt att se på vilket sätt det över huvud taget skulle kunna vara till någon hjälp att kasta in en osynlig, mäktig varelse i ekvationen. Och resultatet tycks bara bli ett vanligt liv, fast med fler regler.
Jag tror svårigheten för många icke-troende att se hur tron kan kasta ljus över hela tillvaron och göra den begriplig ligger i den gudsbild jag här beskrivit. Enligt den framstår Gud som en sak som existerar på samma sätt som världen eller saker i världen. Gud förstås som något i stil med en stor människa som har starka åsikter om hur vi människor ska leva. Eftersom han existerar på världens villkor blir tron både märklig och onödig.
Själv tänker jag inte alls så här om Gud och så har inte heller de stora kristna teologerna genom historien resonerat. Snarare existerar Gud fullständigt bortom världen. Han är inte en del av den. Han är inte en sak eller ens en individ på samma sätt som vi människor är individer.
Om vi tänker att världen existerar på Guds villkor snarare än tvärtom blir tron en hjälp att se och förstå den. Gud blir den som lägger allting till rätta, den som förklarar världen för oss. Han har skapat, därför finns världen till. Han har format världen efter sitt Ord, därför finns ordning och mening. Han är alla goda gåvors givare, därför är det så gott att leva. När man väl sett allt detta blir det helt omöjligt att sluta se det. Då komplicerar inte tron saker och ting utan blir nödvändig för att förstå livet. Med tron blir bilden av världen fullständig, utan tron blir den ofullständig. Just därför framstår ateismen som irrationell för mig, den saknar den allra mest grundläggande förklaringen av världen och av livet.
Förtroende för Kristus
Nästa fråga som uppkommer är vilken Gud det är som ligger bakom den här världen. Det går mycket väl att se världen som meningsfullt skapad utan att för den skull vara kristen. Om man övertygats om Guds existens och vill undersöka den kristna bekännelsen behöver man granska det som kyrkan kallar för den särskilda uppenbarelsen.
När jag gör det sammanfaller en mängd olika saker för mig: Jesu unika person, de goda argumenten för uppståndelsens historiska verklighet, vittnesbörd om under och mirakel som sker i kyrkan i dag, Bibelns enhet och skönhet, glimtarna av gudomlighet som man kan ana genom kyrkans historia, martyrernas vittnesbörd om kärlekens väg, kristendomens bidrag till samhället och kulturen, Guds förvandling av människoliv, syskonkärleken i kyrkan. Allt detta och mer därtill gör att jag har ett grundmurat förtroende för Kristus och för kyrkan. Det handlar inte alltid om rent intellektuella argument utan minst lika mycket om en tillit som växt fram. Tron har såväl en intellektuell som en andlig sida. Jag tror att det är Guds Ande som har verkat fram min religiösa sida, som har öppnat mina ögon för hur skapelsen vittnar om Gud och som gett mig en tro på Kristus.
Anders Ek
teolog, Malmö